Gudstron har hon burit med sig hela livet, Christina Doctare, läkaren som lämnade Svenska kyrkan i 30-årsåldern, för att tjugo år senare konvertera och bli katolik.
Den där första gudsbilden fick hon med sig av sin mormor, när hon följde med henne till kyrkan i Pajala om somrarna. I ett Tornedalen där finsk och svensk kultur krockade, där människor skapade sig identitet och bekräftelse i religionen och där den stränga læstadianismen var stark.
Bilden av Gud byggdes på litet senare i söndagsskolan, med klisterbilderna av Jesus i fyra nyanser av brunt.
– Jag var väldigt tagen av Jesus och hans lidande, och älskade de sepiabruna bilderna med glödande färgklickar mitt i. Upplevelsen av Den Helige Ande fick jag av Gustave Dorés familjebibel, de där svart-vita etsningarna med dramatiska actionbilder.
Så var hennes bild av treenigheten: Fadern, Sonen och Den Helige Ande, en religiös palett i pastell, sepiabrunt och svart-vitt. I dag har hon kompletterat den med en kvinna, Maria, i himmelsblå mantel.
– En stark, moderlig, tydlig och klar kvinna, som sade vad hon tyckte. Alls inget mähä, som man torkar av fötterna på. Maria har blivit allt viktigare för mig, en förebild. Hon står för att det gudomliga finns i människan.
För med åren har bilden av det gudomliga förstås förändrats, från den gamle mannen på molnet till något som Christina beskriver som allestädes närvarande, som bara märks när det är frånvarande.
– Som luften vi andas. Jag kan uppleva det gudomliga i naturen, i möten med människor, i en blick, ett leende. Motsatsen är likgiltighet.
1974 kom Christina Doctare hem från krigets Cypern och sin första tjänstgöring som bataljonsläkare där.
– Jag behövde prata om de existentiella frågor som väckts och ringde kyrkan för att få ett själavårdande samtal med en präst. Men jag fick svaret att det fanns det ingen som hade tid med. Då gick jag ur Svenska kyrkan.
Under 20 år var hon sedan inte med i något samfund.
– Men när jag kom till Balkan i början av 90-talet insåg jag att i krig står man sig fullständigt slätt utan något att hålla sig i. Så jag började gå i mässan, som ett sätt att orka vidare. Och där fick jag ro, blev påfylld med tillit och hopp.
Tillbaka i Sverige igen, och efter en personlig kris, besökte hon en katolsk nunneorden. Hon fick kontakt med en pater, en andlig vägledare, läste i tre år, konfirmerade sig på nytt och konverterade till katolicismen.
– Något jag aldrig ångrat. När livet bränner till behöver man någon sorts tillhörighet. Och jag valde att höra till.
Men din naturvetenskapliga skolning, kolliderar inte den med din religiösa tro?
– Nej, naturvetenskapen är bara ett av flera sätt att försöka beskriva livet. Nöjer man sig med det så blir det väldigt torftigt och fyrkantigt. Självklart kan jag inte vetenskapligt bevisa Guds existens. Med de begränsningar i ord och bilder som vi har är det mycket vi inte kan förstå – oändligheten till exempel, och evigheten.
– Men jag tror att det andliga är en dimension som vi människor är skapta att ta emot. För vi kan inte leva utan mening och sammanhang, och religionen är meningsskapande. Att be till en allsmäktig Gud är ett medvetet val jag gjort, ett val som inte kräver bevis.
Men om nu Gud är allsmäktig, varför sker då det onda? För Christina Doctare är inte svaret på denna eviga fråga, det så kallade teodicé-problemet, så svårt.
– Gud kan inte förhindra människors ondska, eftersom vi har vårt fria val. Godhet är vad vi vill, och det är alltid resultatet av ett medvetet beslut. Men vi gör också ont, i hastigt mod och utan att reflektera, för ondskan kommer från reptilhjärnenivån. Den konflikten bär vi människor inom oss, det får vi leva med. Och därför är det så viktigt att kodifiera de grundläggande tankarna om godhet i lagstiftningen.
Att samhället blivit alltmer sekulariserat innebär inte att den andliga längtan har minskat, tror Christina Doctare.
– Tänk bara på newage-vågen.
För tio år sedan for hon själv till Indien, kom hem och ville bygga broar mellan den västerländska skolmedicin hon själv så länge varit en del av och den femtusenåriga ayurvediska läkekonst hon just lärt känna. I dag ser hon det som att indiska guruer och katolska systrar talar om samma sak – betydelsen av att återfå balansen och bli hel.
– Och i grunden handlar terapi, yoga, meditation och bön om samma sak, att komma ner i vila, mogna och nå insikt.
I höstas gjorde Christina sig av med större delen av sina tillhörigheter och flyttade in i ett rum hos Birgittasystrarna i Stockholm.
– Minimalistiskt, men precis vad man behöver.
Och här tänker hon bo livet ut. Dagen börjar hon med att gå i mässan. Efter frukost åker hon till ett gym och tränar, stretchar och yogar fram till lunch.
– Så har både kroppen och själen fått sitt.
Bakgrunden till flytten är egna hälsoproblem, som ställt de existentiella frågorna på sin spets.
– Att åldras är att få ett annat perspektiv på vad som är viktigt. Inte är det att åka jorden runt eller att samla på sig saker. Behovet av urskillning ökar, och här är det en väldig hjälp att ha en tro.
– Jag kände att den lilla ork jag har ska jag använda till det som verkligen känns väsentligt. Jag behöver min tid till eftertanke och ro, till att vårda mina nära relationer, familj och vänner, och till kultur. Jag går mycket på film och teater.
Men att flytta till ett äldreboende innan man ens fyllt 70 är något som både förvånar och provocerar omgivningen, berättar hon.
– Folk undrar hur jag kan. Hur har du själv tänkt dig din ålderdom, brukar jag svara. Då får de flesta något flackande i blicken, och mumlar att ”det ordnar sig”. Gör det? De flesta flyr från besluten. Men förr eller senare måste man ta ställning.
– Jag har sett så många ensamma människor bo hemma, i eget boende, under de mest eländiga förhållanden. Här hos Birgittasystrarna lever jag ett rikt liv, har frihet och integritet, och får samtidigt omsorg, omtanke och tillhörighet.
Rädd för döden är hon inte. För också här hjälper henne tron. Döden innebär, som hon ser det, inte slutet på livet, utan bara på en fas, jordelivet.
– För själva livet är något mycket större. Kroppen blir jord, men man blir inte bara en askhög utan man går vidare och blir något annat
Men vad tänker du dig då att man blir?
– Det är svårt att föreställa sig. Men på något vis lever själen eller anden vidare, i en annan dimension. Man går upp i sitt ursprung. Det är klart att jag inte har några bevis för det, men det handlar inte om intellektet, utan om en viljeakt. Jag väljer att se det så, för att det ger mig förtröstan och stöd.
Ser man döden på det viset så innebär det också att vi alla kommer att mötas igen, i denna andra dimension. Och då är det viktigt, menar Christina Doctare, att man kan mötas försonade.
– I en sekulariserad tillvaro, där man ser jordelivet som det enda, blir målet att vara evigt ung, och åldrandet därmed ett misslyckande. Men som jag ser det kanske åldrandet är den möjlighet vi har fått att reflektera, klara upp och reda ut våra liv. För man måste vara försonad med sitt liv när man ligger på sitt yttersta.