Dagens man har en större frihet att utforma sitt jag och tillgång till en bredare palett. Men den här friheten skapar också en osäkerhet. Kraven på förändring omfattar många fler män i dag än på sjuttiotalet.
Det menar journalisten och författaren Erik Helmerson som skrivit romanen ”Den onödige mannen”.
– Fler män måste med på det här förändringståget vare sig de vill eller inte. Det är därför mansrollen diskuteras så mycket just nu.
Erik kommer till vårt möte på en knallröd vespa som han parkerar utanför Café Gateau i sin egen villastad Enskede. Han har stora likheter med sin huvudperson Peter som tycker att han som man borde vara duktig på jobbet, en bra pappa, attraktiv, kunna försvara sig och sin flock fysiskt. När han inte klarar av det drabbas han av våldsamma underlägsenhetskänslor och undrar varför han finns.
Är det så den 43-årige författaren känner?
– Jag kan ju leva mig in i Peters situation. Till exempel i hans rädsla för våld som jag tror många män bär på. Sedan är det en cocktail av individuella kombinationer.
Erik drar sig till minnes en händelse när hans fru och dotter var i en simhall och hamnade i konflikt med ett gäng stökiga tonåringar.
– Om jag varit där hade jag förmodligen inte vågat ingripa. Och om jag gått emellan hade jag, precis som min romanfigur, förmodligen hamnat i en ännu värre situation.
Kvinnor har genom alla tider känt sig otillräckliga. De ska vara unga, sexiga, framgångsrika, duktiga på jobbet och hemma. Men kanske inte lika ”onödiga” på samma sätt som romanens huvudperson. Erik menar att mansrollen ofta ställs på sin spets när man bildar familj.
– Jag kände så när mina döttrar var små. Om någon slog sig ropade de bara på mamma. Men hallå, jag är här, vad ska ni ha mig till? Nu vet jag att alla ungar har en mammafas och att det inte är fel på mig.
Under småbarnsåren driver stressen ofta in föräldrarna i ett sorts lågintensivt krig. Då händer det att småsaker får för stora proportioner och används som vapen.
– Man få kommentarer som att ”så där går det om man går på fotboll, barnen kommer till mig”.
Men kan det inte ligga något i det, att du valde fotbollen före barnen?
– Det är så typiskt att du ställer frågan på det sättet. Ja, jag går på fotboll. Alla mår bättre om båda föräldrarna skapar fönster för sig själva och inte alltid svävar som trollsländor över sina barn.
I romanen låter han någon säga att kvinnor är familjens ”regissörer”. Det är en utgångspunkt som ständigt diskuteras.
– Mannen tar ofta ett steg tillbaka när han bildar familj, säger Erik och beskriver det som att kvinnor han känner genomgått en sorts ”metamorfos”.
– Från att kanske ha varit värsta partytjejerna är det som om de försvunnit in genom en dörr och kommit ut på andra sidan som fullfjädrade projektledare, home-stagare och familjens överhuvud. Männen i min omgivning har inte gått in genom samma dörr.
– Det är hon som fattar beslut om middagsmaten, stora lån och renoveringsprojekt. Kvinnan kan säga att nu behöver familjen ytterligare ett rum. Är det så? Undrar mannen. Ja! Säger hon.
Konflikterna bottnar ofta i att ett par nöter hårt på varandra under småbarnsåren. Lösningen är inte mindre jämställdhet utan att minska vardagsfriktionen, till exempel genom att man är mer tillåtande mot varandra, menar Erik.
En klassiskt dilemma han sett på nära håll är hur båda kommer hem. Han sätter sig för att varva ned framför tv:n. Hon ser en odiskad kopp i bokhyllan och en filt på golvet. Hon säger att de måste fixa till det och han säger att det inte behövs.
– Har hon så låga trösklar att hon borde ta bort kaffekoppen själv? Eller beror hennes trösklar på att hon har präglats av att relationen inte är jämställd? Det beror naturligtvis på vem du frågar.
Trots att ämnet för boken är kontroversiellt har han inte fått så starka reaktioner.
– Jag trodde fler skulle säga: Jaså nu ska vi tycka synd om mannen, fast alla vet att det är kvinnorna som har problem. Men bara enstaka recensenter har tyckt så. Det är ju inte riktigt så enkelt som vissa säger att mannen alltid sitter på en gräddtårta. Mannen är sjukare, dör yngre och sitter i fängelse i större utsträckning.