Tjugotvå månader senare polisanmälde hon Olle för misshandel. Han hade brottats med henne om telefonen och gjort henne så illa i armen att den blånade.
Några månader senare gav han sig på henne igen, och den gången var misshandeln grövre. Han drog henne i håret, sparkade henne i ryggen och slog henne i ansiktet - med öppen hand, som tur var.
- I flera månader var jag ständigt rädd i mitt eget hem, berättar Maria. Jag hade alltid en nödväska packad, och jag flydde direkt när jag märkte att Olle började bli aggressiv. En gång satt jag i bilen från elva på kvällen till fyra på morgonen. Då smög jag hem och tog en kopp kaffe. Sedan for jag till jobbet.
Maria träffade Olles pappa Lasse i Spanien. Båda arbetade där i början av 1970-talet. Solen sken.
Efter ett år förlovade de sig, efter två år flyttade de ihop i Stockholm och efter tre år gifte de sig. Maria fick jobb som sjuksköterska. Och solen fortsatte att skina.
De jobbade, reste och roade sig. De hade samma intressen: skidåkning, idrott och friluftsliv.
Precis tretton år efter den första kyssen födde Maria Olle. Men när pojken var tre månader gammal blev Lasse kär i en arbetskamrat.
- Det var en chock, säger Maria. Han försvann ur våra liv innan Olle ens hade lärt sig säga pappa.
Lasse bildade ny familj och fick två barn till. Olle träffade han bara undantagsvis.
- Han ville bara bli av med oss, säger Maria. Jag kände mig mer och mer ensam som förälder. Jag hade långa arbetsresor, vardagslivet som ensamstående mamma blev för tungt. Så när Olle var fyra år gav jag upp livet i Sverige.
Det var sommar, året var 1989 och Maria tog Olle med sig och flyttade tillbaka till sin hemstad i norra Finland. Umgänget mellan Lasse och Olle hade ju ändå aldrig fungerat, resonerade hon, hon kunde lika gärna bo där hon hade släktingar och vänner, där skulle vardagslivet bli enklare.
Olle anpassade sig. Det gick bra för honom i den nya skolan, och kompisar fick han. Men sin pappa såg han sällan.
Han var sju år när han äntligen skulle få åka på stugsemester med Lasse och hans nya familj. Han packade ryggsäcken och drömde om sin pappa, kungen i rosornas land.
- Men Lasse ställde in i sista stund, berättar Maria. Han sade att stugan var alldeles för liten, Olle skulle inte få plats. När Olle fick höra att han inte skulle få följa med blev han alldeles tyst. Kungakronan föll till marken.
Det blev många brutna löften genom åren.
- Olle slutade att hoppas till sist. Jag uppmuntrade honom att ta kontakt med Lasse, men han ville inte längre. "Om pappa vill träffa mig ringer han väl", sade han. Men Lasse ringde nästan aldrig.
Maria trivdes bra i Finland, men något fast jobb fick hon inte. Efter sex år som otrygg korttidsvikarie såg hon sig tvungen att flytta tillbaka till Stockholm, där hon vidareutbildade sig och snart fick fast anställning.
Olle anpassade sig igen. Han skaffade nya vänner, välartikulerad och socialt begåvad som han var. Han började spela trummor och startade ett rockband. Marias hem blev en fritidsgård för högstadiegrabbar.
- Olle och jag kom bra överens, och allt gick fint för honom. När han var sexton år tänkte jag att nu kan jag nog andas ut, berättar Maria.
Men Olle förändrades. Under sitt första år i gymnasiet började han umgås i nya kretsar, och han fick en ny flickvän.
- De var alltid tillsammans, berättar Maria. Jag tyckte att hon styrde honom alldeles för mycket. Han satsade allt på henne, svalde okritiskt hennes sätt att se på världen och blev mer och mer grov i munnen mot mig. Plötsligt var alla hans gamla kompisar idioter, och allt jag gjorde var fel. När jag klagade över att han ockuperade telefonen flera timmar i sträck skrek han "Håll käften din jävla hora, jag ringer så mycket jag vill!"
Maria upptäckte att Olle och flickvännen skolkade tillsammans. Hon tog kontakt med rektorn och kuratorn, men ingen av dem ville engagera sig. Olle skolkade mer och mer, och efter ett och ett halvt år i gymnasiet hoppade han av.
Grälen mellan honom och Maria blev hårdare och hårdare.
- Han blev som galen när han var arg. Han kastade sönder mina saker, det finns märken eller hål i nästan varenda dörr. Och en gång slog han sig själv i pannan med en kristallvas så att det blev ett djupt, blödande jack.
Maria var förtvivlad, och hon började bli rädd för egen del. Olle var längre och starkare, om han ville kunde han ledigt slå henne sönder och samman.
Hon bad hans pappa Lasse om hjälp. Kunde kanske Olle få bo hos honom ett tag tills han lugnade ner sig? Nej.
Hon vände sig till Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), och visst fick Olle komma dit. Men han vägrade.
Hon tog kontakt med socialtjäns-tens familjeteam, och Olle följde med henne dit. Men bara en gång.
- Jag kände mig maktlös, berättar Maria. Han var sjutton år, fortfarande ett barn. Han behövde hjälp för att lära sig att hantera sin aggression. Men ingen tog tag i honom. Ingen sade "Hörru grabben, nu kommer du hit i morgon klockan tio, annars kommer vi hem till dig."
Två gånger vispade Olle föraktfullt till Maria i ansiktet så att glasögonen flög i väg, och en dag när hon drog ut jacket för att avbryta hans telefonsamtal efter fyra timmar blev det våldsam brottning om telefonen.
Det var då han bröt ner henne på golvet och gjorde henne illa i armen. Dagen därpå var den blå från axeln till handleden.
- Det gjorde ont, säger Maria. Men smärtan i själen var värst.
Maria gråter stilla när hon berättar att hon faktiskt polisanmälde sin egen son.
- Det var ett stort och svårt steg. Men jag tänkte att han måste stoppas. Jag var rädd att han skulle förstöra sitt liv. Han kunde ju döda mig i raseri.
Olle blev vansinnigt arg när han fick höra vad Maria hade gjort. "Din dumma, jävla hora, ta tillbaka din anmälan!" skrek han. Men en sådan anmälan kan man numera inte ta tillbaka, nu var det åklagarens sak att ta upp fallet eller släppa det.
Han åtalade Olle för misshandel.
Sommaren före rättegången var en lång, vidrig väntan. Något hemskt låg i luften.
- Jag sörjde och hade ångest för vad jag hade gjort, berättar Maria. Olle är ju det käraste jag har, och jag anklagade mig själv varje dag. Hade jag gjort rätt? Hade jag varit en dålig mamma? Hade jag kritiserat honom för hårt?
En dag i augusti 2003 var mor och son nervösa motparter i tingsrätten.
- Jag satt som i en dimma, berättar Maria. Det var så sorgligt och overkligt. Jag ville bara krama min pojke.
Det hela var över efter fyrtio minuter. Olle dömdes för ringa misshandel till trettio dagsböter à trettio kronor.
- Det var en fars! säger Maria. Händelsen som rättegången handlade om verkade så futtig, den behandlades helt isolerad från sitt sammanhang. Ingen sade något om bakgrunden, om hoten, om hur det skulle gå om Olle fortsatte att vara våldsam. Ingen sade: "Nu får du skärpa dig, Olle!" Ingen uppmanade honom att gå till BUP. Han gick därifrån som en segrare och tyckte bara att jag hade varit löjlig.
Under de två månader som följde var det alldeles tyst mellan Maria och Olle. De bodde under samma tak, men de hade ingen kontakt. Olle hade ofta flickvännen boende hos sig på helgerna, men ingen av dem sade ett ord till Maria.
- Jag var som luft. Stämningen var så spänd. Till sist frågade jag om de inte kunde vara hemma hos flickvännen ibland - och då exploderade Olle. Han vrålade att han skulle döda mig, han drog mig i håret, sparkade mig i ryggen och slog mig i ansiktet.
Som tur var knöt inte Olle händerna när han slog. Maria slet sig loss och försökte ringa polisen, men Olle krossade telefonen. Hon ropade "Hjälp!" på både svenska och finska, men ingen hörde.
När Olle äntligen hade lugnat sig sade Maria i behärskat raseri att han hade förbrukat sina rättigheter i hennes hem.
Han sov i en byggbarack den natten.
Maria hade ont i hela kroppen, men hon varken ville eller orkade polisanmäla Olle igen.
- Den ena sekunden skrek jag av vrede och hat, den andra grät jag av kärlek och saknad. Det var så svårt, mina hatkänslor var så förbjudna ... En våldsam man hade jag kastat ut direkt. Men jag kunde inte förmå mig till att göra min egen son hemlös.
Olle blev hotfull igen. Tre nätter flydde Maria i panik ut i höstmörk-ret, en gång utan att ens hinna sätta på sig skorna.
- Jag stack direkt så fort han började bli arg. Jag var faktiskt livrädd, och jag ville inte att han skulle slå sönder sin framtid. Det var det jag tänkte mest på. Att han kunde förstöra sitt liv.
Maria kände sig till sist så pressad att hon tog kontakt med en psykoterapeut.
- Utan den hjälpen hade jag nog inte överlevt, säger hon. Jag hade alldeles för högt blodtryck, och jag fick svåra eksem på händerna. Jag tror att det var kroppens reaktion på den känslomässiga stressen.
Otaliga nätter låg hon sömnlös och grubblade, pendlande mellan sjudande vrede över våldet och skoningslösa självanklagelser.
- Jag har själv ett ganska häftigt temperament. Det har nog inte alltid varit så lätt för Olle att ha mig som mamma. Men å andra sidan har han fått all min tid och kärlek och alla kläder och prylar man kan begära. Nej, jag förstår faktiskt inte vad jag har gjort för fel.
Maria tror att Olle bär på en stor saknad. Hans pappa har svikit honom så många gånger.
- I alla år har han dolt sin vrede över sveket - men nu sticker den upp. Och samtidigt ska han frigöra sig från mig, hans enda trygghet. Kanske är det därför som frigörelseprocessen är så häftig.
Till sist ställde Maria ultimatum: Olle fick inte bo kvar en enda dag till om han fortsatte att hota eller slå henne. Och kanske gick budskapet äntligen fram. Kanske begrep Olle till sist att han måste ändra sig, för under de senaste månaderna har han inte varit lika hotfull. Han hälsar på Maria när han kommer hem, och någon gång ibland fikar de tillsammans.
- Det har blivit bättre, säger Maria. Jag känner inte längre det där hugget av skräck när han öppnar ytterdörren.
Båda har skrivit under att avtal som hänger på kylskåpet. Där står det att Olle ska anstränga sig mer för att hitta en egen bostad, att han om möjligt ska flytta vid ett visst datum, att han till dess ska betala hyra för sitt rum när han tjänar pengar, att han måste vara vänlig och att han aldrig får hotas eller slåss. Maria har i sin tur lovat att inte lägga sig i Olles privatliv.
- I går var han och tittade på en lägenhet. Jag hoppas att han får den. Sedan, när han har vuxit till sig och sett vad livet är, kanske vi finner varandra igen. Jag hoppas att vi gör det, säger Maria.