I dag är Manne Didehvar 45 år och har en toppbefattning på VVS-företagen, en arbetsgivarorgansaition för företag som tillsammans har över tjugotusen anställda.
När Manne var 18 år, då hette han ännu Mansour, flydde han från Iran eller Persien som han föredrar att säga. Han kom till Sverige och arbetade som träindustriarbetare, hjälpte polisen att tolka och hade en rad andra jobb. Efter att ha tagit en ekonomexamen letade han efter lämpliga arbeten.
Men nu började det kärva.
– Jag hade valt att fly från Persien. Det finns inte många personliga beslut som är större än det, definitivt inte ett namnbyte. Men jag är i dag glad och stolt över både flykten från Persien och att jag började kalla mig Manne. Det var viktiga beslut som tog mig en bit på vägen dit där jag är i dag.
– Om mina föräldrar, syskon eller vänner i Persien skulle kalla mig för någonting annat än Mansour vore det konstigt och fel. Men skulle min familj och vänner här i Sverige kalla mig för någonting annat än Manne skulle det kännas lika fel. I dag har jag två hemländer. I Persien heter jag Mansour och i Sverige heter jag Manne. Båda namnen är lika mycket jag.
Manne Didehvar menar att namn – både för- och efternamn – är en del av vårt personliga varumärke. Namnet berättar om varifrån vi kommer och vår tillhörighet till en viss nation, kultur och folkgrupp.
– Vi bär alla på en egen erfarenhet av det namn som vi är döpta till. Vissa har bara goda minnen och erfarenheter av sitt namn medan andra av olika skäl kanske är mindre nöjda. Det finns de som själva väljer att byta namn, det vanligaste skälet är förstås giftermål. Oavsett orsak är det alltid en symbolhandling att byta namn. Ett namnbyte ska dock alltid vara ett frivilligt val och ingen ska behöva byta sitt namn för att exempelvis komma in på arbetsmarknaden.
Skulle du kunna tänka dig att byta efternamn?
– Nej, det känns lika otänkbart som det gjorde att byta förnamn när jag först fick den frågan för sjutton år sedan. Men så började jag kalla mig för Manne. Ett beslut som gav önskad effekt, relativt snabbt efter namnbytet fick jag arbete.
Hur valde du namnet Manne?
– Mina kloka vänner tyckte att det var ett bra namn. De insåg att namnet Mansour kunde hindra mig från att komma in på arbetsmarknaden. Därför skapade det inte någon dramatik eller förvåning när jag började kalla mig för Manne.
Unika namn som inte klingar svenskt är i dag betydligt vanligare än förr, påpekar Manne. Och mångfalden är större i Stockholm än på landsorten tror han
– Men jag vill gärna tro att det har skett en stor attitydförändring i hela det svenska samhället de senaste tjugo åren. Vem vet, kanske hade jag inte behövt byta namn för att komma in på den svenska arbetsmarknaden om jag kom till Sverige i dag?