Sedan två år tillbaka bor Jan Lundström i en 44 kvadratmeter stor etta på Södermalm i Stockholm. Varannan månad bor även 18-årige sonen Tobias här. Då sover Jan i en säng i hallen.
– Det är för att jag går upp tidigare på morgonen. På så vis får Tobias sova ut, säger Jan när vi besöker honom för att prata om hans nya liv.
För det är så han förklarar känslan av att inte ha en så stor yta att röra sig på. Som att han har fått ett nytt mer meningsfullt liv med lägre hyra och färre prylar. ”En sak in, en sak ut”, är hans mantra.
Han behöver inte visa oss runt eftersom allt finns framför våra ögon. I vardagsrummet står en dubbelsäng bakom en bokhylla. I andra änden av rummet två hängstolar och en fåtölj. I köket står ett bord och fyra stolar och i hallen har han en smalare säng och ett arbetsbord.
Så här har han levt sedan han skilde sig i mars 2011. Han beskriver det som om han i dag befinner sig på en annan plats även mentalt. Då bodde han i en stor vindsetagevåning på 167 kvadratmeter tillsammans med Tobias och sin dåvarande fru. Jan småler när han berättar om hur de anlade en takterrass på 50 kvadratmeter.
– Den kostade en kvarts miljon och var naturligtvis fantastisk. Problemet var att jag var tvungen att jobba så mycket för att ha råd att bygga den att jag knappt hade tid att vistas där ute. Jag hade pengarna, men inte tiden att kunna njuta av dem.
För att bo så tjusigt i Stockholms innerstad och åka runt med en stor bil var han tvungen att jobba femtio till sextio timmar i veckan, ofta på kvällar och helger.
När han flyttade till ettan tänkte han först att det skulle vara en provisorisk lösning medan han letade efter något större. Men när han väl hade installerat sig och gjort sig av med det mesta kunde han plötsligt andas på ett nytt sätt.
– Det blev en sådan befrielse, att slippa ta ansvar för allt jag hade haft.
Jan driver en advokatbyrå tillsammans med två kolleger. För att få ned de löpande kostnaderna och hyran ytterligare förhandlade han om kontraktet. Han började också välja uppdrag mer omsorgsfullt. Sammantaget gjorde det att han kunde dra ned på arbetstiden, ta ledigt i en långt större utsträckning och resa.
– Jag insåg att jag hade ägts av mina prylar. Nu var jag trött på det och ville ha kul. Det var inte mer pengar jag ville ha, det var tid och upplevelser.
Han kan fortfarande jobba intensivt, men bara under begränsade perioder. När vi träffas har han precis varit i Indien i fem veckor med sin särbo och sin 21-åriga dotter Hanna som bor i en egen lägenhet i Vårberg.
– Jobbet mal inte på månad efter månad. Jag kan vara borta och ändå få det att funka. Tidigare kunde jag inte ens på helgerna klämma in en spontan fika med mina vänner. Det fanns alltid en lista med saker som gick före.
Saknar du inget?
– Det är klart att jag saknar en del människor och sammanhang från tidigare, men det har ju med skilsmässan och inte med det materiella att göra. Jag har ju också fått nya vänner och sammanhang tillsammans med min nya familj. Jag försöker att inte se tillbaka så mycket. Det ligger inte för mig.
Några i vänkretsen har sagt att de förstår precis hur han känner och vad han håller på med. Andra har haft svårare att acceptera förändringen. En del har haft mycket bestämda åsikter om att en tonårsson som bor hemma måste ha ett eget rum.
– De har undrat om det är någon sorts protest jag håller på med. Men vi är ju överens, Tobias och jag, om att det här ger oss mer pengar över för att göra annat, till exempel resa.
– Vi har faktiskt kommit mycket närmare varandra. När vi bodde i sexrummaren var Tobias mest inne på sitt rum hela tiden. Nu lagar vi middag tillsammans, och samtalar på ett sätt som vi inte gjorde tidigare.
– Det är inte ett sämre sätt att leva på som en del tycks tro. Det är annorlunda. Och vi känner bägge två att det är mysigt.
Visst finns det tillfällen när de skulle må bra av att lägenheten var större. Om Tobias till exempel tar hem sina kompisar brukar Jan välja att gå ut för att de ska få vara i fred. Det gör att de ibland tittar på större lägenheter för att Tobias ska få ett eget rum.
Finns det en risk att du återvänder till prylträsket igen?
– Den risken finns alltid. Men det känns som om jag har förändrats i grunden. Jag vet mer om vem jag är och vad jag vill få ut av mitt liv.
– Många gör det klassiska, jobbar järnet och säger att de ska göra allt som de inte hunnit med när de blivit pensionärer. Men jag vill leva nu, och ha en mix i mitt liv som handlar om mer än att bara dra in pengar för att få allt att gå runt.