Utan rädsla skulle vi människor inte ha överlevt. Under vår utveckling har vi varit beroende av ett kraftigt ”larmsystem” som varnat oss för hot och faror av olika slag.
Men vid ångestsyndrom går larmet i gång för fort, för ofta och för kraftigt.
– Man kan se det som en intensifiering av normala reaktioner som i sig är nödvändiga för oss. Larmsystemet är inte tillräckligt finjusterat hos alla, säger psykiatern Sergej Andréewitch, överläkare vid Psykiatri sydväst, Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Rädslan som förstoras och ”överdrivs” vid ångestsyndrom har haft ett överlevnadsvärde – exempelvis oro för den egna och närståendes hälsa och säkerhet, kontrollerande som vid tvångssyndrom, eller oro för att inte bli accepterad i gruppen som vid social fobi.
– Alarmsystemet är utformat utifrån att det viktigaste är att vi alltid reagerar vid riktig fara. Hellre en gång för mycket än en gång för litet. Evolutionen ”bryr sig inte om” hur vi mår, utan bara om att vi ska överleva, säger Sergej Andréewitch.
Exakt varför vissa drabbas av ångestsyndrom vet man inte. Men man vet att ärftlighet är en viktig faktor, och att signalsubstanserna i hjärnan är inblandade. Man ärver en ”ångestsårbarhet”, inte ett visst ångestsyndrom.
– Det är hela tiden ett samspel mellan arv och miljö, som kan se mycket olika ut. Risken för att man ska utveckla ett ångestsyndrom ökar om man är utsatt för mycket stress eller något trauma, men det är inte en förutsättning, säger Sergej Andréewitch.
Ångestsyndrom är vanliga. Ungefär en fjärdedel av befolkningen drabbas någon gång under sin livstid. Hälften av dem som har något ångestsyndrom insjuknar redan före puberteten.
– Tyvärr är det många som aldrig får bra hjälp, säger Sergej Andréewitch. Det kan bero på att de drabbade inte vågar söka hjälp, eller inte tror att det finns hjälp att få.
Vid till exempel social fobi, som kan vara mycket handikappande, kan man tro att man bara ”är sådan”, att det enbart handlar om ett personlighetsdrag. Rädslan för att vara bland andra människor och ta kontakt kan också försvåra hjälpsökandet. Social fobi är ett av de mest underbehandlade tillstånden, berättar Sergej Andréewitch.
Vid ångestsymtom är det också vanligt att man skäms över sina ”konstiga” tankar och beteenden, som vid tvångssyndrom där det kan handla om tvångstankar kring tabuämnen som aggressivitet och sexualitet.
Men att så många inte får rätt hjälp beror också på vården. Det är långtifrån alltid som man där ”känner igen” patienterna, säger Sergej Andréewitch. Många får inte rätt diagnos och därmed inte rätt behandling.
– Det är synd, eftersom det finns bra behandlingar i dag, både psykologiska och farmakologiska. Obehandlade eller felbehandlade ångestsyndrom orsakar stort lidande och innebär också stora kostnader för samhället.
Ibland missar vården helt att det handlar om ett ångestsyndrom, och behandlar kanske symtom som sömnstörningar, hjärtklappning eller magbesvär. Ibland förväxlas syndromen, social fobi kan till exempel tas för paniksyndrom eftersom det är vanligt med panikkänslor och panikattacker vid social fobi.
– Panikattacker förekommer vid många psykiatriska tillstånd, men det är inte samma sak som paniksyndrom där panikattackerna kommer plötsligt och oförutsägbart, och där rädslan för nya attacker leder till en ond cirkel.
De olika ångestdiagnoserna går i praktiken ofta i varandra och många gånger har en person flera olika diagnoser.
– Diagnoserna uppdateras med tiden, ju mer kunskap vi får, säger Sergej Andréewitch. Det finns inga skarpa gränser mellan dem, det handlar om symtomprofiler som går att skilja ut från varandra och det är praktiskt viktigt för att kunna ge så bra behandling som möjligt.
Det allra vanligaste ångestsyndromet är specifika fobier. Det kan handla om en kraftig rädsla för spindlar, ormar, hundar, höga höjder, blod, stick (som blodprov och injektioner) med mera.
– Den här stora gruppen syns minst i vården. Det finns en tendens att bagatellisera tillstånden. Ormrädsla, till exempel, kanske inte låter så farligt, men en utpräglad sådan kan bli handikappande, när det finns många platser som man inte vågar vistas på.
Hur skiljer man mellan ångestsyndrom och ”vanlig” ängslan?
– Gränsen kan ibland vara flytande, men det avgörande är om tillståndet övergår till att skapa lidande och blir ett hinder i livet, säger Sergej Andréewitch.