Båtguiden Greeta Witaya har förlorat minst tio av sina närmaste vänner i flodvågskatastrofen. Han sörjer men vill först och främst hjälpa andra som drabbats.
"I den stora sorgen är medkänslan det viktigaste. Medkänslan kan försona oss med vårt eget öde och hjälpa andra i deras lidande", säger Buddha. En av grundpelarna i buddismen är att visa medkänsla även om man själv har det svårt. Den blir ett sätt att bearbeta den egna sorgen. Den här medkänslan och omtanken har många skadade och chockade svenskar mötts av under tiden efter tsunamivågens förödande förstörelse i södra Thailand. Turister har tagits om hand, fått tröst, mat, kläder och pengar av thailändare som själva mist familjemedlemmar och vänner i katastrofen.
Och tusentals thailändare från hela landet har rest till de svårt drabbade områdena i Khao Lak, Phi Phi Island och Phuket för att utan betalning hjälpa till i letandet efter anhöriga och sökandet efter de dödas kroppar. Många sitter i tälten i ett av de provisoriska hjälpcentren vid huvudvägen i Khao Lak dit de anhöriga som söker efter saknade kommer. Här finns anslagstavlor med fruktansvärda bilder på döda som hittats på stränderna eller i leriga kratrar långt upp på land.
- Medkänsla med de levande är det viktigaste här. Genom medkänsla får man styrka och om vi kan överföra lite av detta till dem som kommer hit är mycket vunnet. Som buddist vet man att döden inte är slutet utan bara en ny resa som medvetandet ger sig ut på, vi återföds hela tiden. Men det är ändå svårt att acceptera en plötslig katastrof, säger Joy Virananuvatti som arbetar som volontär vid ett informationstält i byn Ban Bang Niang.
Hon säger att den enda vägen är att försöka trösta och be för de sörjande. Ett leende även när man pratar om förfärliga saker är ett sätt att försöka lindra och överföra omtanke, säger Joy som en förklaring till att thailändarna behåller sina vänliga ansikten även i sorgen.
Buddha lär att inget är bestående, att allt det man har kan man mista när som helst. Det existerar ingen "odödlig själ" eller ett "jag" i buddismen utan allt är en ström av mentala processer där människans uppgift blir att vara god mot allt levande, undvika att skada något och arbeta för att utveckla goda egenskaper till glädje för andra. Denna livsinställning ska enligt Buddha leda till en bestående inre frid. Kanske är det en förklaring till att thailändarna mitt i sin stora sorg ser medkänslan med andra som den viktigaste uppgiften.
Ofta beklagar thailändarna först utlänningarnas död innan de berättar om de barn, tonåringar och föräldrar de själva förlorat.
- Jag är så ledsen för er skull. Det är förfärligt ... skandinaverna är våra vänner och har gjort oss äran att komma hit och besöka vårt land många gånger.
Det är båtguiden Greeta Witaya som säger det till oss när vi pratar om de många som dött på Phi Phi Island. Men det är också en återkommande kommentar från de flesta thailändare vi möter. Sorgen över de egna thailändska vännernas öde hålls tappert under ytan. Bara en enda gång under vårt samtal med Greeta Witaya får han tårar i ögonen. Tårar som han snabbt stryker undan.
- Jag har arbetat med turer till Phi Phi Island i tretton år. Jag känner alla där. Det är så många som är borta nu.
Söndagen den 26 december åkte han som vanligt i väg på en tur till Phi Phi Island med en grupp turister. När de klivit i land på huvudön Phi Phi Don såg han och flera andra guider hur vattnet drog sig tillbaka och den enorma vågen började formeras. Han larmade alla i sin grupp och så många han kunde på vägen att springa upp i bergen.
- Vi var 285 stycken som hann i väg och alla i min grupp klarade sig tack och lov. Men när vi kom ner igen såg jag alla de döda som låg på stranden, alla skadade med skärsår och i chocktillstånd, alla raserade hus. Det var hemskt men vi försökte hjälpa de skadade så gott vi kunde.
Minst tio av Greetas närmaste vänner är försvunna sedan flodvågen kom och han vågar inte hoppas på att de överlevt. Tre av dem som jobbade i kiosken inne på båtkontoret i Phuket Town är också försvunna. Nu kan han bara tänka på hur han ska kunna hjälpa till att bygga upp Phi Phi Island igen. Vi står vid kajkanten i Phuket Town och han tittar ut mot det glittrande blå vattnet som är overkligt lugnt. Fyrtiofem minuters båtfärd rakt ut mot horisonten ligger huvudön Phi Phi Don som nu är en katastrofzon med krossade hus, söndermalda elledningar och läckande kloaker.
- Titta där, säger han och pekar upp mot militärhelikoptrarna. De är på väg med liksäckar till Phi Phi - jag ska åka dit med mat och hjälp till dem som är kvar och måste börja om från början.
I ett kapell vid templet Wat Yaan Yao, norr om Khao Lak, är vi med vid en stillsam sorgeceremoni för en kvinna som dog av de skador hon fick när hon slungades ut ur sitt hus av tsunamivågen. Fyra buddistmunkar mässar och ber med familjemedlemmarna. De håller ihop handflatorna framför sina ansikten och vaggar sakta kropparna med bönens rytm. Ingen i familjen gråter men ögonen vittnar om att chocken efter tsunamins härjning långt ifrån är över. Efteråt berättar den döda kvinnans dotter Masa Somkit Sinsup att hela deras hus i fiskebyn Nam Khem är borta och att de inte har några som helst tillhörigheter kvar. De får bo hos släktingar så länge men ovissheten om framtiden är stor.
- Många, många av dem vi känner är borta, saknade. Kanske kan vi bygga upp vårt och andras hus igen, jag hoppas det.
Lennart Hamark, präst i Skandinaviska kyrkan i Bangkok, har levt i Thailand i flera år och känner väl till buddismens tro på återfödelse och hantering av sorg. Men han kan inte se att det är så väldigt stora skillnader mellan svenskars och thailändares sätt att sörja.
- Det heter ju ofta att vi i Sverige är känsligare för katastrofer och för barns död eftersom det drabbar oss så sällan. I ett sådan påstående finns underförstått att andra nationaliteter är okänsligare, men det är inte sant.
- Saknaden och sorgen efter de döda barnen är exakt likadan för thailändarna som för svenskarna. Men sättet att hantera sorgen är annorlunda.
Lennart Hamark berättar att han talat med en svensk kvinna som mist man och barn i flodvågskatastrofen. Hon gick ned till stranden och tände två ljus. Där såg hon thailändska kvinnor som gjorde exakt samma sak. De tittade och pekade, och fast de inte förstod ett ord av vad den andra sa, förstod de att de bägge förlorat anhöriga.
Det västeuropeiska samhällets normer är att livet är normalt när allt går på räls, menar Lennart Hamark. Men thailändarna blandar in både glädje och sorg. De vet att livet inrymmer både yin och yang - svart och vitt, ont och gott, ljus och mörker. Det var likadant för oss svenskar i det gamla bondesamhället när barnafödandet var mycket större än i dag. Föräldrar förlorade många barn, men nog sörjde man alla lika djupt och intensivt.
- Thailändarna vet att det är livsfarligt att leva. Olyckor och sjukdom finns där, det är inget som bara drabbar orättvist. De vet att livet består av olika sidor.