– Depressionen har många ansikten. Ett av dem är definitivt ilska, säger Mikael.
Han är i femtioårsåldern och ger intryck av att vara en ganska vanlig, lugn och mjuk man, klädd i svart täckjacka och varm tröja.
Mikael har en bakgrund i den övre medelklassen och hade aldrig några problem i skolan. Han var ”snäll och seriös”, gick ut med toppbetyg och planerade att läsa vidare. Det var när Mikael började på Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm som han började få känningar av svårmod.
Övergången från det skyddade familjelivet hemma till den självständiga vuxentillvaron blev lite av en chock. I militärtjänsten, som på den tiden var obligatorisk, mötte Mikael en rå jargong och en övning i att hantera kaos.
– Det var första gången som jag tappade fotfästet och fick känna på hur det var att vara riktigt nere. Man skulle vara social och smidig och inte vilja vara bäst, som jag. Plötsligt passade jag inte in i gemenskapen och uppskattades inte.
Men fysiskt våld ligger inte för Mikael, i stället vässade han sina verbala vapen och satte folk på plats med ord.
När Mikael var 27 år kom han i kontakt med psykiatrin för första gången. Ett gräl satte punkt för hans första stora kärleksrelation samtidigt som hans pappa gick bort. Mikael förstod inte hur han skulle kunna lösa situationen utan sjönk ned i bottenlös förtvivlan. Efter ett bråk med mamman låste han sig i sitt gamla pojkrum och svalde 80 Rohypnol. Men familjen märkte att något var fel.
– De fick hugga upp dörren med yxa för att få i väg mig till akuten.
Mikael kom till sjukhuset i tid, men blev snart hemskickad utan någon uppföljning. När han själv påpekade det kallades han till kognitiv terapi.
– Men läkaren bytte jobb efter att jag bara gått några samtal och jag orkade inte börja om med en ny.
Så följde en tid av nya problem. Mikael har svårt att berätta om upplevelserna utan att bli full av harm. Trots att han verkligen ville skaffa sig ett fungerande liv, utnyttja sin kompetens och gå vidare var det som om många inte tog honom på allvar. De gånger han sökte hjälp inom psykiatrin, för att han kände sig nere, möttes han med ”ointresse och erbjöds den senaste modemedicinen mot depression”.
Mikael lyckades till slut komma på fötter och hade flera olika arbeten. Han hade en liten lägenhet mitt i stan som han renoverade vackert och drog sig fram på olika jobb, gick i privat samtalsterapi.
Så kom kärleken på nytt in i Mikaels liv.
– Jag frapperades av hennes värme och närvaro. Vi blev faktiskt jättekära! Därför tog det inte lång tid förrän hon flyttat in hos mig och bara ett år senare föddes vårt första barn och ganska snart det andra.
Men det harmoniska familjelivet varade bara en kort period. När Mikael började ställa krav på sambon så förändrades hon. När förhållandet tog slut var det Mikael som fick flytta eftersom sambon hävdade rätten till lägenheten. Dessutom vägrade hon att ha gemensam vårdnad om barnen. Hon påstod att Mikael var galen och farlig och inte kunde ha hand om två små barn.
– Det var hennes vapen, att inte låta mig träffa mina barn.
Mikael var chockad och utblottad och förstod inte vad han gjort för fel. Han upplevde det som att människor ibland ville honom illa, och lurade honom.
I sin desperation kontaktade han socialtjänsten, familjrätten och andra myndigheter för att göra dem uppmärksamma på problemet.
– Visst, jag kunde bli ilsken och uttrycka mig arrogant. Men att jag skulle vara våldsam? Nej. Jag har aldrig varit intresserad av att slåss, inte ens när jag var pojke.
Mikael kände sig frustrerad över de ”juridiska övergreppen”. Ibland rann det över. Kanske fick någon ibland en onödig utskällning.
– För att jag kände mig så oerhört ledsen. Då går det inte att hålla emot.
I dag äter Mikael antidepressiva mediciner, som husläkaren skriver ut. Någon annan hjälp har han inte blivit erbjuden. Men Mikael tycker att den medicin han får nu verkar passa honom. Bland annat gör den honom jämnare i humöret.
Numera träffar han även sina barn regelbundet. Mikael säger att han vill jobba men att han inte orkar. Han tycker att de flesta arbetsgivare diskriminerar människor med psykisk ohälsa. Och hur ska han förklara varför hans liv ser ut som det gör?
Att män både upplever och agerar annorlunda än kvinnor i ett depressivt tillstånd är Mikael övertygad om. Visst har många män klassiska symtom som orkeslöshet och oförmåga att få vardagen att fungera.
– Men just det där att bli så himla arg och frustrerad och att låta den känslan styra ens handlande verkar vara vanligare hos män.
Mikael konstaterar att han ändå lärt sig mycket om sig själv genom terapin och menar att hans känslighet nog är medfödd.
– Fast det spelar ingen roll. Jag har ju rätt att få hjälp i alla fall.
Fotnot: Mikael heter något annat i verkligheten.