Morgonen den 11 april 2007 var Martin Beatus på väg till Kista vårdcentral där han gjorde AT-tjänstgöring. Det återstod bara några veckor tills läkarlegitimationen skulle utfärdas. Men Martin Beatus hann aldrig få sin legitimation. När han korsade gatan blev han överkörd av en lastbil.
En ambulans förde honom i ilfart till sjukhuset. Fyrtio minuter senare dog han utan att någon av hans nära hann dit. Efter sig lämnade han sina föräldrar, som levt åtskilda i flera år, sina bröder Paul och Robert och sin flickvän.
- Jag tyckte att vi var den perfekta familjen, säger Barbara Beatus och talar om hur de ofta träffades och lagade mat och umgicks hemma hos Robert, som bor med sina barn och sin fru Anna i den lantliga Stockholmsförorten Rydbo.
På en sekund slogs allt sönder. Tiden efteråt var kaotisk. Sorgen och saknaden efter Martin var enorm. Ännu mer smärtsamt blev det för Barbara Beatus då hon upplevde att hon gled ifrån de två söner som hon fortfarande hade kvar i livet.
- Vi sörjde på olika sätt, säger hon.
När den värsta chocken hade lagt sig kände Barbara Beatus att hon till varje pris ville berätta om sin son. Hon ville berätta för hela världen om Martin.
- Jag kan egentligen inte skriva - jag hade aldrig skrivit något tidigare, säger hon.
Nu bestämde hon sig för att skapa en minnessida på internet.
Först hade hon en del diskussioner med Robert och Paul. Var det verkligen rätt att lämna ut något så personligt? Hon kom fram till att det inte var en fråga om rätt eller fel. Hon kände helt enkelt att hon varken kunde eller ville vara tyst. Och hennes söner stöttade henne.
- Sorgen dikterade vad jag skrev. Vart jag än gick hade jag papper och penna med mig, säger hon.
Skrivandet blev en del av hennes sorgeprocess. Ofta var hon ute och promenerade. I naturen fann hon en läkande kraft. Men ibland var hon tvungen att stanna upp.
- Det kändes som om jag skulle kvävas, berättar hon och tar sig för halsen med båda händerna.
I de ögonblicken plockade hon fram sina skrivdon och lät orden flöda fritt. Sorgen blev till dikter.
"Min son Martin är död" lyder rubriken på minnessidan som hon har skapat på webbplatsen Till minne av.se. Till vänster finns ett foto av Martin taget i profil. Han lutar huvudet mot handen. Sidan innehåller mest foton och dikter. Även ett par av Martins vänner har bidragit genom att berätta om sina minnen av Martin. Barbara Beatus har fått höra att människor tycker att hon skriver samma sak om och om igen i sina dikter. Det hör till. Den som sörjer måste få älta.
Den första tiden var det många som tände virtuella ljus och lämnade hälsningar på minnessidan. Framför allt fick hon kontakt med andra mammor som också hade förlorat barn. En av mammorna visade henne vidare till e-postlistan Ung i minne, där mammor möts för att dela sin sorg och saknad och stötta varandra.
- Jag vet inte vad papporna gör. De sörjer väl på annat sätt, säger Barbara Beatus.
Det senaste året har hon tillbringat oräkneliga timmar framför datorn hemma i lägenheten i Täby.
- Ibland kan jag sitta hela natten och gråta, inte bara över Martin utan också över de andra mammornas barn. Jag känner igen allt de skriver. Jag upplever dem som mina systrar i nöden. Man skriver av sig en svår dag och får gensvar direkt.
Behovet att berätta är stort. Barbara Beatus, som har ägnat de senaste månaderna åt att skapa ännu en minnessida, vill berätta om olyckan, men framför allt vill hon berätta om Martin. Om hur han var som människa. Om hans eftertänksamhet och hans längtan efter att leva ett enklare och värdigare liv. Om hur lat Martin var på gymnasiet - han tyckte att det var slöseri med tid att gå på lektionerna - och om hur han sedan fick full pott på högskoleprovet. Om hans humor, hans matlagningskonst och hans kärlek till Asien.
I vintras reste Barbara Beatus själv till Asien. Hon ville se och uppleva Thailand och Kambodja, som hennes son tyckte så mycket om.
Överallt i det storslagna landskapet sökte hon Martin. När hon sedan reste vidare, till Kanarieöarna, nådde hon en vändpunkt. Där och då insåg hon att det var dags att gå vidare.
- Jag kände att jag måste låta Martin vara ifred, att jag inte kunde gå och kalla på honom hela tiden. I stället bestämde jag mig för att börja tänka på honom som han var när han levde, att hålla fast vid de ljusa minnena. Och jag påminde mig om att jag har två andra söner.
Ofta förväntas människor sörja en begränsad tid när någon har dött och sedan gå vidare. Men egentligen tar väl sorgen aldrig slut. Den bara ändrar karaktär. Den lugnar sig så att man kan leva med den. Internet kan då bli en tillflyktsort. Där är det tillåtet att finnas kvar i sorgen mycket längre.
Det menar informatikern Eva Svedmark. Hon arbetar som pedagogisk konsult på Umeå universitet och är också aktiv inom Umeå live, ett samarbetsprojekt som följer och granskar hur IT förändrar vårt vardagsliv.
- Sorgen bär man alltid med sig, men omvärlden kanske inte ser det. På internet finns det andra som kan dela ens sorg, säger hon.
Eva Svedmark studerar inte bara minnessidor på nätet utan också olika typer av chattar och forum dit människor i kris söker sig.
- Många minnessidor är statiska och fungerar mer som symboler. På chattar och forum kan människor mötas för att diskutera och stötta varandra, säger hon.
Samtidigt påpekar hon att minnesplatser på internet kan vara mycket mer än vad man först tänker på. Bland annat finns det många minnesfilmer utlagda på Youtube.
Minnessidor skapas främst över människor som dör i förtid, enligt Eva Svedmark. Söker man på nätet upptäcker man snart att det är särskilt vanligt med minnessidor över mycket små barn, som dött före eller strax efter förlossningen.
Det finns också en koppling till katastrofer, som tsunamin i Asien 2004. I samband med katastrofer skapas det fler minnessidor, och då händer det också att människor upprättar minnessidor över personer som de inte ens känner.
När mordet på Engla skedde tidigare i år skapades det en rad filmer på Youtube med bilder av Engla ackompanjerade av känslosam musik.
- Det blir en kollektiv, nationell sorg som berör alla, säger Eva Svedmark.
I USA är det vanligt att begravningsbyråerna erbjuder sina kunder verktyg för att skapa en minnessida. I vissa fall kan själva begravningen också sändas på en speciell webbplats som är tillgänglig för anhöriga och vänner som inte kan vara på plats fysiskt under ceremonin.
Att ha en minnessida på nätet kan handla om att man vill bli sedd i sin sorg. Det hävdar Anna Davidsson Bremborg, som är religionssociolog vid Lunds universitet och har ägnat de senaste tio åren åt forskning om hur vi förhåller oss till döden. Hon intresserar sig särskilt för inofficiella ritualer, som skapandet av privata minnesplatser. Just nu intervjuar hon föräldrar som har förlorat ett barn före eller strax efter födseln.
- För dem som skapar en fysisk minnesplats i hemmet handlar det om att hedra barnet, att påminnas om barnet och att visa andra att barnet har funnits. Själva platsen skapar en relation till det döda barnet.
Hon ser en parallell till den virtuella minnesplatsen. Men en avgörande skillnad är att den virtuella minnesplatsen har flyttat från hemmet ut på nätet, från en privat till en offentlig sfär. Minnessidor på nätet är inte bara till för vänner, utan genom dessa sidor når man även dem som inte kommer in i ens hem.
- Det är väldigt vanligt att helt okända människor besöker andras minnessidor och lämnar en "tass", ett märke som säger att "jag har varit här", berättar Anna Davidsson Bremborg.
Det finns flera tecken på att gränsen mellan det privata och det offentliga är på väg att suddas ut i samhället. Charlotte Hagström, etnolog och arkivarie vid Folklivsarkivet i Lund, talar om de "spontanaltare" som ibland växer fram utomhus när någon har dött. I vägkröken där en pojke blev påkörd brinner det ljus och människor lämnar blommor, nallar och hälsningar.
- Det finns ett stort behov av att uttrycka sig i dag. Människor är mer publika än tidigare - och det finns också fler möjligheter att vara publik, säger hon och hänvisar till alla bloggar.
Kanske lever vi i en brytningstid. För samtidigt som allt fler minnessidor skapas på nätet tycks det vara ett kontroversiellt fenomen. Charlotte Hagström har stött på många som tycker att det är osmakligt och hemskt med minnessidor. Fortfarande finns en utbredd uppfattning om att sörjandet är något som man ägnar sig åt på egen hand, bakom lyckta dörrar. Hon påminner om all den kritik som hördes i samband med att Englas begravning sändes i tv tidigare i år.
Personligen tycker Charlotte Hagström att man ska vara försiktig med att uttala sig om vad som är rätt och fel när det handlar om sorg.
- Hur vi uttrycker sorg kommer att förändras, eftersom vi har nya arenor för umgänge.