Drömmen om mamma följde med Sanna upp i vuxenlivet. En junidag år 2000, på flygplatsen i Teheran, sprack den.
– Där kom hon, kort, rund och svettig, insvept från topp till tå – jag såg bara ett litet ansikte, och hennes arbetsmärkta händer.
Sannas mamma Sedigheh var en främling, inte den starka, vackra som skulle rädda sin dotter från allt.
– Jag hade enorma förväntningar, mötet skulle göra mig hel som människa. Nu förstod jag plötsligt att ingenting skulle bli som jag tänkt mig. Var fanns min persiska prinsessa? Jag kände mig illa till mods och ville helst ta planet tillbaka. Något gick sönder där på flygplatsen, säger Sanna.
Det tog ett år för henne att få ihop bitarna någorlunda, säger hon. Sedan tog det många ytterligare år, flera resor till familjen i Iran och en självbiografisk bok, innan hon kunde försonas med verkligheten. Acceptera att hon inte kan få svar på alla frågor om det förflutna, att det förflutna inte måste styra hennes liv. Och inse att hon faktiskt har funnit det hon sökte, fast hon inte förstod det först.
– Någon ”perfekt” mamma finns kanske inte. Den persiska prinsessan finns kanske inte heller. Men för mig är det ändå så att jag har hittat henne.
Sanna var fyra år när hon adopterades till Sverige från ett barnhem i Teheran, tillsammans med en två år yngre pojke från samma barnhem. Hon kände sig ensam och utanför under uppväxten, som om hon inte passade in. Drömmar och fantasier blev hennes flykt.
I tonåren drev Sanna runt ganska mycket med sina kompisar. Hon skaffade sig en rad ”låtsasmammor”, ofta var det kompisars mammor, som gav henne stöd och kärlek. I sin bok ”Min mamma är en persisk prinsessa” riktar hon ett särskilt tack till dem.
– För mig är en mamma någon man kan ty sig till, komma med sina problem till. Någon som tar emot mig när jag faller. Låtsasmammorna räddade mig från att hamna i en riktigt svår situation, säger Sanna.
Vid nitton års ålder blev Sanna sjuk i cancer. Det var då hon bestämde sig för att börja sökandet efter sin biologiska familj på allvar.
Sommaren 1999 hörde Sanna sin biologiska mammas röst för första gången på många år. ”Farzaneh, azizam Farzaneh” sa den okända kvinnorösten i telefonen. ”Farzaneh, älskade Farzaneh”, översatte Sannas iranska vän. Farzaneh är Sannas iranska namn.
Sanna fick veta att hennes mamma lämnat henne på barnhemmet för att kunna försörja Sannas två äldre systrar, sedan fadern försvunnit från familjen. Därefter hade hon adopterats bort utan moderns tillåtelse. Till USA, trodde mamman.
I boken beskriver Sanna sin vistelse i Iran under den första återresan. Hur hon levde med sin stora familj där, modern och hennes nya man, hel- och halvsyskon, hur hon träffade många andra släktingar. Det blev många kulturkrockar, inte minst med tanke på kvinnors underordnade ställning i Iran.
Bland det viktigaste för Sanna var att få svar på sina många frågor. Hade hennes mamma verkligen varit tvungen att lämna bort henne? Hade mamman hållit kontakten med Sanna på barnhemmet? Och hur hade det egentligen gått till, det där med adoptionen? Hon fick olika besked från olika personer och var ofta arg och ledsen.
– Det var kaotiskt för mig. Jag var på en gång en fyraåring som står och skriker på mamma efter kärlek, och en vuxen kvinna som ville hjälpa min mamma. Jag förstod inte då vad jag utsatte henne för. Hon var lycklig över att jag var där, men inte lycklig i sitt liv, hon är sjuk, trött och som många andra kvinnor där hunsad av männen. Nu fick hon möta min ilska gång på gång. Det är ju ett enormt svek att lämna bort sitt barn, och jag ville ha svar.
Sanna fick inte svar nog, och när hon kom hem gick hon ner i en djup depression. Hon var arg och besviken, samtidigt kände hon kärlek och ömhet för sin mamma.
– Det blev så jobbigt att jag bröt kontakten ett tag. Ändå längtade jag tillbaka, säger Sanna. När jag och min dåvarande fästman började planera för barn kände jag att om jag inte gör upp med det förflutna, försonas med det, då kanske jag inte själv klarar mammarollen.
År 2004 reste Sanna till Iran för andra gången. Och bara några månader efter hemkomsten till Sverige reste hon tillbaka en gång till. För att försöka få fler svar bestämde sig Sanna för att intervjua mamma Sedigheh om hennes liv, med sin yngre bror Mohammad som tolk. Det blev lite av en vändpunkt, berättar Sanna.
– När jag fick veta mer om alla delar i hennes liv, då kunde jag försonas med henne, och fylla det svarta hålet inne i mig själv. Jag fick ro, och jag kände kärleken. Jag var inte värdelös för att jag lämnats bort. Hon hade inget val. Vem skulle frivilligt lämna ifrån sig sitt barn?
Sanna har levt med en stark rädsla för att bli övergiven och var rädd för att hennes biologiska mamma inte skulle älska henne villkorslöst, som den hon är. När hon kom tillbaka till Iran första gången, som det arga barnet, tyckte hon inte att hon fick den kärlek hon ville ha. Hennes mamma försvarade henne inte när hon kom i konflikt med andra i familjen.
– I dag kan jag se att i den kultur där min mamma lever har hon inte makten att ta strid för mig, säger Sanna.
– Jag själv har känt en sådan smärta, men jag kan aldrig sätta mig in i hur hon haft det. Hon tvingades lämna bort sitt barn, hon blev illa behandlad då, fick inte stöd av någon. Och hon återupplever det varenda gång hon träffar mig. Hon säger tydligt att hon älskar alla sina barn, att hon älskar mig. Jag vet att det är sant. Jag får ta det som det är.
Den nya boken tog flera år att skriva. Det var plågsamt och arbetsamt, men bra, att gå igenom allting igen, säger Sanna. När allt kom på papper var det som om all ilska hon känt genom åren, mot adoptivföräldrarna, mot den biologiska familjen, mot andra som svikit, löstes upp. I stället fylldes hon av kärlek och tacksamhet, säger hon.
När hon var klar med boken kändes det som en skilsmässa, sorgligt och tomt.
För bara en dryg vecka sedan sov Sanna hemma hos mamma Sedigheh igen. Sanna var i Iran för att dokumentera valet där tillsammans med DN:s korrespondent.
– Familjen mötte mig på flygplatsen när jag kom ner. När jag såg glädjen och kärleken i deras ögon kände jag "nej, det är inte tomt. De finns ju här." Min identitet inkluderar numera min biologiska familj. Jag har två mammor, det kommer jag aldrig ifrån. Och så alla låtsasmammorna också, förstås.
Bildjournalisten Sanna Sjöswärds nya bok ”Min mamma är en persisk prinsessa” har kommit ut på Norstedts förlag.