– Dessa ungdomar är en förbisedd grupp. De flesta tiger om sin smärta av hänsyn till den överlevande föräldern, och många får inte svar på sina frågor – om de ens vågar ställa dem, säger Carl Johan Fürst, cancerläkare och professor i palliativ medicin på Stockholms sjukhem.

Han har just fått pengar av Cancerfonden för att tillsammans med doktoranden Tove Bylund Grenklo på Karolinska institutet undersöka vad vården kan göra för att ge dessa tonåringar bättre stöd i samband med dödsfallet.

De som upplever att föräldern lider och som kanske dessutom misstänker att sjukvården inte gör sitt bästa för att förhindra lidandet – de far särskilt illa, enligt forskarnas hypoteser. Samma sak gäller tonåringar som inte får veta att dödsfallet är nära förestånde och som därmed inte får chansen att ta farväl.

– Det handlar om bristande information och dålig kommunikation, säger Carl Johan Fürst. Det är tyvärr alltför vanligt att tonåringar helt i onödan utsätts för trauman som kan medföra långvariga psykiska problem, till exempel depressioner eller skuldreaktioner, starkt försämrad självkänsla eller störda relationer till andra människor.

Stockholms sjukhem är i stort sett ensamma om att ordna samtalsgrupper där drabbade tonåringar får chansen att bearbeta förlusten.

– Den modellen borde fler tillämpa, säger Carl Johan Fürst. Och i Danmark får dessa ungdomar stöd och förståelse genom särskilda diskussionsgrupper på internet, det är en annan bra idé. Själv har jag numera särskilda samtal med patienternas tonåriga barn. De måste få chansen att ställa sina egna frågor direkt till läkaren – det är viktigt att de verkligen förstår vad som händer med deras mamma eller pappa.