Jag kan inte svära. Det har nog hänt att jag har försökt. Men det där "djävligt" som skulle förstärka glädjen eller ilskan, "fy fan" som skulle markera avskyn, "helvete" som skulle beskriva besvikelsen har aldrig legat bra i munnen. Och har det någon gång hoppat ur mig en svordom utan att jag tänkt på det har jag blivit alldeles förskräckt.
När jag växte upp var det inte många som svor. Jo, karlar svor nog om de var lite grova och ouppfostrade pojkar. Sällan hörde jag en kvinna svära och fanns hon så var hon nog ingen riktigt bra kvinna. I skolan blev det uppsträckning och anmärkning för svärord. Hemma förekom det helt enkelt inte.
Min syster lekte med en jämnårig pojke som ibland svor, någon gång provade hon också ett "jäla" men då var hon så liten att tillrättavisningarna inte blev särskilt skarpa och levererades med ett leende. Det grövsta jag hörde min far säga var "Tvi vale!" då han hade gjort sig illa på en maskin. På mig hade hans tvi större chockverkan än själva skadan.
Det var förstås syndigt att svära, djävulen skulle man inte åkalla och helvetet där han bor skulle man inte tala om. Men det var inte bara syndigt, det var också fult att svära, ovårdat. Ett tecken på att ens språk var outvecklat, obildat.
En väluppfostrad människa behövde inga svordomar. Det fanns så många andra ord i språket. Och räckte inte de fick man ta till något som inte var ett riktigt svärord, en eufemism. Det ordet lärde jag mig tidigt i skolan och det betydde att det gick an att säga "järnspikar" och "åt skogen" i stället. Jag tror inte läraren förmådde sig till att säga vad som det var i stället för.
När jag blev äldre och inte längre brydde mig så mycket om vad som var syndigt eller inte kunde jag använda de språkliga argumenten för min fortsatta motvilja mot svärandet. Det var inte bara det att svordomarna aldrig låg bra i munnen, de låg inte bra i öronen heller märkte jag när fler och fler människor runt omkring mig svor. Mina öron vande sig helt enkelt aldrig riktigt vid svärandet. Det svenska.
Utomlands kunde jag visserligen förstå vad svordomarna handlade om och tycka att det var konstigt eller till och med upprörande när det handlade om grova sexuella anspelningar på mödrars och systrars kön. Men annars reagerade jag inte.
Så gifte jag mig och när vi blev föräldrar gosade min man med den lilla bebisen, pussade och kittlade medan han sa: "Pedar sochte, pedar sochte!" Det var härligt att se faderskärleken, men vad var det han sa? "Pedar sochte!" Det är persiska och det betyder "Din pappa är bränd", bränd, kremerad. Detta är något oerhört i ett land där den döda måste i jorden så snart som möjligt och i sin orörda kropp.
Ömhetsbetygelsen är alltså i själva verket ett kraftuttryck, en anklagelse om att man inte är en rättrogen muslim, att man är en kristen, en oren hund. Ibland när han är arg säger han "Pedar sag!" som betyder just "Din pappa är en hund". Och mina öron bryr sig inte. Våra barn svär ibland på engelska på svenska ungdomars vis och det gör mig heller inget. Och jag kan numera gå med på att svordomar visst kan ge även det svenska språket must och krydda, men med mig går de inte ihop.
När förbudet mot svordomar motiverades skedde det med det andra budet, men där står det klart och tydligt: "Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn".
Guds namn alltså, inte Djävulens. I sin katekes skriver Martin Luther i förklaringen till det andra budet att man inte ska använda Guds namn till "onda önskningar, svordomar, vidskepelse, lögn och bedrägeri". Inte heller Luther nämner Djävulens namn. Däremot skriver han att budet innebär att man ska åkalla Guds namn i all nöd, be, tacka och lova.
I frikyrkan har detta ofta skett högljutt. Kanske till och med mekaniskt. "Käre Jesus", "Tack Jesus" eller bara ett "...sus" som tecken på att man hänger med i bön eller predikan fast tankarna är på helt annat håll.
Det fanns de som tyckte att det också var att missbruka Herrens namn. Hans Block växte upp i en schartauansk prästfamilj i Göteborg. Hans bok "Guds barnbarns träldom" (Författares Bokmaskin, 1955) är hans uppgörelse med den stränga uppfostran i föräldrahemmet.
Han skriver att de frikyrkliga ansågs använda orden "Käre Herre Jesus" alltför ofta, men att det handlade om vårdslöshet snarare än missbruk. Allvarligare var att använda Guds namn till egen vinning - varuhusen som skyltade med religiösa motiv i juletid till exempel eller idrottsmannen som kunde tro att Gud skulle stå på just hans sida och låta honom segra - eller att gå i krig i Guds namn.
I hans hem var det lika noga att inte missbruka Guds namn som att inte använda Djävulens i någon av alla dess former. Han beskriver i boken hur han av sin mamma uppmuntrades att ta kontakt med några pojkar som de inte kände - han behövde kamrater.
Han övervann sin blyghet och gick till pojkarna, satt en stund hos dem men blev till slut tvungen att springa därifrån.
"De svor. De sa minsann", berättade han för mamman. Och mamman bekräftade visserligen att "minsann" var en förkortning av "min sanna själ" eller "min sanna Gud" och att det var ett missbruk av Guds namn, men att pojkarna inte visste bättre.
Han gick aldrig till dem igen.