Vad är en doft? Och vad betyder att gå i ide? Och att försvara? Vad är egentligen en gård? Frågorna är många efter att Vera Dawood sakta och prövande har läst en sida i ”Julrosen” av Selma Lagerlöf, Nobelpristagaren som fortsätter att locka både ung och gammal.
Boken berättar om den stora Göingeskogen som varje julnatt förvandlas till en underbar lustgård med sällsynta blommor och växter. Men läsaren får också möta dödgrävare och dödskallar, djur, storbönder, luffare, smeder, skogsrået och inte minst Selma själv.
– Det är mycket som jag inte känner igen från Irak där jag växte upp, säger Vera Dawood och skakar lite på huvudet.
Sidan som hon just har läst handlar om bonden Ingmar Ingmarsson som en iskall julnatt får sova med storbjörnen i dess ide – men hur han ändå försöker skjuta ihjäl sin ”räddare”. Som straff för att Ingmar på detta sätt vill störa julfreden mellan människor och djur slår björnen ihjäl Ingmar med ett enda slag.
Vera Dawood sitter tillsammans med Manhal Adbdulmasseh samt syskonen Ramzyeh och Mokhtar Ahmadi runt ett bord i biblioteket i Strängnäs. De har bott mellan ett och två år i Sverige och gör nu allt för att lära sig ett nytt språk. De anstränger sig för att förstå och för att få rätt uttal.
Vera och Manhal har flytt från Irak, medan Ramzyeh och Mokhtar ursprungligen kommer från Afghanistan men har levt som flyktingar i Iran i flera år. Nu deltar de fyra ”nysvenskarna” i en bokcirkel för vuxna. Böckerna som de läser är utgivna av LL-förlaget vid Centrum för lättläst. Det började med ”Mannen på stranden” av Henning Mankell och nu är det alltså ”Julrosen” av Selma Lagerlöf som gås igenom sida för sida.
– Att läsa böcker och prata om dem är ett bra sätt att lära sig svenska språket. Det finns ord som man kanske inte hör på andra sätt. För mig har det varit väldigt nyttigt, förklarar Vera Dawood.
Dåliga kunskaper i svenska bland de flyktingar och invandrare som kommer hit har varit ett hett debattämne under flera år. För några år sedan föreslog en Strängnäsbo att politikerna borde inrätta ett språkkafé för nyanlända i kommunen. Där skulle man kunna träffa vänner, läsa böcker och bli bättre på svenska.
Idén blev verklighet och det hela föll väl ut. Då föddes tanken på att starta bokcirklar för vuxna invandrare på biblioteket i Strängnäs. Under våren har fem sådana cirklar varit i gång – och hittills har ett fyrtiotal män och kvinnor bekantat sig med svenska författare.
Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs, är mycket nöjd med resultatet:
– Den här modellen gör att nysvenskarna får ett bättre språk, introduceras till litteraturen och hittar till biblioteket. Sedan finns det en viktig demokratisk aspekt: utan ett bra språk är det svårt att påverka sin egen situation och medverka aktivt i samhället.
Manhal Abdulmasseh flydde till Sverige från Irak med sin hustru och två barn. Tidigare bodde de i Flemingsberg, men har nu flyttat till Strängnäs.
– I Flemingsberg bodde så många människor från andra länder att det inte var någon som pratade svenska där. Då lär jag mig ju ingenting. Hemma blandar vi arabiska med svenska, barnen är så duktiga på svenska. Bokcirkeln har varit jättebra för mig, säger Manhal Abdulmasseh.
Nu är det Mokhtar Ahmadis tur att läsa. Vissa ord sitter direkt där de ska, andra passar ännu inte riktigt hans mun. De bråkar och tjorvar sig, vill inte låta som de ska.
– Jag måste pröva, det är enda sättet att lära mig. Jag vill utbilda mig och måste kunna svenska då.
Mokhtar och hans syster Ramzyeh var analfabeter när de kom till Sverige, de kunde varken läsa eller skriva på sitt modersmål persiska.
– När vi bodde i Iran hade vi inte råd att gå i skola, förklarar Ramzyeh. Därför lärde vi oss inte att skriva och läsa. Nu börjar vi från början med svenskan.
Samtliga fyra runt bordet drömmer om att få ett riktigt arbete i Sverige. De vill stanna här i sitt nya hemland, som de säger. Manhal är utbildad bilmekaniker och ska praktisera på Scania i grannkommunen Södertälje i höst.
Vera vill gärna läsa på universitetet för att sedan arbeta som lärare. Eller kanske på ett bibliotek, säger hon försiktigt. Ramzyeh vill arbeta med barn, som lärare eller på en förskola. Brodern Mokhtar siktar på att bli ingenjör, kanske med husbygge som specialitet.
– Jag vill gifta mig i Sverige, få familj. Sverige är mitt första land nu, även om jag skulle vilja kunna återvända till Afghanistan på semester någon gång.
Ledare för bokcirkeln är bibliotekarien Anders Johnsson och Ruth Lundström. Ruth är pensionär men var tidigare ansvarig för Roggebiblioteket som är Strängnäs gamla gymnasiebibliotek med anor från tidigt 1600-tal.
– Jag tänkte på hur det skulle vara för mig att komma till Irak eller Afghanistan och få en lättläst bok på arabiska. Hur skulle jag kunna tyda alla streck, krumelurer och bokstäver? frågar Anders Johnsson retoriskt.
– Svenska är inget lätt språk, inflikar Ruth Lundström. Tänk bara på ett ord som gift. Du kan vara gift, vilket för de flesta är något väldigt positivt. Men du kan också få i dig gift och dö ...
Mokhtar, Ramzyeh, Vera och Manhal nickar instämmande. Det är många ord som krånglar till det, menar de. Som konstigt, kvistar, vilat, färdiga. ”Vila” är som att sova – fast utan att sova – när man är trött, kommer de fram till efter en stund. Och konstigt? Ja, svenska språket kan vara lite konstigt. Inte som arabiska eller persiska.