Hon tänker efter en stund till. Sedan säger hon:
- Lycka. Jag blir lycklig när jag reser. När jag känner att jag är på väg. När jag kliver av på flygplatsen i Bangkok och kliver in i vad som känns som en vägg av värme och fukt... Då känner jag mig så levande! Men det låter konstigt att prata om det så här. Känner inte alla likadant?
Klart är i alla fall att långt ifrån alla reser lika flitigt som hon. Under åren som gått, hon är 41 i dag, har Katarina hunnit besöka världens alla kontinenter. Inte för att hon är en sådan som räknar länder och vill besöka så många som möjligt. En av hennes närmsta vänner, som hon ofta reser tillsammans med, gör det däremot - och har kommit upp i 51 länder. För Katarina är det mer slumpen som styr, drömresemålen skiftar ständigt. På senare tid har det blivit många resor i Asien, mest för att det är enkelt och relativt billigt att åka dit. Förra året tillbringade hon fyra veckor på Bali och Sulawesi; året innan var det Laos, Kambodja och Thailand; dessförinnan Malaysia och Singapore.
Sedan blir det några helgresor per år, oftast till någon europeisk storstad.
Hon gör ständigt nya resplaner. Hemma, och när hon är ute på and-ra resor. Hon har hela tiden en ny resa planerad.
- Egentligen kan det bli vart som helst, bara det är i väg, konstaterar hon.
- Jag skulle få panik om jag fick veta att jag aldrig fick resa utanför landets gränser, fortsätter hon. Ibland har jag funderat på vad jag skulle göra om jag tvingades välja mellan att lämna Sverige för gott, eller att få bo här men aldrig få resa härifrån igen. Det skulle vara skitjobbigt. Jag menar, jag trivs hemma. Jag har ett bra liv i Stockholm. Sverige är ett fantastiskt land. Men jag skulle må dåligt om jag aldrig fick komma i väg igen.
Varför? Hon trevar efter en förklaring.
- När jag reser vill jag uppleva något nytt. Något som inte är vardag. När jag läste filmvetenskap minns jag att man pratade om begreppet "främmandegöring", att man visar vardagen på ett sätt som gör att den känns annorlunda, ny. Så är det med att resa. Bara att gå till affären och handla kan kännas som ett äventyr, eller i alla fall som något viktigt. Det är inte rutin, som hemma.
- Om jag inte fick lämna Sverige, vad skulle jag då göra för att få kickarna som resandet ger? Visst, jag skulle kunna åka till - jag vet inte, Strömstad eller vad som helst. Där är det säkert vackert... Men jag skulle ändå ha allt det vanliga omkring mig. Folk som ser likadana ut, som pratar svenska, som äter samma mat...
- Sedan är jag väl lite lat också, säger hon med ett skratt. Det är bekvämt att resa. Även om det kan vara besvärligt på vissa sätt, så slipper man så många tråkiga saker som man måste göra hemma. Diska, betala räkningar, handla på konsum. Arbeta.
- Jag gillar helt enkelt att vara ledig.
Katarina fortsätter att tala om resandet som ett sätt att förhöja livskänslan, att inte svepas med av rutinerna. När hon reser går tiden långsammare, säger hon. Hemma, i vardagen, försvinner den ena veckan efter den andra i rasande takt. På resa saktar tiden in. Upplevelserna är starkare, intensivare.
- Det är en rent fysisk tillfredsställelse. Att få komma till en vacker plats, och uppleva den med alla sinnen. Att känna sanden mellan tårna. Känna lukten av ett annat land - en stark lukt av rök från eldar där man lagar mat, kanske, eller av exotiska blommor. Allt det där som man missar om man ser det på tv eller i en film.
Att resa handlar också, säger hon efter en stunds tvekan, om att känna sig speciell. Privilegierad. Som resenär, särskilt i länder som är ovana vid besökare, får man uppmärksamhet och väcker intresse bara genom att vara där.
- Det är en lite häftig känsla. Man får en status som man kanske inte har hemma. Kanske känner sig lite mer lyckad … Det är fult att säga så, men jag tror att det kan finnas sådana inslag, undermedvetet i alla fall.
Katarina berättar om en vän, som också reser mycket, och som när hon blev trettio började få frågor av arbetskamraterna om hon inte skulle skaffa man och barn snart. Då blev det i stället en del av hennes identitet att vara "den coola tjejen som reser mycket". Det gav ett slags status, konstaterar Katarina.
- För mig är det säkert också på det sättet, i alla fall lite. Även om de flesta jag umgås med också reser mycket, så är det ändå ett slags statusmarkör. Att vara en resenär är en hobby som inte ligger en i fatet i alla fall.
För henne är resande, något som hon tar för givet. Men lite underligt tycker hon ändå att det ibland känns att resa så mycket i fattiga länder.
- Det känns faktiskt lite kons-tigt. Man känner en stark moralisk skuld när man gör det. Som en gång i New Delhi, när jag kom ut från ett bageri med en varm kanelbulle i handen. Och det kom fram en liten pojke som tiggde. Jag gav honom bullen, och kände hur kall hans hand var. Han var klädd i tunna, smutsiga kläder, trots att det var riktigt kyligt. Sådant känns svårt. Vad har jag för rätt att vara där, och njuta av att resa, samtidigt som det finns en sådan fattigdom runt omkring?
Hon har inget riktigt bra svar på frågan. Mer än att hon försöker göra rätt för sig på olika sätt, bland annat genom att skänka pengar till lokala hjälporganisationer. Vid flera tillfällen har hon också sökt olika slags arbeten, bland annat inom Sida, för att få möjlighet att komma ut i världen och arbeta i någon av de länder hon tyckt så mycket om att besöka som resenär. Men hon har inte ens blivit kallad till intervju. "Jag saknar väl de yrkeskunskaper de letar efter", konstaterar hon. I stället har hon fortsatt att resa, minst lika mycket som tidigare.
- Jag är väl den resande typen. Vetgirig, nyfiken. Och jag känner mig bekväm med att resa. Har aldrig tyckt att det känns särskilt svårt eller läskigt. Känner mig nästan aldrig orolig, oavsett var jag hamnar. Jag litar på människor, helt enkelt.
Hennes första längre resa på egen hand gick med tåg till Paris, då hon var sexton år.
- Jag minns att jag vaknade till när vi rullade in på perrongen i Paris, på morgonen. Allt luktade så annorlunda - inte som i Mora, där jag växte upp. Jag minns att ljuset var så speciellt där utanför, alldeles rosa. Det kanske var av smog eller nåt sådant, men för mig var det fantastiskt. Allt kändes så exotiskt, Paris var så främmande. Jag hade läst franska i skolan, och att få komma dit och få uppleva den här helt nya kulturen...
Det var som att kliva in i en annan värld.
I dag, efter så många resor, kan hon sakna den där första, intensiva upplevelsen.
- Det var säkert lättare att få den där kicken när jag var yngre. När jag första gången badade i ett vattenfall, eller såg öknen... Nu kan det kännas lite som att jag har gjort det mesta. Kommer jag till Palmyra tänker jag, ja, det är väl fint, men det påminner ju om Petra. Man börjar märka hur mycket som är sig likt, världen över. Samma skräp säljs på alla håll.
Men det är inte så att hon är sugen på att sluta resa. En av hennes vänner, hon som har besökt 51 länder, börjar däremot prata om att hon har fått nog.
- Hon säger att hon har sett så mycket, rest så mycket. Nu funderar hon på att köpa en sommarstuga och vara där i stället när hon blir ledig. Men det är bara snack än så länge. När det väl drar ihop sig följer hon fortfarande med.
För Katarina handlar det intensiva resandet också om en känsla av att "passa på medan det går".
- Jag är medveten om att jag tillhör en liten, privilegierad grupp. Lite som aristokraterna förr, som kunde resa runt i Europa medan resten av folket fick vara kvar där de vuxit upp. Globalt hör jag till en liten, exklusiv klass. Och jag är medveten om att det här sättet att resa knappast är hållbart, på sikt. Jag försöker kompensera mitt resande med att leva sparsamt och miljövänligt hemma. Men jag inser förstås att det inte räcker. Snart kanske det blir förbjudet att flyga - och då vill jag ha sett så mycket som möjligt.