– Det var små, små saker. När man känner någon väl märker man dem, men det blir lätt så att man viftar bort tecknen, säger Inger. Livet trampar på, man fortsätter som vanligt.
Nu har språkläraren Inger Björkblom, 60, skrivit en bok om sin mammas sjukdom och sista år, ”Promenaderna med Lise” (Gothia förlag). Den bygger bland annat på Ingers dagboksanteckningar från sjukdomstiden.
Ända sedan Ingers barn var små bodde hon och hennes mor intill varandra i ett tvåfamiljshus i Eskilstuna. Inger bor kvar, men i dag finns någon annan i grannlägenheten. Lise, som Inger kallar sin mamma i boken, gick bort sommaren 2006. Sju år efter demensdiagnosen. – I dag vet jag att sjukdomen var en process som pågått under lång tid, kanske i flera årtionden, säger Inger.
– När man städar efter sina föräldrar kommer det fram mycket. Jag hittade rörande dagboksanteckningar som mamma gjort. ”Fick en konstig black-out igen”, kunde det stå. ”Är det något fel på min hjärna?” skrev hon flera gånger.
I efterhand kommer minnen upp och får en ny betydelse. Inger kommer ihåg hur hennes mamma en kväll, innan de kände till sjukdomen, plötsligt frågade: ”Är ni snälla emot mig sen, när jag inte längre kan ta hand om mig?”
– Hon visste att något höll på att ske, hon kände det på sig och hade ångest, säger Inger.
En dag när Inger kom hem från jobbet såg hon sin mamma stå i fönstret.
– Hon kramade ett kuvert i händerna och hade ett förtvivlat uttryck i ansiktet. Jag skyndade in och frågade hur det var. Jag förstod att hon bokat en resa med en pensionärsförening, men att hon inte begrep hur det gått till och inte ville åka.
Inger tröstade sin mor och hjälpte henne att få pengarna tillbaka.
– Men jag tänkte ”vad sjutton är det här?”. Det här minnet är rörande och gripande för mig. Då blev det så uppenbart att något inte var som det skulle med mamma.
I fem års tid efter minnesutredningen och diagnosen bodde Lise kvar i lägenheten intill sin dotter. Men det blev allt svårare för Lise att klara av vardagen, och allt svårare för Inger att klara av situationen.
Bokens berättelse börjar när Lise just flyttat in på sitt första gruppboende. Inger beskriver hur hon cyklar förbi boendet och försöker få en skymt av sin mamma där inne – precis som hon många år tidigare legat i buskarna och i smyg iakttagit sin lilla dotter, som skulle lära sig att gå ensam från lekis till dagmamman.
Det finns en del likheter mellan att ha små barn och att ha en dement förälder, konstaterar Inger. I grunden handlar det om att ha ansvar för någon som är beroende av en.
Inger blev tvungen att fatta beslutet om Lises flytt över huvudet på sin mamma.
– Det är klart att det var svårt, det är klart att jag hade samvetskval. Tänk att jag skulle bestämma att hon måste lämna sitt hem! Det är grymma beslut vi måste fatta när någon inte klarar av att göra det själv. Men det kommer man inte ifrån, det hänger ihop med ansvaret.
En gång tog våra föräldrar hand om oss. Även om det kan vara plågsamt och hjärtslitande att bli sina föräldrars förälder är det något positivt att man tar ansvar för den äldre generationen, menar Inger.
– Det känns rätt och självklart. Vi, som är någons barn, får själva barn som växer upp, medan våra egna föräldrar blir gamla. Livet ser ut på det viset, och det är fint ordnat. Generationerna hjälper varandra i en lång kedja.
– Jag tycker att vi har glömt bort det här med det kontinuerliga ansvaret i vårt samhälle. Det är så gulligt med små spädbarn, och så äckligt med gamla, fula människor. Men det krävs lika mycket kärlek i båda ändarna, säger Inger.
I dag är ”beroende” nästan ett fult ord, menar hon.
– Varför ska vi vara så rädda för att bli beroende? Det är underbart att kunna hjälpa någon som är beroende av en. Livet handlar mycket om att de som är starka tar hand om de svagare.
Att hjälpa en gammal och sjuk förälder blir också en förberedelse på vad som väntar en själv, säger Inger. För henne blev livets gång, generationsväxlingen, så tydlig.
– Vi är alla i någon mening på väg ut ur livet. Jag såg det som en gåva att få förbereda mig genom att följa min mamma.
Lise var inte alltid lätt att ha att göra med. Sjukdomen gjorde henne ibland aggressiv och bråkig, ibland ledsen och förtvivlad. Hon kände det som om hon satt i fängelse, och på sätt och vis gjorde hon ju det, säger Inger.
Men som anhörig kan man bli både irriterad och dödstrött.
– När jag och min syster var små kunde mamma säga ”om ni inte är snälla åker jag till Nordpolen”. Nu, när mamma var sjuk, hände det att jag sa ”är du inte snäll så sätter jag ut dig i skogen”. Då skrattade till och med min mamma. Att skoja kan vara förlösande i ett svårt läge.
Med ansvaret för en annan människa följer också skuldkänslor. Föräldrar känner ofta skuld om deras barn är olyckliga. På samma sätt kan man känna skuld när den åldrande, beroende föräldern är olycklig. När Lise mådde dåligt kunde Inger plågas av samvetskval.
– Jag kunde fundera över om det på något sätt var mitt fel att hon blivit sjuk. Om det var mina val i livet som påverkat henne. Liv, död, ansvar, skuld, i en sådan här situation kommer existentiella frågor upp till ytan.
Redan från början, när Lise flyttat till boendet, tog Inger med sin mamma på långa promenader.
– Hon var så stark och seg i kroppen, snabb och rörlig. Det var som att sätta ett friskt djur i en bur. Jag visste att hon skulle må bra av att röra på sig. I början gick vi timslånga promenader. Det finns inget bättre sätt att umgås på, att prata med varandra. Och vi såg så mycket tillsammans. Mot slutet, när hon blivit mycket sämre, körde jag henne i rullstol.
När Lise till sist somnade in, lugnt och stilla, hade Inger haft en lång förberedelsetid, sorgearbetet var så gott som avslutat. Hon kände en viss lättnad, berättar hon.
Inger tror inte på det övernaturliga, men dagen efter moderns död hade hon en upplevelse som nästan var kuslig.
– Jag satt och vilade mig. Plötsligt började jag skratta. Jag såg framför mig min mamma, och min pappa som varit död i många år. De två såg ut som på sitt bröllopsfoto, men de smålog inte som på bilden, de skrattade. Stora leenden med mycket tänder. Och jag utbrast: ”Du är ju mycket gladare som död än som levande.”
”Så länge ens mamma lever kastar hon ett skyddande ljus över oss. När det slocknar vet vi att vi är alldeles ensamma.” Så skriver Inger i slutet av sin bok. Förhållandet till våra mammor är speciellt. Och även om ljuset slocknat lämnar mammorna spår.
– Min egen dotter säger ”mamma, jag kan inte föreställa mig att du ska dö någon gång”. ”Lugn”, säger jag, ”det är så vist ordnat att vi i mogen ålder tar in våra mammor i oss själva. Min mamma finns kvar i mig, och jag kommer att finnas kvar i dig”.