Fem år och tre månader har gått sedan Helen Berntsson i halländska Veinge fick beskedet att hennes dotter Emma och dotterns kompis Linda hade hittats mördade i ett skogsparti på Hallandsåsen.
– Kvällstidningsreportrarna knackade på vår dörr vid midnatt samma kväll. Vi bad dem att låta oss vara i fred, men då gick de på våra anhöriga i stället. De lurade min bror att uttala sig trots att han var så chockad att han inte visste vad han sade.
Under de fyra första dagarna ägnade Expressen och Aftonbladet fyra löpsedlar och trettio tidningssidor åt morden på Hallandsåsen.
– Kvällstidningarna beskrev Emma som en knarkare trots att hon aldrig hade använt droger. De attackerade oss när vi var som allra mest utsatta, säger Helen Berntsson.
Hon anser att journalisterna utnyttjade familjens sorg som en råvara i sin kommersiella tidningsproduktion.
– Vi mådde alldeles för dåligt för att uttala oss offentligt, men vi kände oss tvungna att rentvå Emmas namn, så efter några veckor ställde vi upp på en intervju för Hallandsposten.
Den tidningens reportrar hade aldrig trängt sig på, utan visat respekt och förståelse. Och makarna Berntsson fick läsa artikeln innan den publicerades.
– Vi resonerade och ändrade texten tills den blev sann. Det kändes bra.
Men intervjun var i grunden följden av en sorts utpressning, förklarar Helen Berntsson.
– Vi hade aldrig ställt upp om inte Emma hade blivit smutskastad av kvällstidningarna. Vi kände så starkt att vår sorg var privat. Vi ville inte alls sörja offentligt, vi blev tvingade att göra det.
Med några få undantag har journalisternas uppmärksamhet lagt sten på börda, tycker hon.
– Vi blev ännu mer pressade i en redan svår situation på grund av exponeringen i medierna. Vi kände oss jagade och kränkta och stängde in oss mentalt, till sist talade vi bara med några få vänner om hur vi kände oss.
Hon tror att familjen hade fått mer av stöd och förståelse om hon och hennes make hade orkat öppnat sig inför fler människor.
– Men vi blev brända i offentlighetens skarpa ljus. Jag såg skräcken i människors ögon, och jag visste vad de tänkte: ”Det kunde ha varit min flicka.” Sedan lättnaden: ”Det var inte min flicka!” Och det där stod jag inte ut med – det var ju min flicka som hade blivit mördad!
Helen Berntsson har lagt märke till att allt fler genast söker offentligheten i sin sorg.
– Jag kan bara säga att vi människor är olika, och alla måste få respekt för sitt sätt att vara. Själv kände jag bara hat och förvirring under det första halvåret, jag kunde inte använda hjärnan på riktigt. Inte förrän efter ett år ungefär hade jag återfått den balans som jag tycker krävs om man ska uttala sig offentligt.
Vare sig man vill sörja offentligt eller i avskildhet kräver sorgearbetet tid. Helen Berntsson har varit sjukskriven nästan hela tiden sedan hennes dotter blev mördad.
– Jag har fått kämpa för att komma över hatet mot mördarna, samhället och medierna. Men nu har jag äntligen börjat arbetsträna, och jag har inte längre ont av att prata om Emma. Hon finns med mig varje dag. Vi tänder ofta ett ljus vid hennes porträtt, och jag tänker mig att hon har det bra där hon är.