Sedan några år har Gunilla Boivie ett litet företag som säljer hängmattor. Kunderna stannar ofta kvar en lång stund för att samtala om vad som fattas i deras liv och vad som egentligen betyder något för dem.
– Hängmattor är sympatiska produkter som manar till lugn och ro. Men de hånar också på något sätt det hektiska liv många lever, och blir ett ifrågasättande av hela det moderna konsumtionssamhället, säger hon.
Gunilla har alltid velat resa för att möta nya människor och världar. Och tid för att tänka har alltid varit viktigare än att äga det senaste modeplagget eller den senaste mobiltelefonmodellen.
– Redan i slutet av 70-talet kände jag att jag behövde mer tid som jag kunde påverka själv. Jag ville cykla omkring i stan, bara vara och inte känna mig styrd av en massa måsten. Det blev nästan som en sport att klara mig med lite pengar.
I dag är Gunillas livsval mer medvetet. Hon skulle kunna tjäna mer pengar och leva mer spendersamt, men säger att hon är nöjd med en tillvaro utan så mycket prylar.
– Min egen fria tid är faktiskt det dyrbaraste jag har. Jag vill inte låta mig styras så mycket av andras krav och tempon. I mitt företag gällermina villkor och min egen tid.
Den här sommaren har Gunilla haft ovanligt många spännande möten i hängmattebutiken. Och hon har fått nya insikter.
– Jag hade säkert kunnat tjäna mer pengar om jag arbetat snabbare och effektivare. Men då hade jag inte haft lika roligt, inte haft tid att samtala med kunderna.
På inkomsterna från sitt hängmatteföretag klarar sig Gunilla hyggligt. När hösten kommer efter några intensiva försäljningsmånader sätter hon sig ned och känner efter hur hon vill leva sitt fortsatta liv.
– Jag har blivit alltmer övertygad om att jag vill stå fri från konsumtionssamhället som försöker styra vad jag ska köpa. Jag vill själv bestämma vad jag behöver. Det är, som sagt, oftare tid än fler saker.
Länge bodde Gunilla i centrala Stockholm i en liten lägenhet med dusch i källaren. Sedan flera år har hon också en billig lägenhet i en gammal stenhuggarby på Färingsö, några mil väster om Stockholm. I den fyrtio kvadratmeter stora lägenheten finns ett rum och ett kök. Vatten hämtas i en gemensam tappkran, och på gården är toaletterna.
– När min dotter Alice var liten flyttade vi dit i april och återvände till stadslägenheten i september. När hon blev äldre stannade jag själv ibland kvar även under vintern när de andra i byn hade rest hem.
Gunilla kände att det enkla livet var befriande för henne. Visst var det mer primitivt: att hämta vatten, bada i en balja i köket, tända eld i kaminen …
– Jag kände att jag skulle kunna leva så här jämt. Tänk att inte behöva vara beroende av el. Jag tror att det finns en särskild tillfredsställelse i att stå lite fri från system som slukar ens frihet.
Gunilla är ingen antimaterialist som rynkar på näsan åt dem som skaffar sig nya prylar. Men hon tycker att många köper saker utan att reflektera över vad de verkligen behöver. Själv funderar hon lite längre innan hon köper något.
När Gunilla till exempel behövde en ny bil skulle den ha sidorutor som gick att veva ned för hand och inte vara utrustad med en massa finesser som lätt går sönder. Till slut hittade hon en sådan modell.
Gunilla hör allt oftare talas om unga män och kvinnor som vill odla sin egen mat och vara självförsörjande. För dem handlar det om att stå fria gentemot systemet och att leva sina egna liv.
– Som att känna att de klarar sig själva i naturen och vågar pröva sina förmågor. Det är att vara förmögen på ett annat sätt än att ha mycket pengar.
I rika Sverige tror Gunilla att fler som närmar sig medelåldern kommer att lockas att leva enklare. Det handlar främst om människor som har haft möjlighet att konsumera, som bor bra och kan resa ganska mycket – men som ändå inte känner sig tillfredsställda.
– De upplever en materiell mättnad eller kanske besvikelse och söker lättnaden som det kan bli då man lossar från den materiella barlast man seglar omkring med.
– Den som är hungrig och fattig lockas nog inte av budskapet att vi måste leva enklare, fortsätter Gunilla. Under sina många resor i Afrika, Latinamerika och Europa har hon mött människor som inte själva kan påverka sina livsvillkor. Hon förstår deras längtan efter en materiellt sett bättre tillvaro.
Gunilla avslutar med att citera pappa Lennart som är 82 år och ofta läser i Bibeln.
– Där står att en människa inte får tro att hon är det hon äger. För vad händer då om hon förlorar alla tillhörigheter? Vem är hon då?