Sexualiteten påverkades inte av klimakteriet, tyckte Birgitta von Otter. Men för tio år sedan gjorde makens cancersjukdom slut på sexlivet.
– Det är mycket man inte kan göra på samma sätt när man blir äldre. Det viktigaste är att vi fick fortsätta vårt liv tillsammans, säger hon.
Birgitta, 71, och hennes man Kjell-Olof Feldt, 79, träffades för drygt 40 år sedan. Sexlivet har varit viktigt för dem båda genom åren, berättar Birgitta. Och hon kände ingen skillnad efter klimakteriet, vad hon minns.
– Den första passionen avtar förstås med åren. Men jag tycker att det kompenseras av att man lär känna både sin egen och partnerns kropp allt bättre. Sex kan vara minst lika skönt efter tjugo års samvaro, som efter ett. Man ska inte underskatta vad det välbekanta, trygga och ”frigjorda” – att man kan vara hämningslösa tillsammans – innebär för sex.
För snart tio år sedan drabbades Kjell-Olof av prostatacancer. Han blev frisk, men biverkningarna gjorde slut på sexlivet. Birgitta och Kjell-Olof har tillsammans berättat om sjukdomen i boken ”I cancerns skugga” (Ekerlids förlag). Där beskriver Birgitta bland annat hur Kjell-Olof kommer hem efter ett möte med läkarna inför behandlingen. Det finns mycket att vara orolig för, men det som skrämmer honom allra mest just då är tanken på impotens.
– Manligheten, min sexualitet, är en så viktig del av min identitet. Jag vill inte bli snöpt! säger han och låter plötsligt förtvivlad.
– För mig är ditt liv hundra gånger viktigare än att vårt sexualliv kan fortsätta, säger jag.
Ett sexualliv som i sanningens namn ingalunda är så frekvent förekommande som förr och vars eventuella upphörande vid vår ålder – 70 respektive 63 – knappast kan betraktas som någon katastrof. Detta sista säger jag inte. Är rädd att göra ont värre, rädd att såra och att han ska tro att det inte längre spelar någon roll för mig.
(ur ”I cancerns skugga”)
För män är den sexuella förmågan, potensen, väsentlig på ett särskilt sätt, konstaterar Birgitta.
– Det har man sett, hört och läst under livet, det gäller män i alla åldrar. Som kvinna kan det vara svårt att förstå hur viktigt det där är för karlarna.
Vi ”kan” ju i princip alltid, i någon mening.
Kanske det är därför som prostatacancer associeras mycket mer med sexuella problem jämfört med kvinnliga cancerformer som bröst- och underlivscancer, som också kan påverka sexualiteten. Och kanske är det därför som prostatacancer tycks vara mer tabu. Att mista potensen kan kännas som något ”skamligt”.
Många drabbade män och deras partner har hört av sig till Birgitta och hennes man sedan de öppet berättat om cancern, behandlingen och biverkningarna.
– De har tyckt att det har varit jättebra att vi har vågat gå ut med det, säger Birgitta. Ofta har de inte velat berätta för folk i omgivningen, men de har ett behov att tala om det och har vänt sig till oss för att vi har egna erfarenheter. Det här med sex är svårast att prata om för många.
Visst spelar sexualiteten roll, tycker Birgitta. Men när den ena parten får en livshotande sjukdom är det andra saker som kommer i förgrunden.
– Det var så många känslor under den första tiden, det var tvära kast, hopp och rädsla. Det primära var förstås att Kjell-Olof skulle få leva, att vi skulle få fortsätta vårt liv tillsammans.
– I början hände det att jag hade erotiska drömmar, med långa mellanrum. Så min kropp saknade väl sex ändå. Numera händer det väldigt sällan. Om det beror på en nedgång av lusten med åldern, eller på att man kommer ifrån det här med sex när man inte har möjlighet till det, det vet jag inte. Eftersom sex varit något så intensivt och viktigt tidigare i livet är det lite konstigt att det bara kan klinga av, men det gör det.
Kroppslig närhet och även attraktion, om än av lite mindre ”fysiskt” slag, kan finnas i ett förhållande utan sex. Det är nödvändigt att inte låta sorgen över den förlorade sexualiteten ta över, säger Birgitta.
– Att känna sig älskad, att känna tillit, är det viktigaste. När man fördjupar sig i tanken är det lite vemodigt att tänka sig att det här med sex är slut för alltid. Men jag är inte lagd åt att sitta och sörja. Det finns mycket man inte kan göra på samma sätt när man blir äldre, man orkar inte cykla lika snabbt eller gå i fjällen på samma vis, till exempel. Åldern har sitt pris, och det får man hacka i sig, som ungdomarna säger i dag.
Att kroppen åldras till det yttre har Birgitta inga problem med. Hon har väninnor i samma ålder som funderar över hur det skulle vara att träffa en ny man, skulle de våga visa sina åldrande kroppar?
– Min egen reflektion är att ju äldre jag blir, desto färre män finner jag attraktiva. Jag vet inte om det beror på att intresset har minskat, eller på att jag har blivit mer kräsen. Jag undrar hur det är för männen i det avseendet? säger Birgitta.
Hon själv har snarast lättare att acceptera sin egen kropp numera.
– Nu struntar jag mer i hur jag ter mig för andra, än vad jag gjorde för 30 år sedan. Jag är tacksam mot kroppen. Den har fött tre barn, har gett mig en massa bra sex, har sprungit elva maratonlopp och åkt Vasaloppets öppna spår. Den har också många gånger kånkat på tung packning på fjället utan att protestera, och för 20 år sedan ställde den upp på att ta dykcertifikat. Jag gillar min kropp!