En smula orolig tog Tiina Rosenberg rulltrappan ned i tunnelbanan. Hon hade med sin sambo och sin son som stöd. För första gången på ett halvår vågade hon ge sig ut i folkvimlet. Hon tyckte att nästan alla stirrade på henne. I mångas ögon var hon "rikshäxan" som påstods ha sagt att kvinnor som har sex med män är könsförrädare.
- Jag hade ett starkt stöd från mina närmaste när mediedrevet mot mig var som värst. För att komma över hatet som riktades mot mig och alla tendenser till hatkänslor som fanns inom mig var det viktigt att ha bra och insiktsfulla människor omkring mig. Jag hade den turen. Det gjorde det lättare att komma vidare i livet, säger Tiiina Rosenberg.
Nu har det gått sex år och hon ser tillbaka på den värsta perioden i sitt liv. Allt började den fjärde april 2005. En grupp feminister hade kallat till presskonferens i Stockholm för att berätta att de startat Feministiskt initiativ. Målet var att bilda ett parti och ta plats i riksdagen. Bland initiativtagarna fanns vänsterpartiets förre ledare Gudrun Schyman och genusforskaren Tiina Rosenberg. Den senare var då professor vid Stockholms universitet och en ikon inom radikala feministkretsar.
Intresset blev stort och det växte än mer sedan interna motsättningar inom rörelsen blivit allmänt kända. Fokus riktades mot Tiina Rosenberg som anklagades för att vilja förvandla den svenska kvinnorörelsen till en queerfeministisk kamporganisation. Som en landets ledande genusforskare använde hon ofta begreppet queer för att förklara sin syn att uppdelningen i kön bara är en social och kulturell konstruktion, inte ett biologiskt faktum.
I samband med uppmärksamheten kring hennes person i medierna fick Tiina Rosenberg utstå flera dödshot. Hon hånades och postlådan fylldes med hotfulla homofobiska brev. Under några månader var hon landets kanske mest hatade person.
- Det första dödshotet skrämde, sedan vande jag mig. Hatet var svårare att värja sig emot. Det åt sig in i mig och varje dag blev en kamp för att behålla min mentala hälsa. Som tur var fanns de stöttande kollegerna och vännerna, och så fanns ju min familj där.
När hatet var som störst och medierna nästan varje dag publicerade nya "avslöjanden" var Tiina Rosenberg fylld av hämndlystnad.
- Min arbetsgivare Stockholms universitet agerade korrekt under den här tiden. De ordnade kristerapi direkt och kallade in vakter när Centrum för genusstudier, där jag arbetade då, attackerades av fotografer från en kvällstidning.
Hur uppstår hat?
- Ur känslan av att något tagits ifrån dig, tror jag. Inom till exempel Feministiskt initiativ fick Gudrun Schyman och jag mycket uppmärksamhet, hon som tidigare partiledare och jag som en riktig "feministlesbian". Andra i vår styrelse som var lika passionerade och engagerade fick inte lika mycket plats: De upplevde kanske att något tagits ifrån dem, att Gudrun och jag stulit kvinnorörelsens innersta kärna.
Hat uppstår ofta i gränsdragningar, menar Tiina Rosenberg. Det kan gälla sexualitet, etnicitet och nationer. Bögar och lesbiska blir ett hot för en del heterosexuella, stater strider om var gränserna ska gå någonstans. Och folkgrupper eggas att hata varandra, som i det forna Jugoslavien där grannen på andra sidan gatan plötsligt blev en avskydd fiende.
- Mitt främsta budskap är att det går att komma bort från hatet om man får stöd och har bra människor omkring sig. Det gäller både på det privata planet och på en övergripande samhällsnivå. Jag undvek att bli bitter just för att jag hade ett sådant stöd, och jag tror att det även gäller i konflikter mellan stater och folkgrupper.
I dag ångrar Tiina Rosenberg sitt engagemang i Feministiskt Initiativ. Hennes åsikter kanske var för radikala. En feministisk lesbisk marxist kanske blev för mycket för en del.
- Säkert är att priset för mig och min familj blev för högt.
Nu står Tiina Rosenberg mitt emellan arbetet som professor i genusvetenskap vid Lunds universitet och arbetet som professor i teatervetenskap vid universitet i Stockholm.
- Jag har det bra i dag. Känner inget hat. Jag är inte religiös men tror på det där med karma. Det vill säga att livet gör gott mot dem som tänker gott, att livet straffar dem som gör illa. Jag har också insett att människan föds i relationer till andra människor och att det gäller att vårda dessa relationer.
Och till sist, hur var det med dina uttalanden om män?
- Jag aldrig sagt att jag hatar män, att jag tycker illa om män. Något som medierna gång på gång upprepade. Däremot hävdade jag - och gör det fortfarande - att vi lever i ett mansdominerat samhälle och att den maktordningen måste brytas. Det är en väsentlig skillnad mot att säga sig hata män.