Det är tio år sedan nu, men Jakob Carlander minns det där telefonsamtalet som om det var i går. Han var på besök hos sin pappa, Carl-Axel, som mått dåligt ett tag, varit trött och andfådd. Pappan hade röntgats och lämnat en mängd prover på vårdcentralen. Nu satt han hemma framför teven, väntade på besked och var orolig. Så ringde telefonen. Det var läkaren från vårdcentralen. Jakob berättar:
– Pappa tog luren, sa inte mycket, men svarade kortfattat ”ja”, ”jaha” och ”på det viset”. När samtalet var slut tackade han läkaren och la på luren. Han satte sig vid teven och fortsatte titta. En stund senare frågade jag pappa vad läkaren sagt till honom. ”Jag har visst cancer i ena lungan, sa han, och metastaser i levern”.
Fyra månader senare var pappa Carl-Axel död. Läkaren på vårdcentralen träffade han aldrig mer.
– Så, säger Jakob Carlander, ska ingen behöva ta emot livets mest dramatiska och svåra besked. Läkaren tyckte säkert att pappa reagerade lugnt och sansat. I själva verket reagerade han inte alls. Pappa var i chock och stängde av.
– Han var egentligen en dominerande person, van att styra och ställa. Men ett sånt besked, som rörde den egna kroppen, gjorde honom handlingsförlamad och förvirrad. Den förvirringen präglade hela hans resterande tid i livet.
Först ville Jakob Carlander, som är präst och psykoterapeut, anmäla läkaren till ansvarsnämnden. Men det blev aldrig av. I stället började tanken gro hos honom att skriva en bok om de svåra beskedens betydelse. Om hur dåliga besked faktiskt kan lämnas på ett bra sätt. Eller åtminstone på ett sånt sätt att den som tar emot det kan acceptera beskedet och gå vidare.
Boken, ”Att lämna svåra besked”, har nyligen kommit ut, och Jakob Carlander har blivit en flitig föreläsare i ämnet – både inom sjukvården och socialtjänsten. Det tidigare jobbet som sjukhuspräst har han lämnat, i dag arbetar han främst med psykoterapi och familjerådgivning. Till hans mottagning i Linköping kommer ofta människor som just har tvingats ta emot ett svårt besked.
– Medvetenheten inom vården har ökat. Förr ansågs det att en sjuk person inte borde oroas och han eller hon fick själv upptäcka att något inte var som det skulle. Men fortfarande händer det att människor får besked om till exempel cancer per telefon. En av mina klienter fick besked om sin cancers art och spridning via mejl, när hon var på semester på Gran Canaria. Självklart är det oacceptabelt.
Ett svårt besked ska alltid vara del av ett större samtal, det är Jakob Carlanders budskap.
– Annars motverkar beskedet sitt eget syfte. Med ett svårt besked kastas den andra människan in i en ny situation och behöver en handlingsberedskap, som att sörja och acceptera en förlust, eller att ta sig an en kanske plågsam behandling.
Svåra besked leder till en kris, och aktiverar både rädsla, skam och aggressivitet. På ett kort ögonblick är livets förutsättningar omkullkastade och drastiskt förändrade. Man blir rädd, skäms för att man är rädd, för att man hamnat utanför och inte längre har kontroll. Och skamkänslan döljer man genom att bli arg. Många börjar köpslå och förhandla med omgivningen, ”det kanske inte är så illa”, protesterar och fantiserar, ”tänk om jag inte gjort si ... det måste bero på att jag gjort så”. Man agerar som om det vore möjligt att förändra eller omintetgöra beskedet. Den här fasen går ofta över i en mer nedstämd period, präglad av stark sorg och uppgivenhet. Man känner sig övergiven och ensam. I värsta fall kan den leda till depression.
– Men får man stöd kan man börja bearbeta de villkor som de svåra beskeden innebär, säger Jakob Carlander. Man kan återvända till verkligheten och pröva tanken på hur det faktiskt är att leva med konsekvenserna av beskedet. Man kanske ändrar livsstil eller påbörjar en behandling.
Att som vårdpersonal tvingas lämna ovälkomna besked som man vet kommer att göra en annan människa förkrossad, kan skapa både ångest och vanmakt.
– Läkare kan känna sig misslyckade, särskilt då de måste meddela en patient ett återfall av en svår sjukdom. Därför kan de bagatellisera eller idealisera en obehaglig situation.
Den som lämnar ett svårt besked kan också vara rädd för att väcka starka känslor som sedan inte går att hantera.
– Men det är yttest sällan det händer. Människor går inte sönder av ilska, rädsla eller sorg. Tvärtom hjälper känslorna oss att hantera en svår situation. Och våra starkaste känslor har en omloppstid, de går över och glider över i nya tillstånd.
Viktigast är att finnas kvar, att vara tillgänglig efter det man lämnat beskedet.
– Även som läkare kan man vara nåbar per mejl eller mobil. Det är synnerligen olämpligt att informera en patient om en allvarlig sjukdom och sedan åka på konferens eller semester. Måste man göra det bör man introducera en kollega, som kan vara nåbar, för patienten. Jag känner en överläkare som alltid brukar lämna sitt mobilnummer till patienter med tillägget ”ring mig om det känns nödvändigt, men använd det här med vett och sans”. Väldigt få ringer, men många har vittnat om hur mycket numret betyder för att skapa trygghet och tillit.