Nu kan jag stå på mig bättre och det ses kanske inte längre som en katastrof om jag skulle bli med barn på samma sätt som när jag var 15-16. Men jag har väl rätt till ett vettigt skydd utan biverkningar?
Detta är att stort problem för oss unga tjejer (och kvinnor i allmänhet)! Tjejer har dött i blodproppar och många fler lider av biverkningar av p-piller. Varför tas det inte på allvar?
Varför tas det inte fram bättre preventivmedel eller varför inte förbättra dem som finns? Är det för att det är just unga tjejer som drabbas? Skulle det se annorlunda ut om det var någon annan grupp som drabbades?
Klara Schyberg, 23
Läskig läsning. Nu i 25-årsåldern har i stort sett alla mina väninnor slutat med p-piller som vi ätit sedan 17-årsåldern med samma bieffekter som Amanda i artikeln beskriver.
Det börjar bli lite för många som upplever negativa effekter för att jag ska tro på att det bara är femton procent som får negativa bieffekter av p-piller.
Kristina Westermark
Jag läste just artikeln om p-piller och hur de kan påverka ens humör, och jag vill bara säga att jag inte känner en enda tjej som inte mått dåligt av sina p-piller. Jag menar inte bara att några av oss känt oss lite deppiga, utan både jag och många av mina tjejkompisar kände oss helt sinnessjuka när vi åt p-piller.
Jag har mer än en kompis som sen flera år tillbaka har valt att sätta in kopparspiral i stället för att riskera de biverkningar som hormoner innebär - vi har känt till det här länge, men det är inte tack vare barnmorskor och gynekologer, detta har vi fått upptäcka på egen hand.
Jag åt minipiller i fyra månader och var arg och grät varje dag, plus att jag hade lite mens HELA TIDEN. Men jag hade blivit tillsagd att prova åtminstone tre månader - så lång tid tar det för kroppen att "ställa in sig", sa barnmorskan. Efter den tiden tvingade min kille mig att slänga pillren - "jag bryr mig inte om jag måste använda kondom resten av livet", sa han, "du har ju blivit helt tokig". Sen dess har jag inte ens funderat på att prova andra p-piller eller försöka igen, jag vill inte ta risken.
Det är inte bara några tjejer som mår dåligt av p-piller - det är DE FLESTA tjejer ... att det inte har pratats om det förrän nu är inte annat än tragiskt.
Maja, 29 år
Mamman till en av mina väninnor är barnmorska med trettio års erfarenhet i yrket. Hon kontrollerar regelbundet så att min kompis INTE får för sig att äta p-piller eftersom hon är övertygad om skadeverkningarna, främst de fysiska som bröstcancer och blodproppar. Enligt henne är det ett självklart faktum bland hennes kollegor att man inte skriver ut p-piller till människor man bryr sig om.
Tar man upp detta med vissa läkare och barnmorskor får man höra att risken för blodpropp och högt blodtryck är kraftigt förhöjd vid en graviditet, och att p-piller därför skulle vara ett säkrare alternativ. Att de sedan avråder kvinnor från att bli med barn på samma grunder har jag aldrig hört talas om.
Vill man vara konspiratorisk kan man kanske ana att p-piller drar in stora pengar till läkemedelsföretagen och att de därför är ovilliga att forska eller "gå ut med hela sanningen" på området.
När jag åt p-piller under fyra bedrövliga månader grät jag så mycket att jag fick eksem under ögonen och min sexlust försvann helt (vilken lustig liten paradox).
Karin
Jag har själv tagit p-piller i omgångar, trots mina misstankar om deras inverkan på mitt humör. För min del bestod den i aggressiva utbrott följda av gråtattacker, men det var svårt att inse om det berodde på pillerna eller mig själv och mitt dåvarande förhållande.
Efter några år började jag igen och fick samma symtom - den här gången höll förhållandet och jag slutade med pillerna i stället! I ärlighetens namn har jag aldrig nämnt detta för gynekologen eftersom det inte fanns med i listan på biverkningar, och jag tyckte mest det var pinsamt.
Elin
Tycker inte om den allmänna uppfattningen om att det är "normalt" att äta p-piller och "onormalt" att inte göra det.
Jag undrar om allmänläkare kopplar ihop kvinnor som söker för viktproblem och depression med ätande av p-piller/intagande av hormoner. Uppenbarligen är detta ett par av de biverkningar man kan få. Men jag tror inte att det ifrågasätts vid läkarbesök och jag tror heller inte att hormoner utesluts som en del av behandlingen.
"Normal, ifrågasättande kvinna"
Jag åt p-piller under flera år, och kände tydligt av de symtom som Amanda i artikeln beskriver. Jag kände mig avtrubbad, aldrig riktigt glad eller ledsen, upplevde inga lyckorus över huvud taget vilket jag verkligen reflekterade över. Trots detta funderade jag, liksom Amanda, över om jag inbillade mig, "jag kanske skulle känna mig så här ändå". Att känna sig avtrubbad gör heller inte att man aktivt försöker ta reda på vad som är fel, man låter snarare saker och ting vara.
Efter hand tog jag upp, med både gynekologer och barnmorskor, att jag önskade byta preventivmetod, men blev snarast skrämd av deras attityd: "Det är bäst att äta p-piller annars är man väl lite dum." På deras inrådan provade jag nya sorter, de var alla rörande överens om hur fantastiskt p-pillret var och det var bara jag som inte hade hittat det rätta pillret för mig ännu.
Vändpunkten kom när jag var inne på andra kartan av piller X. Jag låg och såg på tv då det tämligen känslokallt slog mig att "det är nog lika bra att jag går in på mitt rum och tar livet av mig". Jag reagerade direkt över den för mig väldigt bisarra tanken, och undrade var den kom ifrån. Månaden efter vid samma tidpunkt hände det igen; och i samma stund bestämde jag mig för att aldrig mer äta p-piller, något jag är otroligt glad att jag kom fram till.
Vid ett senare tillfälle då jag besökte en gynekolog för att få ett dagen-efter-piller blev jag nästan utskälld; hur kunde jag vara "så dum så att jag inte åt p-piller?" Jag är förbluffad inför ignoransen kring biverkningarna.
Jag ställer mig tveksam till att 15 procent drabbas, vilket anges i intervjun med professor Odlind vid Läkemedelsverket.
Bland mina vänner är det snarare så att det är 15 procent som INTE upplevt negativa biverkningar. Alla andra har slutat äta p-piller.
Anna
Jag är vanligtvis en hejdundrande glad tjej, men då jag äter p-piller blir jag väldigt deprimerad. Det har varit samma visa alla fem gånger jag har testat piller. Och barnmorskor hävdar att "det tar ett tag att vänja sig". Jag har aldrig fått råd att testa något annat preventivmedel då jag berättat hur jag mått, utan det verkar råda total p-pillersjuka bland dagens gynekologer och barnmorskor. Hur många år och månader av nedstämdhet måste man offra i sitt liv? Hur många olika hormorner och konstigheter måste man proppa i sig?
Emma Sundh
Mitt första möte med p-piller var ett halvår efter att jag blev ihop med min man för ungefär tre år sedan. Jag använde dem i två månader varefter jag sökte upp ungdomsmottagningen som skrivit ut dem eftersom jag blev deppad och överkänslig av dem.
När jag klev in på mottagningen satt läkaren där med penna och receptblock och innan jag förklarat varför jag var där, frågade han vilka p-piller han skulle skriva recept på. Jag förklarde mitt problem och resultatet blev att jag fick ett förnyat recept och uppmaningen att prova ytterligare ett par månader för att se om deppigheten skulle ge med sig.
Det gjorde den inte. Jag slutade äta dem efter ytterligare en månad - längre stod jag inte ut. Det fanns ju ingen poäng att äta ett piller mot graviditet när pillret i sig gjorde mig så deppad att jag inte ens ville utföra den handlingen som kunde göra mig gravid.
Kerstin
Äntligen någon som tar upp ett ämne som berör så många, men som tas upp alltför sällan. Jag har själv upplevt liknande problem när jag åt p-piller. Humöret var helt utslätat. Och kanske värst av allt, sexlusten försvann.
Det tog lång tid innan jag förstod att det var p-pillren som orsakade problemen. Jag hade aldrig fått information om att det fanns sådana biverkningar så jag trodde att det var mig och/eller mitt förhållande det var fel på ...
Kicki
Jag åt p-piller när jag var 18-28 år. (Det här var på 80-90-talet). Under dessa år var det som om jag hade en ständigt pågående PMS dygnet runt alla dagar i månaden. Jag var arg, aggressiv, irriterad och retlig. Eftersom jag började redan vid arton hade jag inte hunnit få en klar uppfattning om mig själv, utan trodde att det var så här min personlighet såg ut. Det dröjde bara några dagar efter att jag hade slutat som min riktiga personlighet kom fram - glad, vänlig och ganska diplomatiskt lagd faktiskt. Jag var euforisk av denna upptäckt men när jag pratade med min gynekolog fick jag bara undvikande svar.
Det är ett gigantiskt experiment som pågår med flickor och kvinnor i dag. Vem tar ansvar för mina tio bortkastade år - det fanns ingen varning från läkemedelsföretaget i paketet.
Hur många tonårsflickor börjar så tidigt så att de - liksom jag - tror att biverkningarna är deras riktiga personlighet, och därmed aldrig kommer med i statistiken?
"M"