Nästa moment angriper Sara med liv och lust. Går balansgång på en uppochnedvänd bänk, fast just nu är den en smal spång över krokodilvatten. Det är mod.
Barnskötaren Pär Ericsson står vid sidan om med en hand till låns, för den som behöver. Han arbetar halvtid på förskolan, den andra halvtiden är han brandman och personifierar på så sätt förskolans hela ideologi - att ge barnen tillgång till hela världen, inte bara halva. Ett arbetssätt som fått jämställdhetsminister Margareta Winberg att bli "alldeles lycklig" och utnämna personalen till hjältar för sitt lyckade jämställdhetsarbete. JämO har gett Björntomten stort utrymme i sin "Handbok mot könsmobbning i skolan".
Vi lämnar flickorna högt uppe i en ribbstol där de letar ledtrådar, och beger oss ned i källaren för att leta efter pojkar. Vi hittar dem i ett fönsterlöst rum i underjorden. Där sitter de två och två och masserar varandras fötter. Ett levande ljus står på bordet, det
strömmar klassisk musik ur en bandspelare och det doftar av eteriska oljor. Nåja, med äppel- och koladoft, men ändå.
De flesta paxar för kolaoljan. De är djupt koncentrerade allihop, någon blundar. Massagen fortskrider i lite olika tempo, beroende på handlag och ålder. Elias och Tomas har inte bråttom alls, trots att vissa andra börjar bli klara.
- Är det bra så här? frågar Elias.
Han tvålar in och masserar. Varsamt och noga mellan varje tå.
Efteråt kan Eriks fötter platsa på vilket matsalsbord som helst.
Och sedan gör Tomas samma noggranna procedur med Elias.
Modiga flickor och empatiska pojkar. Det borde vara hur naturligt
som helst, om vi som vuxna gav dem chansen. I stället bekräftar vi,
medvetet eller omedvetet, deras könstillhörighet från det de är
spädbarn. Flickor är si och pojkar är så. Och aldrig kan de mötas.
På förskolan Björntomten slängde de ut dockorna och leksaksbilarna
1996. Det, resonerade personalen, har barnen hemma. Men det de
inte har hemma är massvis med kompisar. Det är tillsammans med
kamrater som leken och kreativiteten ska utvecklas. Tejp, papper,
kritor, klossar, garn, pärlor och utklädningskläder räcker långt. I
dag leker barnen tillsammans, pojkar och flickor. Och en lek kan
pågå från morgon till kväll. Den kan lätt flytta från rum till rum,
ut på gården och in igen. Ena dagen leker barnen Ronja och Birk och
bygger grottor. Dagen därpå är de tomtenissar. Eller troll. Eller
hajar. Ingen behöver slåss om några leksaker längre.
Nu har det gått fyra år sedan personalen på Björntomten i Trödje
utanför Gävle nappade på ett jämställdhetsprojekt initierat av
länsstyrelsen i Gävleborg. När de skulle informera föräldrarna om
projektet sade de:
- Nu ska era pojkar äntligen få tillgång till närhet, språk och
empati. Och era flickor ska få chansen att klättra högt, våga ta
för sig och säga "nej!"
I början var vissa föräldrar misstänksamma. Skulle deras pojkar
vara tvungna att bli mjukisar nu? Fick inte deras flickor ha rosa
klänningar på dagis längre? Skulle det skapas ett tredje kön på
Björntomten?
- I ett hem är det familjenormen som styr, och det lär sig alla barn
väldigt tidigt, liksom att det kan se olika ut i olika familjer.
Men i förskolan är det samhällets norm som styr, och därför är det
jätteviktigt vad vi gör, säger förskolläraren Kajsa Svaleryd.
- I dag är alla föräldrar väldigt positiva. Vi ska inte förändra
deras barn, vi vill se det unika i varje pojke och flicka, och
hjälpa dem att utveckla alla sina sidor, framförallt det de behöver
lära sig mer av. Inte bara bekräfta det de redan kan. Det ska inte
vara avhängigt könet vilka möjligheter de får i förskolan. De ska
lära sig för livet.
Alltihop började med att Ingemar Gens, dåvarande jämställdhetsexpert
hos länsstyrelsen i Gävleborg, fick spader. Han insåg att alla de
projekt han initierat under många år för att minska könstypiska val
inom exempelvis utbildning, faktiskt aldrig blev mer än
punktinsatser. Lyckades man få några flickor intresserade av teknik
ett år så innebar det inte att nya intresserade flickor stod på kö
till teknikutbildningarna året därpå. Könsrollerna var redan
cementerade, och valen blev därefter. Man måste börja hos de
riktigt små barnen, resonerade Ingemar Gens, och fick länsstyrelsen
att satsa pengar i ett jämställdhetsprojekt.
Personalen på Björntomten anmälde sig direkt. Visserligen ansåg de
att de redan var medvetna och behandlade barnen lika och jämställt.
Nu skulle de få det bekräftat.
De började med att studera situationen runt matbordet. När
projektet startade satt barnen varannan pojke, varannan flicka vid
borden. Hur såg språkflödet ut, hur många ord och begrepp använde
barnen? Personalen fick en chock. Flickorna sade "kan du skicka
mjölken?" medan en pojke kunde säga "öhhh" och så var det någon
flicka bredvid som förstod att han ville ha sockret. Sedan sade en
annan pojke "öhhöhh" och då visste en annan flicka att han ville ha
mjölken. De vuxna hade, omedvetet, gett flickorna rollen som
hjälpfröknar genom placeringen vid bordet.
- Vid alla bråk mellan pojkar så kräver vi att de ska prata med
varann. Men hur ska de kunna prata vid en konflikt då, uppfyllda av
en massa känslor, om de inte ens kan uttrycka vad de vill vid
matbordet? Det blev en tankeställare för oss, säger Kajsa Svaleryd.
- Det börjar så otroligt tidigt. Redan på ettåringarna ser vi hur
de blir infösta i flick- och pojkroller. Det är trist att se hur vi
vuxna ger upp och säger "han är så här" eller "så där gör hon
alltid" - om en ettåring! Då lägger man över ansvaret på barnet, i
stället för att se vad man gör som vuxen. Vad sänder jag ut för
signaler, vad använder jag för ord, som gör att pojkar tar för sig
men att flickor drar sig undan?
Nu satte personalen i gång att studera varandra, hur de andra
betedde sig vid samlingar och andra aktiviteter. Alla såg "fel" hos
varandra, men den utpekade slog ifrån sig och hade tusen ursäkter.
Men med hjälp av en videokamera fick de det svart på vitt. Inga
bortförklaringar höll längre.
De började filma i hallen på morgnarna när barnen klädde på sig för
att gå ut. Där var det trångt och stökigt och personalen tyckte
själva att de lite för ofta sade "inte" och "nej". Till pojkarna.
På filmen kunde de räkna hur många ord flickor respektive pojkar
fick. Personalen satt och gapade - flickorna fick 80 procent av
orden. Till flickan: "Men åhhh, har du fått den mössan av mormor,
den var mjuk och skön." Till pojken: "Ta på dig mössan!" Men ska
pojkar och flickor få samma erfarenheter och ges samma möjligheter
och skyldigheter, så är språket nyckeln. Om de får samma chans till
samtal med de vuxna, då är det jämställt så långt.
- Nu kunde vi mäta direkt att hon fick relation, känslor och
uppskattning, och han fick ett kommando. När vi försökte analysera
varför vi betedde oss som vi gjorde, kom vi fram till att pojkar har
bråttom ut. Men det var ju vår förväntning! Vi hade aldrig frågat
pojkarna om de hade bråttom, men i och med att vi skyndade på dem så
förstärkte vi den stress de eventuellt har. I stället för att ta
det i lugn och ro, med enbart pojkar i hallen, och prata med dem om
vädret och kläderna och ge dem möjlighet att klä sig själva, utan
hjälp från de duktiga flickorna.
Om och om igen insåg personalen, med filmernas hjälp, att de
omedvetet byggde på flickors och pojkars könsroller. Det var de
själva som satte upp hindren för barnen att utveckla alla sidor av
sig själva.
Hur skulle de förhindra det? En del av personalen tyckte att de
skulle pröva att dela upp pojkar och flickor. Andra var helt emot
det. Om det nu satt hos de vuxna så borde det räcka med att de
vuxna förändrade sig. Och så kunde barnen fortsätta att vara i
blandad grupp. För det är ju ändå så de ska fungera i livet sedan.
Men så enkelt var det inte.
När de var ute och gick i skogen, till exempel, sprang alltid
pojkarna långt fram medan flickorna gick nära de vuxna. Flickorna
fick mycket språk, samtal, relation, hänsyn och empati medan
pojkarna tränade sin motorik, upptäckar- och tävlingslusta och sitt
självförtroende. Bägge grupperna tränade bara det de redan kunde.
- Och det är inte vår roll som förskola, vi ska ju utveckla barnen.
Så därför tänkte vi att om vi pushar tjejerna att springa före och
klättra upp på höga stenar, så kanske pojkarna kommer till oss i
stället. Men när de kände att flickgruppen började komma i kapp, så
lade de in en ännu högre växel i stället. Och då fick jag som vuxen
panik och skrek "Stopp! Det kan vara farligt där framme, vänta på
mig!"
Vad hände? Jo, pojkarna stannade inte. Men flickorna hörde
förmaningen och kom tillbaka.
- Men nu gick de inte bredvid mig längre, utan bakom mig, för det
kunde ju vara farligt där framme . . . Jag hade försämrat
utgångsläget mot vad det var innan, berättar Kajsa Svaleryd.
Liknande erfarenheter gjorde de vid matbordet. Pojkarna pratade
ofta inför hela gruppen, medan flickorna satt och viskade två och
två. En dag var det en flicka som hade något jättespännande att
berätta. Hon viskade till Kajsa, för att Kajsa sedan skulle berätta
det för hela gruppen.
- Då sade jag "Fia, höj rösten så att alla dina kompisar hör". Hon
drog ett djupt andetag, och samtidigt hade Kalle hört "höj rösten"
och började hojta vid sin bordsände. Och då sade jag "Kalle, vi
skriker inte på den här förskolan!" Fia hade alltså fått två
budskap: "höj rösten" och "skrik inte". Hon blev jätteförvirrad och
det slutade med att hon blev helt tyst.
Efter mycket diskussioner beslutade sig personalen för att dela upp
barnen vissa delar av dagen. Nu sitter pojkar vid ett matbord, och
flickor vid ett. Pojkar klär på sig för sig, och flickor för sig.
Flickorna spelar tjejbandy, och pojkarna killbandy. Genom lek lär
personalen flickorna att dribbla, finta och göra mål. I pojklaget
plockade man däremot bort målet, eftersom pojkarna bara hade en sak
i huvudet - att göra mål. Samspelet var inte så viktigt. Nu får de
i stället poäng för hur många passningar de kan göra tillsammans.
Och den som är en jättebra kamrat - som blåser när någon gjort sig
illa och ber om ursäkt när han tacklat för hårt - han blir extra
positivt uppmärksammad av personalen.
- Sen när vi märker att pojkarna är jättebra på att visa hänsyn och
att passa, och att flickorna kan finta och göra mål, då får de mötas
i en match. Likadant gör vi med "Fångarna på fortet" och
fotmassagen. Och då har de jätteroligt tillsammans.
Under de första dagarna när pojkar och flickor var skilda åt under
delar av dagen, studsade flickorna in på förskolan om morgnarna. De
tyckte det var så roligt - äntligen fick de tid att vara sig själva,
prata och få göra nya saker. Pojkarna däremot var ganska molokna
och gick runt och sade: "var är tjejerna?"
- Plötsligt fick de klä på sig och skala sina potatisar själva. Då
förstod vi vilken enorm roll flickorna haft i pojkarnas liv och vad
mycket olika saker de kan, som är bra för både flickor och pojkar
att kunna. Barn lever i helt skilda världar i förskolan. Men inte
hos oss längre. När det kommer ett nytt barn till Björntomten så
lär det sig snabbt att det är tillåtet att vara både modig och
snäll, busig och hjälpsam, ha ett bra språk och vara snabb - både
för pojkar och för flickor.
Första gången pojkarna skulle ut på skogspromenad utan flickorna så
trodde personalen att pojkarna skulle fortsätta att springa långt
där framme. Men när inte flickorna längre var med så ville pojkarna
hela tiden gå nära de vuxna och alla ville hålla i handen.
I dag sitter barnen på Björntomten vid ett flickbord och ett
pojkbord. När flickorna slipper ta hänsyn till och serva pojkarna
får de äntligen utrymme att samtala och vågar vara i centrum. Och
det finns plats för dem att göra bus. Personalen skämtar med dem
och uppmuntrar dem att berätta roliga historier. Pojkarna har lärt
sig att skicka vidare, att räkna hur många köttbullar det finns och
att bara ta så många så att det räcker till alla.
Men första gången de skulle ha pojkbord var det ingen av de vuxna
som anmälde sig att sitta där. Alla trodde det skulle bli
jättejobbigt.
Till slut satte sig barnskötaren Leena Bergander vid bordet.
Först hände ingenting. Sedan frågade en pojke: "Vad är det där?"
"Det är köttgryta" svarade Leena. Då ropade en av pojkarna:
"Köttgrytan!" Men det hände fortfarande ingenting. "Du kanske måste
be någon skicka den" försökte Leena. "Kan nån skicka köttgrytan!"
Men det finns ingen vid ett pojkbord som heter "nån". När pojken
däremot kom underfund med att han skulle rikta frågan direkt till en
kamrat, så kom köttgrytan bums. Och då sade Leena: "Det var det
finaste sätt jag någonsin hört någon be någon annan att skicka
maten". Och då började alla likadant. Det hade blivit pojkigt att
be vackert.
- Jag tror att de flesta förskollärare, och även föräldrar, lägger
ner otroligt mycket energi på att tala om för barnen hur de inte ska
bete sig. I stället för att vända på steken och uppskatta de barn
som gör något bra. Vårt mål är att ge varje barn positiv
bekräftelse varje dag, säger Kajsa Svaleryd.
- I stället för att säga till en pojke som är stökig vid matbordet
25 gånger under en måltid att han ska sitta still, så kan man titta
på de andra åtta miraklen som faktiskt sitter still. "Men Isak, vad
du sitter bra vid bordet i dag". Gissa vem som sitter bäst av alla
innan den lunchen är uppäten?
(Texten publicerades den 13 februari 2001)