För drygt två år sedan fångades TV 4-reportern Anders Pihlblad och statssekreterare Ulrica Schenström på bild tillsammans på en bar vid Hornstull i Stockholm.
Det kan tyckas harmlöst att en högt uppsatt person från maktens boningar och en journalist satt att bevaka makten träffas, men när det visade sig att de hade druckit en del och att Schenström hade så kallad krisjour förvandlades mötet till en ”affär” – och det antyddes till och med att de två hade en relation.
För Schenström ledde mediebevakningen till att hon tvangs lämna sin tjänst som en av statsministern Reinfeldts nära medarbetare. Anders Pihlblad kunde fortsätta på TV 4.
Nästa vecka kommer hans bok ”Drevet går” ut på Natur & Kultur med förord av Ulrica Schenström. Den handlar om erfarenheterna av att vara utsatt för drevjournalistik, men framför allt har han intervjuat många av dem som varit jagade.
Anders Pihlblad är noga med att markera att han inte klandrar någon av de journalister som ingick i drevet mot honom.
– Den enda jag hyser agg mot är mig själv, för att jag försatte mig i en situation där min journalistiska roll kunde ifrågasättas.
Varför skrev du boken?
– Eftersom jag mådde så väldigt dåligt när jag själv hamnade på den andra sidan infann sig frågan hur de personer som jag själv varit med och jagat hade mått. Många av dem står ju ändå på fötterna, och det gör ju jag med, även om det tog tid. Samtidigt var det jag råkade ut för bara en vindpust jämfört med vad de hade fått stå ut med.
Hur dåligt mådde du?
– Väldigt dåligt, men jag borrade ner mig i jobbet, jag identifierar mig mycket med journalistjobbet. Men jag blev självupptagen, kände ett självförakt och märkte inte att människor i min närhet också mådde dåligt. Mitt privatliv gick i kras och jag gick ner 18 kilo i vikt.
Hur kom du på rätt kurs igen?
– Jag började i terapi.
Hur mår du i dag, med dina nya erfarenheter i bagaget?
– Jag skulle helst vilja ha dem ogjorda, men nu tror jag att jag kan ha nytta av dem i mitt jobb.
Skulle du kunna agera som reporter i ett drev igen?
– Som politisk reporter i ett samhälle där det faktiskt finns makthavare som begår övertramp eller missbrukar sin makt kommer jag att ifrågasätta det. Men drev är en avart. Där tappar man bort de självklara frågorna om rimlighet som man alltid måste ställa som journalist.
Lars Danielsson är kanske den som utsatts för det mest ihållande drev vi upplevt i Sverige. I fokus stod agerandet efter tsunamikatastrofen i Sydostasien annandag jul 2004. Då var han statssekreterare och förre statsministern Göran Perssons närmaste man.
Efter hand försköts mediernas fokus mot mer personliga förhållanden. Bland annat spreds rykten om att Danielsson hade haft en kärleksrelation med ett departementsråd, vilket skulle ha påverkat hans agerande timmarna efter flodvågskatastrofen.
– Drevet mot mig pågick under ett och ett halvt år. Under hela denna tid var det omöjligt att leva ett normalt liv. I samband med ett normalt drev går det att ”huka” sig, men nu var jag månad efter månad utlämnad till mediernas spekulationer, säger Lars Danielsson.
Hans erfarenhet är att det är otroligt svårt att vända ett drev. Det finns lite utrymme för den ”jagade” att ge sin version av det som hänt. Journalisterna verkar inte intresserade av att höra något som kan hota sanningen som etablerats, menar Lars Danielsson.
Han upplevde tiden som ytterst plågsam. I medierna framställdes han som en helt annan person är den han själv uppfattar sig vara.
– Ibland undrade jag över vem jag egentligen är. Drevet påverkade min självbild. Jag mådde även fysiskt dåligt, även om jag inte var sjuk.
Lars Danielsson säger att varje drev kännetecknas av att det måste finnas en skurk utan positiva sidor.
– Många jag mötte under den här tiden kände inte igen mig i den demoniserade bilden av mig som fanns i medierna. Det stärkte mig. Jag skrev också tidigt en bok om det som hänt och det blev en bra terapi för mig.
Har du lärt dig något av det som hände?
– Ingenting! För mig personligen var drevet bara destruktivt och inte heller medierna verkar ha lärt sig något.
Hur drabbades dina anhöriga?
– Jag vill inte gärna prata om det. Men de påverkades naturligtvis oerhört.
Lars Danielsson tycker att alla spärrar verkade upphöra under drevet mot honom. Inte bara kvällstidningarna rycktes med, utan även nyhetsredaktioner som Ekot började rota i hans privatliv, trots att det inte hade att göra med själva sakfrågan.
Men behövs det inte en kritisk granskning av makthavarna?
– Självklart. Jag arbetar nu som svensk generalkonsul i Hongkong och kan följa utvecklingen i det kinesiska samhället på nära håll och ser vad bristen på kritisk granskning av makten för med sig. Det förskräcker.
Har du någon egen skuld i drevet mot dig?
– Jag och regeringen agerade tveksamt och passivt under de första dagarna efter flodvågen, den största katastrof Sverige upplevt i modern tid. Men drevet mot mig handlade också om mitt privatliv och skadade mig personligen på ett helt annat sätt än kritiken mot hur jag klarat av min yrkesroll.
När Cecilia Stegö Chilò efter valet 2006 utsågs till kulturminister möttes hon av kritik. Kulturarbetare hävdade att hon var oerfaren och okunnig – trots sina många år inom journalistiken, politiken och näringslivet. Och när det visade sig att hon inte betalat tv-licensen under flera år startade hetsjakten på allvar. Efter några dagars stormvindar valde hon att avgå.
– Människor är olika men jag tror att de flesta som har varit utsatta för ett drev upplever att följderna blev mer långtgående än de någonsin hade kunnat föreställa sig. Det krävs mycket självdisciplin för att ta sig bort från alla bilder, rubriker och etiketter som andra klistrat på en. I många fall kan det handla om rent förtal som man i praktiken inte kan göra något åt.
Är det någon skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas?
– Jag tror inte att kvinnor i maktställning granskas hårdare än män. Däremot är jag ganska övertygad om att kvinnorna är drevjournalistikens stora förlorare. När drevet går finns det ingen möjlighet att leva ett normalt liv. Det står få kvinnor ut med särskilt länge och ska man vinna över ett drev handlar det tyvärr mest om att härda ut.
För den som lämnat sin post och sedan försöker renovera sitt yrkesliv väntar ytterligare en tuff uppgift, säger Cecilia Stegö Chilò. I dag jobbar hon som seniorkonsult på pr-byrån Springtime.
– Jag tog mig tillbaka ganska snabbt, men är full av förståelse för dem som behöver mer tid. Somliga repar sig faktiskt aldrig. De kan tala om att det ser bra ut på ytan men att de har svårt att öppna sig för världen och finna glädje i det de gör. Och att drevet på så sätt blev ett slags livstidsstraff.