– Min uppväxt var ganska kärlekslös. Som 25-åring talade jag med en terapeut. Hon frågade vem som tröstade mig när jag var liten, och jag kunde inte minnas en enda gång då jag satt i mina föräldrars knä och blev tröstad. Jag satt och kramade hunden och grät, säger Sara (som egentligen heter något annat).
Efter samtalet med terapeuten förstod Sara vad hon inte riktigt förstått förut – att hon blev ledsen på sina föräldrar eftersom hon hade förväntningar på dem.
– När jag insåg det, sänkte jag mina förväntningar.
Men det är svårt att inte förvänta sig något av sina släktingar, särskilt sedan man fått barn. Sara har tre barn, 2, 4 och 6 år, med sin sambo. Trots att hennes föräldrar bor två timmars bilfärd bort, kommer de bara ett fåtal gånger per år för att hälsa på.
– De kan komma till ett barns födelsedag, men medvetet inte komma till ett annat för att de föredrar att åka utomlands, säger Sara.
Sist det hände blev hon arg och skällde ut sin mamma per telefon, sa att hon tyckte att hennes mamma nästan aldrig ställde upp och att Sara blev besviken över att modern inte ville umgås med sina barnbarn, trots att hon var pensionär och hade mycket tid.
– Min far, som är en dominant, krävande och aggressiv person, hörde samtalet och blev förbannad.
Dagen efter ringde Saras mamma upp för att säga att hon mått dåligt av att Sara blivit arg.
– Jag sa: ”Jag mår inte heller bra, men jag måste få säga vad jag känner och tycker.”
Det finns en historia av brustna relationer i Saras släkt, på pappans sida. Han vill aldrig prata om sin barndom. Han hade ingen kontakt med sin egen far, och han bröt även kontakten med sina syskon, särskilt med Saras faster, efter en konflikt. När fastern sökte kontakt med Sara på Facebook, tyckte Saras pappa att kontakten var opassande.
– Så jag fick ta bort henne från min lista över vänner.
Sara minns ett äldre par som hennes föräldrar umgicks med, som fungerade som stand-in-farföräldrar för henne som barn.
– Vi var tillsammans en del med dem, firade jul ihop och sådant. Jag såg en videoinspelning från när jag var liten, där en av dem kom och gav mig en röd ros. Det var så fint, jag blev jätteberörd. Jag fick mer kärlek och trygghet från dem än från mina föräldrar, trots att vi inte var släkt.
Sara vägrar kalla sina föräldrar för mamma och pappa.
– Mamma och pappa är fina ord för mig, jag vill kalla dem något fulare, så jag säger morsan och farsan.
De frostiga relationerna tar mycket mer energi än de ger, men Sara vill ändå inte bryta med föräldrarna.
– Bara för att de beter sig dåligt mot mig, vill inte jag bete mig illa tillbaka. Det skulle vara annorlunda om det förekom misshandel, eller brottslighet, då måste man kanske bryta. Men det är inte fallet här, och det är värt mycket att låta barnen lära känna sin mormor och morfar – det är ju ändå ett släktskap, jag vill inte låsa dem ute från sina barnbarn.
Själv kommer hon aldrig agera på samma sätt som sina föräldrar.
– När mina barn blir stora kommer jag att hjälpa dem så mycket jag kan, i resten av mitt liv. Jag kommer att stödja dem, vara en trygg bas för dem, någon de kan luta sig tillbaka på. Det som jag själv har saknat – en känslomässigt stabil grund.
Hon kan fråga sig om inte hennes mamma skäms över att hon ägnar så lite tid åt och omtanke om sina barn och barnbarn.
– Det är svårt att inte vara bitter och avundsjuk, när jag ser alla andra mor- och farföräldrar som leker med sina barnbarn i parken. Samtidigt vet jag ju att många har problem och pågående tvister med sin släkt, det är få som har fullt fungerande släktrelationer. Det är som man säger: Släkten är värst! Men för mig är det som om det alltid är elände, säger Sara.