Annette kommer från Linköping, arbetar som revisor och lever sedan fyra år som singel. I våras insåg hon plötsligt att hennes tid att skaffa egna biologiska barn höll på att rinna ut. Som så många andra i hennes situation trodde hon inte att det var någon brådska. De gånger hon tagit upp sin oro med en läkare, har hon inte riktigt känt att hon blivit tagen på allvar.
- Jag önskar att jag hade fått reda på hur svårt det var lite tidigare, säger Annette. Men gynekologen sa till mig att "det är ingen fara, det är lugnt att vänta med att få barn tills efter man fyllt 40".
Även medierna har påverkat hennes syn på barnalstrande, menar hon.
- Ofta läser man om kända kvinnor som skaffar barn sent i livet. Många luras att tro att det är okej att vänta, eftersom det nu för tiden finns så många olika metoder för att hjälpa barnlösa. Men även om man i dag kan få all hjälp i världen är det inte så lätt som man kan tro, säger Annette.
Tidigare kunde hon bara tänka sig att skaffa barn på det traditionella sättet - med en man. Det var så hon såg sin framtida familj. Och hon var inte beredd att kompromissa.
- Jag kanske har varit kräsen, men jag tycker att det är viktigt med äkta kärlek om man ska skaffa barn i ett förhållande. Jag vill inte vara i en relation bara för att ha någon att skaffa barn med, så illa vill jag inte göra någon. Mina föräldrar levde i ett kärlekslöst äktenskap och jag tror att det har påverkat mig mycket.
Men beslutet att skaffa barn på egen hand var ändå svårt, tycker hon. Det var många kallsvettiga nätter innan hon till slut bestämde sig. Var hon en sådan person som kunde göra en sådan här sak? Vad skulle alla andra säga? Hur kommer barnet att uppleva att vara ett "donatorbarn"? Skulle hon verkligen kunna föda ett barn vars pappa hon aldrig ens träffat?
- Men jag var ganska skärrad och kände att jag måste göra någonting nu. Under hela våren hade jag läst om insemination på internet för att ta reda på vilka olika alternativ som fanns, och jag tänkte att nu måste jag agera snabbt.
Annette har haft både korta och långa förhållanden under sitt liv, men många av de män hon varit tillsammans med har, enligt henne, inte varit särskilt trygga eller självklara att bilda familj med, utan killar som inte riktigt velat binda sig, som velat resa mycket. I dag trivs hon ganska bra med att vara singel.
- Just nu känns det bättre att satsa på att skaffa barn och fokusera på det i stället för att gå och vänta på en man. Och får jag ett barn så tänker jag att jag kan träffa någon när som helst, det blir inte alls samma press. Men jag vill absolut träffa en man så småningom! Att vara ensamstående hela livet känns ju tråkigt, inte minst för barnets skull.
När Annette väl tagit beslutet att skaffa barn på egen hand valde hon att göra en IVF-behandling (provrörsbefruktning) , i stället för vanlig spermadonation, eftersom chanserna att lyckas genom provrörsbefruktning är större. Spermierna beställde hon själv från en spermabank i Danmark, och dessa transporterades därefter till kliniken i Riga där behandlingen skulle äga rum.
Annette valde en öppen donator, vilket betyder att barnet vid 18 års ålder kommer att kunna ta reda på vem hans eller hennes biologiska pappa är. Annette fick dessutom veta att mannen ifråga (liksom de flesta av de danska donatorerna) studerade vid universitetet.
En viktig aspekt för Annette när hon valde donator var att han skulle vara så lik henne som möjligt, så hon frågade efter någon som såg nordisk ut, blond med blå ögon, och som var lång eftersom alla i hennes släkt är långa.
- Jag tänkte också att jag skulle ta en som påminner om någon som jag skulle dras till i verkligheten.
I oktober 2006 gjorde Annette sitt första försök i Lettland. Det är med blandade känslor hon ser tillbaka på vistelsen. Det svåraste var kontakten före själva behandlingen, när hon skulle få instruktioner om hur hon skulle förbereda sig innan hon kom till Riga.
- På kliniken var de väldigt vänliga men det var inte så lätt med språket. Man kan ju inte de här termerna på svenska, och engelska är varken mitt eller deras modersmål så det var inte så lätt att förstå alla gånger.
Snart efter hemkomsten till Sverige fick Annette det negativa beskedet att behandlingen misslyckats. Fylld av besvikelse, oro och funderingar försökte hon kontakta den lettiska kliniken, men fick inget svar. Den svenska läkare hon varit i kontakt med, den som tidigare gjort hennes ultraljud, hade rest på semester och hade ingen besökstid förrän en månad senare.
- Det är ju ganska lång tid när man har många frågor. Jag började blöda och undrade om det skulle vara så, jag ville veta om jag skulle fortsätta äta medicinerna, jag visste inte vad jag skulle göra. Det var hemskt, säger Annette.
Annette känner sig i dag både arg, ledsen och besviken på den svenska vården och lagen som hindrar henne att få stöd. Eftersom hon inte kunnat göra sina behandlingar på hemmaplan har hon tvingats ta ledigt från jobbet då hon rest till Riga och hon menar att den administrativa apparat som omgärdar en fertilitetsbehandling är så tung att dra runt att hon tvivlar på att alla skulle klara av det.
- Som ensamstående kvinna med barnlängtan står man helt utanför svensk sjukvård i en sådan här situation, man är verkligen ute i kylan och helt i händerna på den utländska klinik som gjort behandlingen. När jag åkte till Riga kändes det nästan som om jag var i samma situation som de som på 50-talet tvingades resa till Polen för att göra abort, fastän det nu var tvärtom: för att skapa ett liv. Jag kan tänka mig hur det kändes för de där stackars tjejerna som fick åka i väg; de var ensamma, säkert rädda, det kostade massor av pengar och det gjordes i hemlighet.
Hon tycker att det är märkligt att ensamstående kvinnor tillåts adoptera men inte kan få hjälp att skaffa biologiska barn.
- När man adopterar finns det ju inte något biologiskt band alls. Det är väl bättre att åtminstone den ena föräldern är den biologiska, för barnets skull? Men det blir ju resultatet av de här bestämmelserna - adoption är ibland det enda alternativet när vi inte får den här hjälpen, om man inte vill söka sig utomlands.
I dag tillåts även lesbiska par att få hjälp av staten vid insemination om de vill bilda familj. Men det hjälper inte Annette.
- Ska jag och min kompis behöva låtsas att vi är lesbiska för att få hjälp? undrar hon uppgivet.
Hon tror dock att reglerna kommer att ändras i framtiden i takt med att allt fler ensamstående kvinnor kommer att vilja bilda familj på egen hand. För Annettes del blir det tre fyra IVF-försök till, varav en gång till i Riga och sedan kanske i Danmark.
Tycker hon att det är en"rättighet" att få barn?
- Definitivt inte. Men jag som ensamstående kvinna borde få chansen att få hjälp precis som alla andra.