Skulptören och formgivaren Tove Adman behöver avskildhet och utrymme för att komma till sin rätt. Hon stiger ofta upp klockan fem på morgonen, för då är det ingen som stör och ingen som är vaken; det är ingen idé att försöka beta av listan av nödvändiga telefonsamtal och andra snärjande måsten gällande företaget.
- Jag är som bäst när jag får vara ensam i min verkstad, säger hon. Då dansar jag i mitt bröt av ditt och datt, då känner jag spänsten i kroppen, då ligger jag i startblocken!
Hon fick mycket luft i den stora arbetarfamiljen i gotländska Roma där hon växte upp. Föräldrarna hann inte med henne, helt enkelt.
- Jag hade min egen värld uppe i våningssängen, där fick jag oftast vara i fred. Och jag gav mig ut på långa promenader i skogen, jag gick och sjöng och funderade i min ensamhet. Jag ville tänka det jag tänkte, och inget hindrade mig.
Syskonen var många, och det var inte bara trångt i hemmet i fysisk mening. Redan som fjortonåring flyttade hon hemifrån. Tidvis bodde hon hos sin teckningslärare.
- I hennes familj var det tillåtet att följa sina egna infall. Hon hade en kristallkrona i köket och var inte alls så ängslig för vad andra skulle tycka som mina föräldrar var. Hon vågade ta plats, och det inspirerade mig.
Idéerna till de strama och brutalt vackra föremål Tove Adman skapar som konstnär och designer har ofta ord som ursprung; ljud får kropp i hennes hjärna.
Formerna kan också glida upp i hennes inre synfält när hon läser en tidning eller tittar på en karta.
- Det finns ett rev utanför Fårö som heter Dämba Misslauper - hur ser en misslauper ut? Jag tänker mig något långsträckt som löper ut och tippar ner från en klint En lampa kanske, som hänger ut över bordskanten Eller handlar det i själva verket om Miss Lauper, och hur ser i så fall den damen ut?
Som skulptör har hon ofta börjat med att hitta på konstverkets titel. En gång när hon skojade med ord kom hon på "Liten divan för en nybliven diva".
- Jag var ju bara tvungen att få veta hur en sådan divan såg ut, så jag gjorde en.
En annan av hennes skulpturer heter "Dopfunt för långsinta eller vidsynta". Den liknar ett smalt, långsträckt badkar och står utanför biblioteket i Visby, gjuten i vitbetong, ett ton tung.
För några år sedan gjorde hon mest på skoj några autingar därför att ordet hade fastnat i henne hjärna. Det blev ett antal apparatliknande prylar med organiska former. Några försåg hon med elsladdar trots att de inte alls drevs med el.
Numera formger Tove Adman användbara bruksföremål som hon låter tillverka i betong, aluminium eller gummi. De säljs i designbutiker och inredningsaffärer i flera länder i Europa.
Hon lever och arbetar i en ombyggd bensinstation vid den slingrande vägen mellan Östergarns kyrka och Sandviken på östra Gotland. När hon står i verkstaden ser hon ett magasin hon gillar och får som betar bakom grannens faluröda lada. Från fåtöljen vid kaminen inne i bostadshuset kan hon studera kor som betar bland krokiga tallar. Och ute i trädgården hör hon havet brusa.
Sex dagar i veckan under sommaren håller hon sin utställningslokal öppen. Där inne står ett stort bord på tå. De fyra benen sväller av spända muskler; hela det blyplåtsklädda bordet strävar uppåt.
- Bordet kom till en gång när det var en stor kvinnokongress i Stockholm. Jag funderade på hur ett konferensbord skulle kunna se ut. När människor är med på konferenser anstränger de sig tillsammans, de vill komma högre och göra något mer... Bordet har dans i sig också. Om det hade funnits en dansskola på Gotland när jag var liten hade jag blivit dansare.
Kreativitet är frigjord kraft och fullföljda associationer, anser hon.
- Vi människor vill alltid sträcka oss lite längre och uppleva något nytt som vi inte känner till. Skillnaden mellan mig och många andra är att jag fullbordar mina idéer. Alla idéer är viktiga, även de till synes banala. Och att göra är att förstå, så jag går nästan alltid hela vägen. Jag ger mig inte, jag vill se resultatet!
Om man vill vara kreativ måste man vara enveten, förklarar hon. Och den som en gång har lyckats ta sig över tröskeln till det inre rum där allt är möjligt känner ett välbefinnande som kroppen aldrig glömmer; den vill tillbaka; den vill dit igen och igen.
- Processen kräver tid och avskildhet. Jag är inte alls särskilt effektiv när jag arbetar. Jag för samtal med mig själv i min verkstad. När jag tar mig fram till en form jag gillar hittar jag också mitt eget språk.
Lyxen att få vara långsam är viktig, förklarar hon.
- Jag måste vara där helt och fullt, och det tar tid att uppnå det tillståndet När det är motigt rotar jag i mina lådor, och då kanske jag får ögonen på något annat bland allt jox som ligger överallt. Jag går dit och plockar lite med grejerna, och rätt som det är hittar jag kanske lösningen. Grunkor i järnaffärer har samma effekt på mig - plötsligt vet jag hur jag ska göra.
Hon har inga särskilda knep för att snabbt komma in i ett kreativt flöde. Däremot kan hon inte vara klädd hur som helst.
- Det är lika viktigt för mig vad jag har på mig när jag arbetar som när jag går på fest. Oftast har jag vita kläder. Jag känner mig lätt i vitt.
I de tidiga tonåren var hon ofta tung i sinnet. Hon kände allt starkare att hon inte ville inordna sig i sina föräldrars värld.
- För att vara kreativ måste man ju tänka nytt och våga bryta mot normer. Men sådant gjorde mamma och pappa ängsliga. Det där är arbetarklassens dilemma, tror jag. Åhh, vilken lättnad det var när jag upptäckte att man faktiskt inte måste vara lydig och ständigt oroa sig för vad andra tycker!
Tove Adman ger intryck av att vara en människa som har funnit sin plats i livet. Tungsint blir hon bara de dagar då hon inte alls hinner vara i sin verkstad.
Hon tillverkar oftast sina prototyper i trä och plastic padding. Hon står i timmar och filar och slipar, och det handlar om bråkdelar av en millimeter innan hon är nöjd. Här är händerna viktigare än huvudet, för de vet när formen känns självklar och har energi.
- Den får inte vara slapp och snäll eller romantiskt amöbalik, den måste ha spänst och vilja! Mina former har med kroppen att göra, de blir ofta en förlängning av min egen kropp. Den är ganska stram och spänd, den är helt och hållet ett verktyg för att bära och göra När man tecknar kroki letar man ju efter spänningspunkter: var tynger det, var spänner det? Det där går in i allt jag gör.
Hon påstår att hon arbetar lite tarvligt och klumpigt, och att hon delvis gör det medvetet. Om hon till exempel ska tillverka något runt gör hon det gärna för hand i stället för att svarva eller använda en kavalett.
- Det perfekta är oftast ointressant, säger hon. Om något i formen irriterar ögat blir man uppmärksam, och jag lockar gärna fram uppmärksamhet hos betraktaren. Uppmärksamma människor tar ansvar. Vi får en bättre värld om vi avstår från slappheten och tar livet på allvar.
Av de färdiga originalen tillverkar hon gummiformar som används i gjuteriet där hennes betongprodukter tillverkas: skira ljusstakar och tänkvärda lampetter, glimmande fotvärmare och trädgårdsbord med relief av hennes egen mammas spetsduk, organiska skrin och ornamenterade plattor som tillsammans bildar en orientalisk matta att lägga ut i trädgården.
Av aluminium gör hon klädgalgar och kandelabrar, väggfasta pallar och underreden till trädgårdsbord. Hennes snapsglas är gjorda av ett gummiliknande material, och en ljuskrona som har blivit en stor försäljningsframgång tillverkas av - taggtråd.
Hon kom på idén under en stipendievistelse i Tyskland när muren hade fallit och öst och väst skulle återförenas. Taggtråden symboliserar de stängda gränserna och förtrycket i öst, själva ljuskronan rikedomen i väst.
- Jag kallar den "24 meter taggtråd, en allvarlig påminnelse". Jag vill påminna om att man inte kan stänga in människor i längden. Förr eller senare bryter de sig ut.