Klockan är elva på förmiddagen när DN träffar Csaba. Då har han hunnit jobba en liten stund, handlat mat, cyklat sju mil och fikat med sin gudson Lucas i Haninge. Nu sitter han på balkongen under ett parasoll – och gör ingenting.

Csaba Kiraly är 39 år och arbetar som finansiell rådgivare på ett stort svenskt företag. Hans innerstadstvåa är inredd i klassisk, enkel stil med vitsåpade trägolv och soffkuddar från Lexington. Rent, prydligt och perfekt.

– Människor frågar mig ofta hur jag orkar och hinner, men jag ser det inte på det viset. För mig handlar det inte om att tvinga fram någonting. Cykling, till exempel, är en livsstil för mig. När jag cyklar är jag riktigt lycklig. Jag vill ha ordning, struktur och jag tycker om att pressa mig själv, men inte att stressa.

Sommarloven tillbringade ­Csaba hos släkten i Ungern. I umgänget med farbrodern som var bonde, etablerades mycket av hans inställning till livet.

– Det var bara han och jag i den tidiga morgonen och han visade på landskapet och sa ”Allt det här är ditt och mitt, just nu i denna stund när vi är själva här”. Det var bara vi och världen och vi levde med den hemligheten, på något vis. Han var en stor inspirationskälla för mig.

Csaba tränade lagsporter som ung, men insåg ganska snart att det var enmanssporterna som han var bäst i.

– Jag blev fascinerad när jag upptäckte vilka resultat man kunde nå genom att lyfta tyngder och bestämde mig snabbt för att bli kroppsbyggare.

Som mest vägde Csaba 90 kilo vilket är mycket för en som är 170 centimeter lång.

– Jag byggde på mig för mycket muskelmassa, jag levde för kroppsbyggande dygnet runt och insåg så småningom att jag måste sluta om det inte skulle bli destruktivt.

– Men kroppsbyggandet hade givit mig styrka och disciplin. Jag tänkte att om jag kunde överföra all energi jag lagt på kroppsbyggandet till ett arbete så skulle jag säkert kunna göra ett riktigt bra jobb.

Genom en god vän hade Csaba blivit intresserad av att jobba vid ett finansbolag. Han sökte personalchefen på finansbolaget gång på gång men hamnade bara hos sekreteraren. En dag ringde personalchefen upp och sa: ”Jag har aldrig stött på någon som sökt mig så många gånger som du, jag måste nog träffa dig för att se vad du är för en”.

– Jag hade ju ingenting som meriterade mig för finansvärlden, men personalchefen skakade fram ett jobb som allt-i-allo på vaktmästeriet. Jag trivdes bra. Redan efter några månader började jag arbeta som assistent åt en av rådgivarna. Så småningom kostade företaget på mig en utbildning. Då pluggade jag heltid och jobbade heltid. I dag är jag rådgivare själv.

Men att enbart jobba med huvudet har aldrig passat Csaba. Han tycker om att pressa sin kropp, att använda den. Och så tog cyklingen vid i Csabas liv.

– Den kräver uthållighet och styrka men också list och taktik. Jag kan älska hårda pass med flera kilometer i 40-gradig hetta och extrem luftfuktighet. Men jag kan också älska att bara rusa fram längs raksträckor, att trampa regelbundet för att till slut hamna i trans.

– Under perioder har jag haft kontrakt och tävlat för flera olika stall i Spanien och Italien. I dag tävlar jag inte men cykling är fortfarande min största passion och jag cyklar vanligen mellan fyra och sex mil om dagen.

Önskan att överträffa människor i sin omgivning eller att ta hål på andras fördomar är för honom helt oviktigt. Csabas önskan att vara bäst eller i alla fall riktigt duktig handlar enbart om att omgivningen blir en måttstock för vad han borde klara av, säger han.

– Man är den man är och allt handlar om att förvalta det man har utan att hålla på och jämföra sig med andra, säger han.

Men vad är det som gör att du kan driva dig själv till det yttersta?

– Jag tror att skillnaden mellan mig och en del andra personer är att jag inte är rädd. Jag är inte mer begåvad, jag är ingen övermänni­ska, men jag ser inte riktigt vad som skulle kunna stoppa mig förutom mig själv. Jag vet att jag kan. Det är så jag känner helt, uppriktigt och genuint. Jag tror att många människor måste jobba hårt med sin rädsla för olika saker, men för mig är det inte så.

Motgångar är ingenting som oroar Csaba. Det kan inte mer än gå åt helskotta, resonerar han och bästa fall kan man lära sig någonting av dem.

– För några år sedan skadade jag mig i ljumsken. I början oroade jag mig för att det skulle hindra mig från att vara så fysiskt aktiv som jag ville vara. Men i stället gjorde skadan att jag fick lära mig att cykla på ett nytt och mindre kraftfullt sätt som i dag får mig kropp att må bättre. Jag fick börja cykla på kondition i stället för råstyrka.

Han säger att han heller inte drivs av prestigetänkande.

– En del människor skulle må bra av att svälja lite av sin stolthet. Jag skulle inte ha några som helst problem att börja jobba som vaktmästare igen på mitt företag. Jag trivdes med det och kollegerna var trevliga och jag umgås fortfarande med dem.

Mycket av det Csaba är i dag har han sin före detta sambo att tacka för. Helene har i tjugo år stöttat honom i allt han företagit sig.

Utan Helene hade han heller aldrig kommit tillbaka efter den svåra olycka han råkade ut för i maj förra året. På en raksträcka, i mycket hög hastighet krockade Csaba med en person som sprang rakt ut i gatan. För Csabas del resulterade kraschen i flera brutna halskotor, något som hade kunnat sluta med döden eller livslång förlamning. Men Csaba tillhörde de 20 procent som tillfrisknar efter denna typ av nackbrott och i dag är han helt återställd.

– Min drivkraft är att varje dag ska bli en bra dag. Ingenting annat spelar egentligen någon roll. Jag strävar efter lycka. Det gör jag ju även i umgänget med min familj och mina vänner, att bara prata i telefon med min gudson Lucas, att hjälpa någon, saker som får mig att må bra. Drivkraft för mig går hand i hand med glädje, lycka, passion och kärlek.