Redan 1996 flyttade Katrin Börjesson hemifrån för att studera. Hon lämnade Kubbagården, som ligger naturskönt i Fjärås med utsikt över Kungsbackafjorden söder om Göteborg. Sedan dess har hon levt på flera orter i landet och även bott hemma under en period i samband med studier i Göteborg.
I dag är hon klar med högskoleutbildningen med inriktning på medieinformatik. Katrin är väl rustad för arbetslivet och behöver en egen bostad. Men det avgörande steget över till vuxenvärlden dröjer. Alltför många dörrar är stängda för 28-åringen - liksom för en hel del av hennes jämnåriga.
- För att få jobb där jag kan utnyttja mina kunskaper om medier och information förutsätts arbetslivserfarenhet. Det är svårt att komma in. Och för att få hyra en bostad krävs fast arbete. Jag befinner mig i en ond cirkel, suckar Katrin.
På försommaren gick därför flyttlasset till mamma Eva-Britt och pappa Bengt i Fjärås. Över sommaren - det var tidsperspektivet i första skedet. Sedan skulle arrangemanget gälla hösten ut.
- Nu talar jag om att flytta före min födelsedag i mars. Inte heller det ser ut hålla. Men än har jag inte packat upp ordentligt efter flytten från Kristianstad. Självklart vill jag ha något eget och rå mig själv.
Flickrummet i den rymliga tvåvåningsbyggnaden är sig likt. Katrin lade beslag på sängen i storebror Jörgens angränsande rum och fick därmed en dubbelsäng. Men annars ser det mesta ut som under tonåren.
- Jag arbetar som timvikarie inom barnomsorgen i Kungsbacka kommun och har jobb nästan för jämnan. Jag trivs med barnen, men det var ju inte så här jag hade tänkt mig livet efter en lång utbildning.
Bengt blir pensionär vilken dag som helst och kan avsluta ett långt yrkesliv som resemontör och bonde. Eva-Britt firade nyligen 60-årsdagen genom att ta med maken till Irland. Hon är metallarbetare och har några år kvar i yrkeslivet.
Det känns egendomligt, erkänner paret, att åter få en dotter i huset.
- Vi har alltid önskat att barnen ska känna sig välkomna här hemma. Det var självklart att ställa upp när Katrin bad att få flytta hem en tid. Men ingen av oss tycker att det är en bra lösning. Katrin är vuxen nu och har rätt att leva ensam utan föräldrarna nära inpå sig, säger Eva-Britt.
Vi sitter vid det väldiga matbordet i bondköket i Kubbagården. I farstun spinner husets båda katter. Skratten runt bordet kommer tätt. De tre trivs med varandra och drar sig inte för att vara uppriktiga.
- Disken blir lätt stående när Katrin har ätit. På något sätt blir den ändå ren och kommer upp i skåpen - jag undrar om hon begriper hur. Telefonräkningen har plötsligt blivit dyr och oljan i bilen kollas väl inte alltid som jag önskar. Jag blev av med både mobiltelefonen och bilen när hon flyttade hem igen.
Bengt ler när han redovisar sina iakttagelser efter en höst med den vuxna dottern i huset. Han har mer på lager:
- Vår familj har alltid varit aktiv, men söndagsmiddagarna försökte vi äta tillsammans. Men jag märker att den tiden inte längre är lika viktig för Katrin. Hon kommer för sent.
Alla runt bordet ser glimten i Bengts ögonvrå men hör samtidigt att han låter som ett eko av sig själv från tiden som pappa i en familj med bångstyriga tonåringar.
Eva-Britt förklarar:
- Jag är Katrins mamma - och kommer alltid att vara det. Samtidigt är vi nu vuxna människor och måste hantera situationen som sådana. Det är nog lätt att falla in i det familjemönster som rådde när barnen växte upp. Men vi försöker låta bli.
Risken är att föräldrarna behandlar dottern som den tonåring hon en gång var, medan dottern lättvindigt utnyttjar servicen där hemma.
- Både Bengt och jag vill verkligen umgås med våra barn. Men det ska vara ett umgänge på jämlika villkor. Vi ska kunna ringa till varandra, be att få komma på besök och sedan skiljas igen. Jag tror inte att olika generationer mår väl av att bo tillsammans längre tid.
Går det att leva mer som kamrater än som föräldrar och barn?
- Nja, det blir allt en och annan drabbning mellan Katrin och mig - vi har ju samma humör, svarar Bengt.
- Genom åren har jag lärt mig att blunda. När man är osams och skäller på varandra mår man inte heller bra, tillägger Eva-Britt.
De tre är dock eniga om att problemen inte ska överdrivas. Ett skäl är att alla tre är synnerligen aktiva. Katrin sjunger i kör och är tävlingsskytt. Eva-Britt jobbar skift och är med i Lottorna. Bengt ägnar sig åt veteranmotorcyklar. Han och Eva-Britt tar därtill gärna en tur med motorcykeln.
- Vi träffas så lite. Kanske är det därför hösten trots allt gått så bra, funderar de.
Eva-Britt och Bengt understryker att de inte tar överdriven hänsyn till att deras dotter åter bor hemma. De har inte lagt om livsrytmen.
- Var och en sköter sitt. Ska Eva-Britt och jag åka bort talar vi naturligtvis om det, men våra planer påverkas inte av att Katrin bor hemma. Och måste jag ha bilen, får hon besked om det. Vi hjälps åt, men kniper det går våra intressen före Katrins, säger Bengt.
Samtidigt är det roligt med ungdomar i huset igen, det erkänner både Bengt och Eva-Britt. När Katrin har pojkvännen från Linköping eller väninnorna på besök bryts stillheten på gården.
- Och vi ser faktiskt en del på tv tillsammans. Såporna hoppar Eva-Britt och jag över, men Katrin gör oss ibland sällskap när det är dags för "På spåret" på fredagskvällarna, avslöjar Bengt.
Katrin har flera väninnor som befinner sig i samma situation som hon. De har tvingats flytta hem igen på grund av bostadsbristen. Frustrationen har varit stor när flickorna i höst har dryftat sin situation under långa kvällar med många koppar te vid köksbordet i Kubbagården.
- Andra har det jobbigare än jag. Det uppstår gärna konflikter när man bor i föräldrahemmet som vuxen - särskilt om man tidigare har levt ett självständigt liv och utvecklat egna vanor. En del irriterar sig till exempel över att föräldrarna kräver besked om var de befinner sig och när de kommer hem. Själv anser jag inte att det är något problem. Jag hör gärna av mig.
Hennes föräldrar jämför med de egna ungdomsåren och tvivlar på att allt har blivit bättre:
- Både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden hade fler ingångar när vi var unga. Det fanns jobb även för outbildade och möjlighet att få billiga lägenheter. I dag krävs lång utbildning för i princip alla yrken, och bostadsbolagen hyr bara ut till hyresgäster som har etablerat sig, påpekar Bengt.
Eva-Britt har stor förståelse för dotterns frustration:
- Har man som jag växt upp i en omodern etta med en familj på fem personer vet man hur viktigt det är att få en egen bostad. Toaletten på svalen som vi delade med grannen var enda stället man kunde stänga om sig. Nog är det nedslående att rätten till egen lägenhet inte heller är en självklarhet för min dotters generation.