Bud Welch, som bor utanför Oklahoma City i USA, vet hur det är att hata. Han vet hur det känns att längta efter att den som dödat hans enda och älskade dotter ska brinna i helvetet. Men han vet också att denna förgörande känsla går att vända till något gott – även om det kan ta månader och år.
– När jag förstod att min dotter Julie hade dödats i ett bombattentat blev jag förtvivlad och ursinnig. Jag fylldes av ett oresonligt hat mot den eller dem som tagit ifrån mig det värdefullaste jag hade. Jag ville att de skulle plågas länge. Jag ville att de skulle stekas långsamt och levande, berättar han på telefon från sitt hem i Oklahoma.
Den 19 april 1995 satt Bud Welch, han var då femtiofem år gammal, vid köksbordet och tog en förmiddagsfika. Ett par timmar senare tänkte han sätta sig i bilen och åka för att äta lunch med dottern Julie. Plötsligt ringde telefonen. Hans bror berättade att en explosion hade ödelagt en många våningar hög kontorsbyggnad i Oklahoma City där Julie jobbade. ”Sätt på teven får du se”, uppmanade brodern.
– I samma ögonblick som bilden blev synlig i rutan förstod jag att Julie var död. Kontorshuset var förstört och jag såg att rummet där jag visste att Julie skulle vara den här morgonen bara var ett stort hål. Allt rasade samman för mig.
Kort efter explosionen greps den då 27-årige Timothy McVeigh eftersom bilen han färdades i saknade nummerplåtar. I bilen fann polisen också ett illegalt vapen. Tre dagar senare stod det klart att McVeigh var ansvarig för bombattentatet.
– När jag förstod att polisen fått tag på den skyldige blev mitt hat ännu starkare. Nu kunde jag rikta det mot en fysisk person. Jag ville att McVeigh skulle dödas direkt – utan rättegång. Jag tänkte att den ”jäveln borde stekas”.
Bud Welch hatade inte bara gärningsmannen. Han hatade ett samhälle som hade misslyckades med att förhindra att hans dotter och 175 andra oskyldiga människor blev dödade. Och han började också hata sig själv.
– Hat kan leda till aggressioner, men också till förlamning. När jag insåg att jag aldrig mer skulle få möta Julie sjönk jag ned i soffan. Jag satt där och rökte cigarretter, drack alldeles för mycket alkohol och stirrade in i väggen.
Men så hände något. Bud vet inte hur det började, men sakta började andra tankar och känslor växa i hans inre. Hade inte Julie varit med i en lokal Amnestygrupp och kämpat mot dödsstraffet? Hade inte hans farfar protesterat mot de lynchningar som varit vanliga i Oklahoma i början av förra seklet?
– Och nu satt jag där på väg att dricka bort mitt liv. Hur kunde det ha gått så långt? I dag funderar jag över hur många runt om i världen som blir förlamade av hat och aldrig lyckas ta sig ur denna känsla. Vägen bort från hatet är lång och det handlar inte om en enda impuls som plötsligt får en att vakna upp. Snarare är det fråga om en process där man sakta återfår sin mänsklighet.
Efter ett halvår blev Bud Welch medlem i en organisation för anhöriga till mordoffer som tagit ställning mot dödsstraffet – även för de mest fruktansvärda brott. Strax därefter såg han en intervju med Bill McVeigh, pappa till det ”monster” som han några månader tidigare hade velat se brinna i helvetet.
– Då hade jag kommit så långt i min helandeprocess att jag kunde märka smärtan i Bills öga. Jag såg att även han förlorat ett barn, han var en far vars son gjort något som det inte egentligen inte finns ord för.
Tre år senare, i september 1998, träffade de två sörjande papporna varandra. Med under mötet var också Bills dotter Jennifer, syster till gärningsmannen. Efter samtalet reste sig Bud för att påbörja resan hem. Då gick Jennifer sakta fram och kramade honom.
– Jag lovade henne att göra allt i min makt för at stoppa avrättningen av hennes bror.
Hur tänkte du i den stunden?
– Jag hade mött anhöriga till offer för bomben i Oklahoma som fortfarande var uppfyllda av hat, för en del var hatet deras enda drivkraft. Många kände ungefär så här: ”Först när den jäveln dödas kommer jag att få frid, då är rättvisa skipad.” Jag brukade säga att en avrättning troligen inte skulle minska deras hat. I stället borde de inse att alla känslor av hat bara skadade dem själva och att revansch inte är ett bra verktyg för att få frid.
Den 11 juni 2001 avrättades Tim McVeigh med en giftinjektion. Utanför fängelseportarna hade tusentals människor samlats. En grupp anhöriga jublade. Andra, bland dem Bud Welch, skakade på huvudet och menade att de hämndkänslor som hatet föder måste motarbetas på andra sätt.
– Senare har flera anhöriga tagit kontakt för att säga att jag hade rätt. Avrättningen minskade inte deras hat. När McVeigh var borta hade de inte längre någon levande att rikta sitt ursinne emot och i stället började de hata sig själva på samma sätt som jag gjorde till att börja med.
I somras dödade Anders Breivik sextionio människor, de flesta av dem tonåringar, på ön Utøya utanför Oslo. Ett par timmar tidigare hade han utlöst en fjärrstyrd bomb i den bil han parkerat i regeringskvarteren i den norska huvudstaden. Explosionen dödade åtta personer.
– Både där och i Oklahoma tycks hatet ha varit en stark drivkraft. Tim McVeigh hade deltagit i strider i Kuwait och ansåg att armén hade lärt honom att stänga av sina känslor. Han hatade det amerikanska samhället som han tyckte hade svikit honom. I Norge menade Anders Breivik att muslimerna var på väg att ta över hela samhället och han hatade politikerna som han tyckte hade svikit plikten att bevara det norska kulturarvet.
Bombdådet i Oklahoma födde hat och ursinne hos de anhöriga. I Norge samlades anhöriga i stället till minnesstunder i kyrkor och på andra platser. Vad kan denna skillnad i beteende bero på?
– Jag har funderat över den frågan. Få i USA har den inställning som tycks prägla många av de drabbade i Norge. Kanske kan det bero på att den amerikanska kulturen är så påverkad av hat? Vi har upplevt ett inbördeskrig och många kämpade mot att svarta skulle få lika medborgerliga rättigheter.
Känner du inte hat mot Tim McVeigh någon gång?
– Jo, genom åren har jag drabbats av korta flashbacks av hat. Ofta triggas de i gång när jag föreläser och det bland åhörarna sitter en kort kvinna med långt hår i samma ålder som Julie var när hon dog. Då kan jag under några tiotal sekunder känna ett visst hat, men de här tillfällena blir allt färre. Senaste gången jag kände så var för nio månader sedan.
I över tio år har Bud Welch rest runt i världen för att bland annat möta anhöriga till offer för terrorattacker. Han har träffat politiker i en rad länder för att argumentera mot dödsstraffet. Nyligen kom han hem från en sådan resa till Mongoliet.
Kommer människor någonsin att sluta hata?
– Nej, det är nog en utopi. Men jag tror att alla kan lära sig hantera sitt hat genom att lyssna på människor som blivit fria från sådana känslor.