Anhöriga till mordoffer känner sig ensamma, maktlösa och upplever lätt att tillvaron ter sig overklig. Särskilt gäller det föräldrar till barn som blivit dödade. Det säger forskaren och kulturantropologen Lars Hagborg vid Uppsala universitet.
De flesta människor lever i föreställningen att livet kan förutses. Föräldrarna som säger hej då till sitt barn på morgonen förväntar sig att han eller hon ska komma hem efter skolan.
- Men när ett barn mördas slits den grundläggande relationen till omgivningen sönder. De drabbade kan förlora kontakten med vardagen och blir lätt passiviserade, enligt Lars Hagborg.
Under flera år har han intervjuat anhöriga till mordoffer och personer som dömts till döden för allvarliga brott i den amerikanska delstaten Texas. Han tror att deras erfarenheter är överförbara till svenska förhållanden.
Det finns ett par betydande skillnader i anhörigas reaktioner om mordoffret är ett barn, enligt Lars Hagborg. För det första upplever både de drabbade och omgivningen det som särskilt smärtsamt när ett barn medvetet dödats, särskilt eftersom det i vårt västerländska samhälle finns en förväntan om att barn lever längre än sina föräldrar.
- Alla mammor och pappor vill skydda sina barn, och förutsätter att de kan ställa saker till rätta för dem. När man upplever att man misslyckats med sin uppgift rasar hela ens universum samman.
Föräldrar och syskon till mördade engagerar sig gärna i brottsofferorganisationer och liknande verksamhet. De inrättar också ofta fonder eller stiftelser till minne av sitt döda barn.
- Min erfarenhet från Texas är att dennna typ av engagemang är en viktig del i läkeprocessen under en övergångsperiod. Men om detta blir en central del i livet under mycket lång tid kan däremot återgången till ett mer normal tillvaro försvåras, säger Lars Hagborg.
Anhöriga till mördade i Sverige och andra västländer, brukar ofta anse att gärningsmännen kommer för lindrigt undan. I debatten hävdas att hårdare straff skulle hjälpa de anhöriga i deras läkeprocesss.
- Men strängare straff minskar inte mordoffrens smärta och sorg, inte heller minskar deras hämndkänslor eller fixeringen vid förövaren. Det visar tydligt intervjuerna jag gjorde i Texas, säger Lars Hagborg.
Han säger att anhöriga som relativt snart släpper sin fixering vid mördaren ofta lyckas gå vidare i livet. Likaså om de tar på sig en sorts skuld för det som hänt.
- Då menar jag absolut ingen personlig skuld utan en tanke om att alla är ansvariga för att ha skapat ett samhälle med mycket våld och att vi tillsammans måste arbeta för att minska detta våld.