För tolv år sedan fick hon genom succéboken ”Tio tankar om tid” oss alla att tala om begreppet ställtid, om behovet av att identifiera tidstjuvar och få en bättre rytm i livet.

För två år sedan kom uppföljaren ”Tio år senare”, en bok om hur vi påverkats som människor av nätexplosionen, av att ständigt googla, chatta, messa, facebooka och twittra.

Nu har Bodil Jönsson, fysikprofessorn som i så många år och i så många böcker hjälpt oss att fundera över livets pussel, kommit ut med ännu en tankebok. Hon har hunnit vara pensionär i två år, och i ”När horisonten flyttar sig” är det våra föreställningar om åldrandet hon ger sig i kast med.

För vi som nu börjar bli gamla känner ju faktiskt inte riktigt igen oss i bilden av hur en äldre människa ska vara. Vi har andra förväntningar än vad våra föräldrar hade. Vi ser och hör rimligt bra, vi är rörliga och vi använder datorer och mobiler.

– Vi 40-talister får försöka lära varandra att bli gamla på ett nytt sätt, säger Bodil Jönsson. Ungefär som vi för drygt femtio år sedan lärde varann att bli de första tonåringarna.

Och 40-talisterna får bana väg för dem som kommer efter, betonar hon. För av dagens nyfödda beräknas hälften bli över hundra år. Vi är på väg mot en tid då vi kan komma att leva fyra fem generationer samtidigt, inte som nu tre fyra.

Den egna pensioneringen innebar egentligen inte någon omskakande förändring, tycker Bodil Jönsson. Förklaringen fann hon i nätet, som fungerar som bro mellan männi­skor även efter att de lämnat tillbaka jobbnycklar och passerkort.

– Jag är kvar i arbetslivet men ändå inte. Det är fantastiskt att få vara med om en sådan förstagångseffekt.

Men hur förhåller vi oss till att vi lever allt längre samtidigt som det förflutna spelar allt mindre roll, erfarenhet får allt mindre värde och vuxenskapet desavoueras? Det är den mycket knepiga fråga Bodil Jönsson ställer i boken, som har undertiteln ”Att bli gammal i en ny tid”.

Ett helt nytt äldrelandskap håller på att växa fram, menar hon. Och det hon hopppas är att dagens pensionärer ska kunna bära med sig sina erfarenheter och sitt kunnande och utveckla dem, inte bara var för sig utan tillsammans.

– Förr var de få som blev både gamla och visa i stor utsträckning hänvisade till sig själva, isolerade. Så är det inte längre.

Visa människor kommer att kunna hitta fram till varann genom nätet, tror Bodil Jönsson, och ser framför sig många nya idégemenskaper eller communities mellan äldre – gemensamma eftertänksamhetsforum, som hon kallar dem.

– För som gammal är man inne i kunskapens tempel med dess långsamma förlopp,absolut inte i informationssnabbköpet. Så många människor säger att de inte vill bli gamla, det tycker jag är tragiskt. Tänk vilken rikedom det innebär!

Visst finns det somligt datorbaserat som tonåringar kan bättre än gamla, konstaterar hon.

– Men samtidigt blir det genant för både samhället och oss själva om vi pensionärer bara ödmjukt hukar oss inför de yngres ytliga datorbrådmogenhet och förväxlar den med någon sorts totalkompetens. Det har de flesta unga inte ens vad gäller datorer, det de kan är bara de senaste handgreppen.

Äldre är varken teknikkonservativa eller teknikmotståndare, betonar hon. Tvärtom.

– Men äldre människor har såna rikedomar i sitt inre som pockar på bearbetning att de kanske inte har så stort behov av fler förstagångshändelser. Det kan vara viktigare att få betänka sitt liv än att vänja sig vid ännu en ny mobil med alldeles för små tangenter. Tankar tar tid och jag tror det vore bra om vi äldre började ta vår eftertänksamhet på allvar. För livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet, speciellt när man är gammal.

Själv ville Bodil Jönsson, efter 46 år på Lunds universitet, ge sig själv tid till att komma underfund med vem hon är – nu, när hon tagit av sig professorskappan och doktorshatten. Och vad hon verkligen vill göra. Hon har gått igenom alla sina böcker och gjort sig av med hälften. Och förvånats över, säger hon, hur mycket som förändrats inuti henne genom åren. Och hon har sett att pensionsåldern, som gör att många blir deprimerade och vissnar, kan vara en tid fylld av möjligheter och nya utmaningar. Om vi ser till att skaffa oss ett liv med riktning.

För visst kan det vara trevligt att träffa barnbarn och vänner, handla, resa, spela boule, lösa korsord och konsumera kultur – men är det detta vi vill göra med närmare en tredjedel av vårt liv? Nej, Bodil Jönsson tror inte det.

– Man måste få ett nytt och bärande livsinnehåll, något som håller nyfikenheten vid liv och som också gör att man hela tiden är på väg.

Nya modeller för pensioneringar behövs, tycker hon. Att vi ska jobba hundra procent fram till ett visst datum och sedan inte alls är otidsenligt.

– 68 eller 63 år är inte viktigt. Människan har inte ett bäst före-datum. På vissa områden har jag aldrig varit så bra som jag är nu.

Nya modeller behövs också för en annan fördelning av arbetet över tid, menar hon.

– Många områden lämpar sig bättre för resultatlön i stället för timlön. Här skulle pensionärer kunna gå in i försök med nya modeller för en framtida arbetsmarknad.

Att bara fortsätta jobba med det man tidigare gjort behöver inte vara det självklart bästa.

– Har man varit lärare i fyrtio år och inser att trädgårdsmästare ju var vad man en gång ville bli, så borde det finnas någonstans dit man kunde vända sig, kanske under de sista åren innan man tänkt pensionera sig, och få råd om vilka möjligheter och utbildningar som finns. För arbetslösa finns Trygghetsrådet, jag har lekt med tanken att man skulle kunna skapa något liknande för blivande pensionärer.

– Att klättra på barriärer och barrikader har vi 40-talister viss erfarenhet av. Vi behöver bara ta fram litet av 60-talsandan en gång till. Med hjälp av den kan vi tänka i nya banor och rå på de hinder som finns. Under tiden kan vi ha kul och slippa leva som om livet inte längre gick att påverka.