Hon är allt annat än osynlig där hon sitter med sin latte på en av Stockholms folktätaste platser. Mörk, storögd, närvarande och välartikulerad fyller hon upp en bra bit av det sociala rummet.
Men så har det inte alltid varit. Matilda Bramberg, 21, har några svettiga år bakom sig där socialt flyt var en bristvara.
- Högstadiet var värst, säger Matilda utan att tveka.
Hon gick i grundskolan i Åmål, en stad med 13.000 invånare där alla går på samma kafé för det finns bara ett. När hon började i högstadiet blev hon extremt blyg. Hon var alltid rädd att säga fel saker och undvek ögonkontakt när hon pratade med någon.
- Jag analyserade alltid vad jag skulle säga innan jag öppnade munnen. Jag var fruktansvärt rädd för motargument, att jag skulle bli ställd och inte kunna förklara mig. "Jag kommer att vika ner mig direkt så det är lika bra att jag håller tyst". Om jag sa något blev det små inpass som aldrig fick vara stötande på något sätt.
När vi träffar Matilda på ett fik vid Hötorget i Stockholm har hon bott här i ett par år. Hon jobbar extra på Quick Respons som granskar nyhetsrapporteringen om integration och främlingsfientlighet, pluggar på Komvux och längtar efter att fylla 23 så att hon kommer in på de bästa klubbarna.
När hon beskriver sina erfarenheter från tonårstiden låter det som att leva innesluten i en bubbla.
- Man är så uppmärksam på sig själv hela tiden. Man kan till och med höra sin egen röst som i en högtalare. Och ju mer man tänker på vad man själv ska säga, desto mindre hör man vad andra säger.
- Det handlar mycket om att vara tjej också. Man är så fruktansvärt diskret och tänker alltid på hur man rör sig och ser ut.
De tystlåtna och inbundna drar nitlotten i en stökig skolmiljö där prestationer plötsligt blir betygsatta och de utåtrikade värderas högst, menar hon.
- Klassrumsdiskussioner är absolut ingen bra träning för blyga. I skolan är upplägget att man får slåss om diskussionsutrymmet. Att leverera politiska argument i den situationen blir som att gå från 0 till 100.
- Bara att räcka upp handen var jobbigt. När man väl övervann sin rädsla var det ändå alltid någon annan som svarade rakt ut. Även om de sa idiotiska saker så stod de högre i rang bara för att de hördes.
Även bland de blyga fanns en inbördes hackordning, berättar hon.
- Jag hade en kompis som var ännu blygare. Jag avskydde att hon var så tyst, ville sätta dit henne för att jag var likadan själv - nästan. Jag behövde ha någon att trycka ner, någon som stod lägre än jag.
Även om Matilda inte upplevde sin blyghet som ett problem förrän hon började i högstadiet, minns hon sig själv som lite osynlig redan på fritids. Hon var den lugna, försiktiga och behändiga typen som mest satt för sig själv och ritade. Både fritidsledarna och lärarna bekräftade den självbilden. Det var som om Matilda var osynlig.
- Jag kan inte minnas att jag hade någon personlig relation till dem. Det var väldigt många barn i vår klass och på fritids. Man blev ganska anonym bland så många när man var tystlåten.
- Mamma försökte peppa mig, hon sa att jag skulle tuffa till mig. Men att vara blyg är ju inte samma sak som att vara snäll.
Även om Matilda inte är blyg längre skäms hon inte för att vara den eftertänksamma typen.
- Många verkar tycka att det alltid är bättre att skrika än att vara tyst, men det tycker inte jag. Jag vill ju höras men för mig är det viktigt att människor lyssnar för att de är intresserade av vad jag har att säga.