På bordet framför oss ligger en bild av ett lyckligt par. Den är tagen i en hamn i Hongkong för några år sedan. Då var Marina Larsson och Ken Olofsson ovetandes om den katastrof som en sommardag 2006 skulle inträffa i deras liv.
Marina arbetade sedan många år som advokatsekreterare och Ken frilansade som journalist. De reste mycket, tittade gärna på konst och älskade att dansa folkdans.
De hade träffats mitt i livet. Marina var 38 år och Ken ett par år yngre när deras ögon möttes en vacker sommarkväll i början av 1980-talet.
– Marina var en mycket social, utåtriktad och kreativ människa. Hon skrev vackra dikter. Vi hade många fina år tillsammans.
Men den där sommardagen 2006 förändrades allt. Ken hade under en tid känt att Marina inte var sig riktigt lik. Hon glömde var hon lagt nycklarna, hon förlade sina bankkort och verkade frånvarande.
De bilade ned till Österlen för att ha ledigt tillsammans under en vecka. När de kom fram upptäckte Ken att Marina inte packat med några skor, och hon hade svårt att röra sitt vänstra ben. Han förstod att något allvarligt hänt och körde snabbt in henne till sjukhuset i Simrishamn. Efter sju timmar gick läkarna med på att genomföra en skiktröntgen som visade att Marina hade drabbats av en stroke.
Väl hemma i Stockholm vände sig Marina och Ken till sitt sjukhus för efterbehandling.
– Men vi möttes av beskedet från den högsta ansvariga på neurologavdelningen att väntetiden var tre veckor. Redan det var ett allvarligt missgrepp, enligt Ken Olofsson.
All expertis på stroke är nämligen enig om att behandling i det akuta skedet är av stor betydelse för patientens återhämtning.
– På sjukhusväggarna fanns beskrivningar om hur viktigt det är att snabbt återfå förlorade funktioner och att tidigt – helst omedelbart – inleda rehabilitering genom att bland annat träna vardagliga situationer. De orden verkade sakna betydelse i Marinas fall.
I drygt ett år – dessutom i kamp med Försäkringskassan, försäkringsbolag och andra institutioner – kämpade Ken för att Marina skulle få rätt till den vård och rehabilitering som en strokedrabbad behöver. Lika länge vägrade den ansvariga läkaren att skriva en remiss för att hon skulle få plats på ett rehabiliteringshem. Under tiden försämrades hennes hälsotillstånd dramatiskt.
– När jag konfronterade läkaren och frågade varför Marina nekades rätt vård fick jag svaret att ”det kostar pengar”.
I samma ögonblick bestämde sig Ken för att göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om tjänstefel.
– Men den resulterade inte i något och överklagan till länsrätten avvisades eftersom den ursprungliga anmälan inkommit för sent.
Ken fick aldrig någon information om att en stroke orsakar ärrbildningar i hjärnan. I Marinas fall har det bland annat lett till en störning av epilepsicentrat som kan orsaka medvetslöshet och svåra kramper. Ett sådant anfall inträffade så sent som i somras och Marina fick sövas ned i flera dygn och vårdas i respirator. Kramperna var livshotande.
Ken Olofsson har arbetat som journalist i fyrtiofem år, bland annat på Aftonbladet och SVT. Han har en god kunskap om hur samhället fungerar och lyckades ordna viss rehabilitering för Marina på en neuroligisk rehabklinik.
När Ken berättar om sin sambos öde pendlar han mellan sorg, förtvivlan och ilska.
– Jag trodde att den som blir sjuk får den hjälp som behövs. Men jag har blivit desillusionerad och förlorat tilliten till vården. På golvet gör många ett fantastiskt arbete, de är empatiska och kunniga. Högre upp i hierarkin skyddar man varandra och tänker på sin maktposition.
Har Ken någon gång känt att Marina svek honom genom att bli sjuk? De skulle ju leva ett aktivt pensionärsliv tillsammans, fortsätta att resa och umgås med sina vänner.
– Vi fick tjugosex friska år tillsammans och jag är tacksam för att vi gjorde så mycket i nuet och inte sköt upp det till ett obestämt ”sen”. När jag möter jämnåriga par som är pigga och krya kan jag ibland känna mig ledsen. Varför togs livet med Marina ifrån mig i förtid?
– Men kärlek är inte bara att vara frisk och lycklig – utan att stötta varandra även i motvind. Jag vet de som lämnat en sjuk partner när de inte orkat längre. Men jag aldrig haft en tanke på att svika Marina.
Ken tror på en högre makt i våra liv. Har han någon gång känt sig sviken av sin Gud?
– Gud skapade människor som skulle hjälpa sådana som Marina och mig. De som hade den uppgiften svek – inte Gud.
Varken Marina eller Ken har varit en belastning för samhället under sina nu rätt långa liv. Båda har yrkesarbetat sedan 16-årsåldern.
– Vi har gjort rätt för oss i alla avseenden. När vi som bäst behövde samhällets stöd och hjälp blev vi svikna. Det känns smärtsamt – utöver den personliga sorgen.
Ken tror inte att han och Marina är ensamma om att ha förlorat tillliten till vården. Han säger också att Marina troligen inte kommer att bli bättre.
– Men mitt fall kan kanske innebära att politiker och ansvariga inom sjukvården får upp ögonen för de missgrepp som sker. Och att anmälningar om missförhållanden i framtiden tas på allvar.
Marina Larsson har läst artikeln och samtyckt till att vi berättar om hennes fall.