Maryam Drame, 19 år, har haft mobiltelefon i halva sitt liv. Hon köpte sin Iphone för ett år sedan och skulle nu ha svårt att klara sig utan den.
–Jag har blivit så sjukt bekväm. Jag använder den hela tiden och till så mycket. Jag håller kontakt med mina vänner, skickar mms och sms, mejlar, lyssnar på musik, använder den som väckarklocka och gps och kollar en massa ”appar”.
De applikationer som hon använder mest är ”tågtavlan” – där hon kan se när tågen går, Facebook, Youtube, Sveriges Radio och internetbanken.
– När jag kollade på lägenheter nyligen använde jag också flera bostadsappar. Och jag fotade lägenheterna jag tittade på och skickade bilderna till mamma så att hon kunde se hur de såg ut och ge mig råd. Det var jättepraktiskt.
Sedan ett år har Love, 20 år, också en Iphone och den har verkligen förändrat hans liv.
– Tidigare brydde jag mig inte så mycket om vilka finesser mobilen hade, säger han.
Både Love och Maryam har fasta mobilabonnemang, vilket innebär att de använder sina mobiler hur mycket och hur ofta de vill. De stänger nästan aldrig av dem, även på natten är de påslagna bredvid sängen. Att inte kunna nå andra – och inte kunna bli nådd – tycker Love skulle kännas konstigt.
– När jag är ute och reser kan det gå en dag utan att jag haft kontakt med någon via mobilen. Ingen har ringt, jag har inte ringt, ingen har skickat sms och inte jag heller. Det är en konstig, men skön, känsla. Ibland tänker jag på hur snabbt det har gått att bli beroende av mobilen.
I dagarna flyttade Maryam till sin nyinköpta lilla lägenhet på 18 kvadratmeter på Södermalm i Stockholm. Från lägenheten tar hon sig tidigt på morgnarna till Centralen för att ta tåget till Nyköping där hon studerar.
Hon går ofta med hörlurarna i öronen och förvarar Iphonen i jackfickan för att kunna ha den snabbt tillgänglig. Ofta tittar hon på mobilen uppemot åtta tio gånger i timmen, säger hon.
– Så fort jag får en stund över eller väntar på någon tar jag upp den. Jag kollar om någon har mejlat eller sms:at eller så kollar jag in en app.
För hennes sociala liv betyder mobilen nästan allt, tycker hon.
– Det är med den jag kommunicerar med människor. Med den blir man mer flexibel, man behöver inte boka in möten direkt. På helger träffas man lättare ute någonstans tack vare att man kan messa varandra eller ringa.
Love använder mobilen mycket, kanske tre fyra timmar varje dag, privat och i jobbet som projektledare.
– Jag pratar, sms:ar, har den som kalender, läser och skickar mejl, söker information på nätet, letar efter telefonnummer, bokar biljetter och använder den som karta. På ett sätt finns hela mitt liv i mobilen.
Under viktiga möten på jobbet har Love den på ljudlöst, ibland också när han träffar vänner och talar med dem om något mer allvarligt.
Mobilen har inneburit en frihet som betyder att man inte behöver detaljplanera allt, säger Love. Men samtidigt kan känslan av att hela tiden vara öppen mot omvärlden göra en mer sårbar.
– Det har också blivit allt mindre accepterat att inte ha mobilen på. Den har fått en mer central plats för de flesta på jobbet och privat. Att nå andra och kunna bli nådd är allt viktigare. Folk blir sura om mobilen inte är på.
– Jag bestämmer allt mindre konkret med mina kompisar, till exempel om, när och var vi ska ses: ”Vi hörs om det”, ”Ring när du är klar”, ”Messa när du närmar dig”.
Däremot tycker han inte att mobilerna gjort att samtalen blivit längre och djupare.
Maryam använder sms mer än hon ringer. Skickar hon sms till en kompis förväntar hon sig ett svar ganska direkt.
– Annars undrar man ju nästan vad som har hänt! Men visst, alla är upptagna ibland. Jag är däremot otroligt kontaktbar, nästan för kontaktbar. Ibland skulle jag må bra av att ha på ljudlöst oftare. Om man träffar en kompis kan det vara svårt att vara i nuet om telefonen ringer hela tiden.
– Mamma däremot, hon kan ta en timme på sig att svara på ett sms från mig, även om det handlar om en enkel fråga som det tar fem sekunder att svara på.
Love di Marco fick sin första mobiltelefon när han var tolv år. Det var en mycket enkel mobilmodell som verkligen inte var ”inne”. Han använde den för att prata och skicka sms. Maryam fick sin första mobil i elvaårsåldern. Den hade antenn, var stor och svart och ganska otymplig – om man jämför med dagens nätta mobiler och smartphones.
– Jag hade tjatat ganska länge, mest för att kompisarna hade. Mamma var rädd för strålning och ville att jag skulle ringa så minimalt jag kunde. Jag sms:ade kompisar och ringde hem till mina föräldrar.
I dag har redan små skolbarn en egen mobil. Love skulle inte ge sina barn en mobil så tidigt. Han tror att den kan ge en falsk känsla av att ha hela världen i sin hand, all kunskap och all information.
– Man räknar tal med mobilens miniräknare – inte i huvudet. Googlar recept i stället för att röra ihop något av det man har i kylen och skafferiet. Man googlar fakta utan att ha någon källkontroll och förlitar sig på andras kunskap hela tiden.
Hur tror ni att det var att leva som tonåring utan mobil för tjugo år sedan?
– Det var nog inte lika snabb och flyktig kommunikation mellan människor. Då kunde man sitta i timtal och prata i sina fasta telefoner, säger Love.
– Åh, det var nog mycket softare, svarar Maryam. Kanske förlorade man mer tid, men man klarade sig nog ändå? I dag ska allting gå så himla fort, väntar man på någon och personen är fem minuter sen börjar man genast att ringa eller messa.