Den 25 april 2005 orkade Måns Jenninger inte längre. Sex år av mobbning, trakasserier och fysiskt våld från skolkamrater hade brutit ned hans självkänsla. Han upplevde det som lika kränkande att skolan och lärarna gjorde ytterst lite för att förbättra hans situation.
Måns Jenninger blev tretton år och bodde i Lerums kommun nära Göteborg. Han beskrivs som en ovanlig, intelligent och musikalisk pojke. Han var glad och kvick, men det fanns de – såväl lärare som elever – som retade sig på honom.
För Måns föräldrar kom självmordet som en total chock, även om de visste att sonen var utsatt för en kränkande behandling och frystes ut i skolan. De hade upprepade gånger krävt att något måste göras, men mötts med arrogans av rektor och lärare.
En vecka efter sonens död gick Claes Jenninger till banken för att öppna ett konto där de som ville minnas Måns skulle kunna sätta in pengar. Han och hans dåvarande hustru beslutade också att starta en fond i sonens namn. Syftet var – och är fortfarande – att uppmärksamma en eller flera personer som arbetar för att alla i skolan i Lerums kommun ska känna trygghet och gemenskap.
– Behandlingen av Måns anmäldes till Skolverket som riktade mycket skarp kritik mot skolans agerande. Men Lerums kommun lade locket på när jag ville diskutera det som hänt, berättar Claes Jenninger.
Då kände han att något måste göras. Med hjälp av en vuxen son skapade han hemsidan ”Måns Jenningers minnesfond”. Där finns texter om vad som hände Måns, dikter, en gästbok och där kan den som vill ta del av Skolverkets granskning av fallet.
– Under ett kort ögonblick kändes det som om hemsidan var min hämnd mot kommunen och skolan som vägrade erkänna att någon gjort något fel. Men snart ändrades mitt fokus helt och hållet. För mig är det viktiga att Måns får upprättelse och att vi alla lär oss att tala mer öppet om självmord, psykisk ohälsa och mobbning. Jag tror att många kan ha nytta av att ta del av Måns historia.
Under de fem år som hemsidan funnits har den haft 85 000 unika besökare, fortfarande hittar ett tusental läsare dit varje månad. Och på gästboken kommer ständigt nya inlägg.
– Via hemsidan har jag kommit i kontakt med anhöriga till unga som tagit sitt liv, mobbade ungdomar och många andra. Det har varit en viktig del i mitt sorgearbete och för att kunna gå vidare.
Claes Jenninger ångrar att han inte började blogga efter sonens självmord, men det var inte så många som gjorde det då. Under en period var han med i styrelsen för Spes, ett riksförbund som arbetar suicidpreventivt och för alla som mist en närstående genom självmord.
I två år gick han i terapi för att hantera traumat efter sonens död. Han har läst många böcker om mobbning och självmord, träffat många elever som vittnat om sin utsatthet och talat med andra som upplevt att en nära anhörig tagit sitt liv.
– Jag känner dock inte att jag fastnat i min sorgeprocess. Att lära mig mer, lyssna på andras berättelser och att själv berätta – också på föreläsningar och i seminarier – har betytt mycket. Där har nätet, som gör det möjligt att nå många människor över hela landet, varit till stor hjälp.
Ett barns självmord leder ofta till att föräldrarna går skilda vägar. Så blev det för Claes och hans hustru, som nu inte tar del i minnesfonden och hemsidan de startade tillsammans.
– Alla har vi olika sätt att förhålla oss till vår sorg och jag har den allra största respekt för Måns mammas val.
Tidigare i år delade minnesfonden ut stipendier till 18-åriga Linnéa Andersson och 14-åriga Simon Petterson. Linnéa gick i samma klass som Måns och ställde upp på hans sida mot mobbarna – något hon fick lida för. Inte förrän i gymnasiet blev hennes situation bättre. Efter Måns självmord engagerade Linnéa sig på olika sätt i kampen mot mobbning, bland annat som kamratstödjare. Simon Petterson nominerades för sitt ”orädda och engagerade” sätt att ställa upp för andra.
Mer information om Måns minnesfond: www.jenninger.se