Maktlekar – det dolda gruppvåldet bland barn och ungdomar – fortsätter att öka, hävdar Sannie Wedberg. Hon är initiativtagare till den nya boken ”Angeläget om maktlekar”.

– Jag träffar ofta föräldrar som är oroliga för sina barn. Även när jag är ute på skolor vittnar elever och lärare om att maktlekarna tenderar att bli fler och allt våldsammare, säger Sannie Wedberg.

Maktlekar handlar om kränkande ritualer som barn och tonåringar sysslat med bakom de vuxnas rygg i långa tider. Gemensamt för lekarna är att det är så viktigt att vara någon i gruppen att man accepterar risken att bli slagen eller kränkt – om man förlorar. Skillnaden mot förr är att makt­lekarna har blivit fler och allt våldsammare.

En elev gnider ett suddgummi så hårt på skinnet mellan en kamrats tumme och pekfinger att det börjar blöda. Om kamraten börjar gråta eller vill avbryta leken kallas han för ”bög”. En pojke slänger upp handen framför kamratens ansikte, om kamraten rycker till så slår pojken honom hårt på överarmen med knytnäven.

Det här är bara två i den flora av maktlekar som barn och ungdomar ägnar sig åt. Sannie Wedberg är knuten till Almaeuropa, en ideell förening som försöker arbeta fram nya metoder för att motverka bland annat mobbning bland barn och ungdomar. Hon reagerar starkt på maktlekarna:

– För en del unga innebär maktlekar stress, oro, psykisk ohälsa och fysiska ärr som finns kvar resten av livet. Det är dags att på allvar rikta ljuset mot detta destruktiva beteende bland barn och ungdomar.

Med maktlekar syftar hon på lekar och ritualer som inte ryms inom vad som normalt är mobbning eller pennalism. Maktlekarna förenas av att de går ut på ett till synes meningslöst våld.

Förra året var Sannie Wedberg en av författarna till boken ”Makt­lekar – det dolda våldet bland unga”. Lärare, föräldrar och elever reagerade på berättelserna från en värld där våld och kränkningar tillhör vardagen för många skolelever.

Nu är det dags för uppföljaren ”Angeläget om maktlekar” som ges ut av Almaeuropa i dagarna. I antologin presenterar flera experter fakta, åsikter och konkreta tips.

Den bloggande föräldern Pernilla Andersson är en av författarna. Hennes fyra barn i åldrarna tio till sexton år har flera gånger kommit hem med stora brännmärken gjorda av suddgummin. Ofta blir såren svårläkta och väldigt fula.

När Pernilla har frågat vad såren kommer ifrån har svaret blivit att en klasskamrat åstadkommit dem. Hon har påpekat att ”det verkar idiotiskt”, men har inte tidigare fattat att det handlar om en färdig lek med givna regler.

Pernilla och hennes familj bor i en by i Norrbotten med sju hundra invånare. Hon har blivit alltmer nyfiken på hur och varför den här typen av maktlekar anammas av så många barn och unga. Vem tar initiativet? Varför?

– Hade jag vetat vad jag vet nu skulle jag nog ha reagerat annorlunda när mina barn berättade. I dag känner jag mig dum och naiv. Det här borde tas upp på möten när barnen börjar skolan. Tillsammans med skolan kanske vi föräldrar hade kunnat stävja detta på en gång, säger Pernilla Andersson.

Psykologen Jenny Klefbom arbetar med barn och ungdomar. I den nya boken om maktlekar jämför hon de ritualiserade kränkningar som elever utsätter varandra för med det våld som kriminella gäng använder internt. De som bryter mot en oskriven lag straffas med våld – och straffet utdelas av de egna kamraterna eller bundsförvanterna.

Jenny Klefbom menar att i ett sådant system blir gränserna mellan kärlek och hat, uppskattning och fördömande, vänskap och fiendskap liksom rätt och fel hårfina. Ingenting tas för givet och allt som räknas blir till slut att överleva dagen någorlunda helskinnad.

Enligt Jenny Klefbom leder maktlekarna till att många elever känner sig otrygga och de kan drabbas av en känslomässig avtrubbning.

Jenny Klefbom menar att skolan har ett stort ansvar för att hjälpa unga att utveckla sunda värderingar. Men i dag saknar lärare och personal på fritidshem tid för att ta upp viktiga och allvarliga tankar och känslor, påpekar hon.

Sannie Wedberg på Almaeuropa håller med och anser att skolan har ett stort ansvar för att komma till rätta med de skadliga makt­lekarna.

– På flera håll har skolor redan tagit upp maktlekarna i sina lika­behandlingsplaner. De ska motarbetas på samma sätt som mobbning.

Esbjörn Larsson, filosofie doktor och lektor vid universitetet i Uppsala, har specialiserat sig på hur den svenska utbildningen har förändrats över tiden. Han påpekar att maktlekar inte är något nytt i historien – och inte heller något som är förknippat med sociala problem eller invandring.

Snarare var det inom samhällets övre skikt som dessa lekar fick en starkare ställning under 1800- talet. Våld sågs då som en naturlig del i pojkars liv och en viktig del i deras väg mot vuxenvärlden.

Enligt Esbjörn Larsson är det inte maktlekarna som i första hand har förändrats, utan vuxenvärldens tolerans mot våldet i dem.

– Kampen mot våld bland ungdomar kan inte vinnas en gång för alla. Utan det är en kamp som måste föras kontinuerligt.