Osämjan mellan Maria och hennes pappa började flera år innan Marias första barn föddes. Pappan var manipulativ och jobbig, tyckte hon. Marias man och hennes pappa gick inte heller ihop, och när de två en gång hade rykt ihop ordentligt sade Maria upp kontakten med sin far.

- Det innebar bland annat att jag slutade gå på släktkalasen, säger Maria. Mina syskon försökte få mig att ändra mig, att förstå och förlåta pappa, men jag var bestämd, jag ville inte träffa honom.

När Marias äldste son föddes började hon tänka att han kanske, trots allt, borde få träffa sin morfar. Men det blev inte av, tiden gick och så småningom kom son nummer två.

- På något sätt var det kört, säger Maria. Jag visste inte hur jag skulle göra, konflikten kändes så djup, det gick inte att ändra då. Pappa tog inte heller någon direkt kontakt, men han skickade mig en bild på mig själv som liten, det var väl ett sätt att säga att han ville att vi skulle ses.

Äldste pojken var sex år när Marias pappa dog. Barnen var med när hon och hennes syskon röjde ur hans lägenhet.

- Det var den enda gången de var hemma hos sin morfar - när han var död. Vi bodde så nära varand­ra. Sexåringen var upprörd efter begravningen, det var ju faktiskt hans morfar, inte bara min pappa. Jag förstod honom, och jag kände mig besviken på mig själv för att jag inte förmått ta kontakt innan det var för sent. Jag har berättat för barnen precis hur det var, och sagt att jag är ledsen över det.

I efterhand har Maria fått höra att hennes pappa sörjde över att han inte fick träffa hennes barn. Men han hade svårt att se sin egen roll i konflikten, tror hon.

- Vi var båda lika oförmögna till försoning. Det känns sorgligt, men jag kan inte säga att jag ångrar mig. Även om det kändes fel mot barnen, hade jag så fullt upp med mina egna känslor medan konflikten pågick, jag kunde inte göra annorlunda då.