Ingrid Jonsson arbetade som socionom och familjerådgivare fram till pensionen på åttiotalet.
- Jag mötte människor i olika skeden av livet och det kunde vara knepigt. Jag tror att det betydde mycket att jag har läst mycket. Skönlitteraturen vidgar synfältet, man får olika perspektiv på människors situation och förhållanden.
Litteraturen ger henne en känsla av tidlöshet och samhörighet, säger hon. Och vissa böcker drabbar henne direkt.
- Jag känner mig inte som 83 år och när jag läser färdas jag snabbt mellan dåtid och nutid. Det är befriande.
Favoritfåtöljen står nära fönstret i vardagsrummet i lägenheten i Södertälje. Här sitter Ingrid Jonsson oftast när hon läser med ett sidobord där hon kan lägga ifrån sig den bok hon för tillfället är inne i.
När hon läser försvinner tiden.
- Det är tyst och stilla och ingenting som pockar på. Då trivs jag.
Ingrid Jonsson växte upp i en arbetarfamilj på Alnö utanför Sundsvall, pappan var elektriker och mamman hemmafru. Hemmet, som var ganska fattigt, präglades av en stark folkbildningstradition. I bokhyllan fanns romaner av Ivar Lo-Johansson och andra arbetarförfattare, Wahlströms flickböcker och så Bibeln.
Ingrid minns inte riktigt när hon lärde sig läsa, men tror att hon kunde bokstäver när hon började skolan. Läseboken hette "Tuppens läsebok" och hade bilder på djur som barnen kände igen. Läsinlärningen gick ut mycket på att ljuda, minns hon.
- Vi höll på mycket med musik, rim och ramsor. Det var roligt.
Föräldrarna läste sällan högt för barnen. "Arbetet stod i centrum", säger Ingrid. Däremot var den muntliga berättartraditionen i släkten stark, det var många skratt och historier. De hämtade ofta näring ur bygdens historia, men där fanns också farmor som kunde berätta med inlevelse om "husgubben på vinden", som alltid var uppe och gick när det hördes mystiska ljud från taket
- Det var alltid lika spännande att vara med farmor, och att sitta uppe med de vuxna och få lyssna till deras berättelser.
Som ett av några få barn från folkskolan gick Ingrid vidare till läroverket. På Socialhögskolan träffade hon sin man Alf, paret läste mycket och diskuterade tillsammans.
- När barnen var små kom läsningen i andra hand, det kändes tråkigt ibland. Men vi läste mycket för barnen. En av döttrarna är delägare i en sciencefictionbokhandel.
Ingrid är med i en bokcirkel med fem andra kvinnor. Där är samtalen ofta livfulla. Hon berättar att de nyligen läst "Rosen på Tistelön" av Emilie Flygare-Carlén, "En berättelse om kärlek och mörker" av Amos Oz och "Svinalängorna" av Susanna Alakoski.
- Den senare blev jag lite kluven till. Finländarnas underläge får skvätta över på hela arbetarklassen. Hon tog fram för mycket elände. Jag kan inte känna igen mig i det - utifrån min egen bakgrund i arbetarklassen.
Nu för tiden läser Ingrid en stund varje dag. När hon läste Stieg Larssons trilogi blev hon sittande i timmar. Hon hade knappt tid att äta. Hon hann nästan inte läsa ut en sida innan hon ville vända till nästa, den thrillerartade intrigen fascinerade. Men också att böckerna handlar om aktuella samhällsfrågor.
När hon satt så länge och läste fick hon dåligt samvete, tyckte att hon var lat.
- Då kände jag Luther i ryggen och tänkte "nä, det här går inte!". Jag har en känsla av att jag inte får sitta för länge på vardagarna. Även om jag inte har något annat för mig, säger Ingrid med ett skratt.
Men utan läsandet vet hon inte hur livet skulle ha tett sig.
- Det skulle ha blivit väldigt inskränkt. Då skulle jag kanske bara ha rört mig i min egen lilla sfär och pratat om mig själv och min familj. Läsning ger insikt i samhället och att andra människor kan ha det annorlunda.