- Det är det absolut bästa jag har gjort, både för mitt barn och för mig själv, säger Lena.
- I gruppen fanns både partner som jag, och föräldrar som själva missbrukat. Det var helt fantastiska människor, ledaren var själv före detta missbrukare. Alla var alla väldigt raka och ärliga, det var både gråt och skratt.
Först i gruppen förstod Lena riktigt vad hon varit med om, säger hon. Dels fick hon mycket faktakunskaper om missbruk, dels lärde hon sig väldigt mycket om missbruksbeteende från andra föräldrar som själva haft sådana problem.
- Det är så mycket som följer med ett missbruk, ofta ett beteende med lögner och manipulation, säger Lena. Man duperar sin omgivning för att kunna fortsätta missbruka, och man kan bete sig otroligt egocentriskt. När man lever med en missbrukare kan det vara svårt att se klart, jag trodde själv ibland att det var jag som höll på att bli tokig.
Lena fick närmare kontakt med några av de föräldrar i gruppen som missbrukat, och fick också se hur svårt det kan vara att ta sig ur ett missbruk, hur hårt man får kämpa, säger hon. Hon fick ökad förståelse både för missbrukarens situation och för hur man som anhörig blir medberoende.
I dag mår Lenas dotter bra, och hemma kan de tala klarspråk om pappans missbrukssjukdom. Lena själv känner att hon kan komma vidare i livet, mycket tack vare föräldragruppen, säger hon.
- Nu kan jag berätta om det här utan att gå in i det, utan att må dåligt. Jag tror aldrig att jag hade kommit dit om jag inte fått den hjälpen.
Karin
Att vara barn till en missbrukande förälder kan vara svårt även när man är ett vuxet barn, påpekar läsaren Karin.
Förra året ramlade hennes mamma, då 75 år, hemma i sitt sovrum. Hon ringde till Karin och berättade att axeln gjorde så ont att hon inte kunde röra sig. Karin hämtade sin mamma och åkte med henne till akuten, där man konstaterade att hon brutit armen.
- Det var tidigt på eftermiddagen, och mamma stank av sprit. Hon var inte påtagligt berusad men jag, som känner henne, märkte att hon var rätt så påverkad. Hon var väldigt pratsam och jag tyckte att personalen tittade snett på oss, de måste ju ha känt lukten. Jag kände mig olycklig, arg, illa berörd och skamsen på samma gång.
Karin försökte hålla masken, säger hon, och skämtade med vårdpersonalen om att hennes mamma festat till med sina väninnor - fast hon i själva verket varit ensam hemma hela dagen.
- Det var som om jag skämdes för att jag skämdes, också. Så har det ofta varit. Jag vill inte skämmas för min mamma, jag vill inte att andra ska se ner på henne eller tycka att hon är misslyckad på något sätt. Trots att jag så väl vet att hon har svåra alkoholproblem vill jag inte erkänna det inför utomstående. Mamma själv vill inte erkänna det för någon, inte ens för sig själv.
Karin minns inte att hennes mamma hade några alkoholproblem när Karin var liten.
- Visst drack mina föräldrar
ibland, men mest på helger och till fest. De blev väl lite glada och fåniga någon gång, det var inte särskilt ofta och det var ingenting jag gick omkring och tänkte på. Mamma har alkoholism avlägset i släkten, men det är ju så vanligt.
När Karins mamma var drygt 60 dog Karins pappa. Karin tror att det var i samband med det som hennes mamma började dricka mer, och oftare.
- Det tog ganska lång tid innan jag började reagera. I vår familj har alkohol varit förknippat med att må bra, med att ha det mysigt, och jag tyckte till och med att det var bra att mamma tog några glas vin på kvällarna. Jag tänkte att hon skulle slappna av och ha det skönt, jag var orolig för att hon skulle känna sig ensam.
Övergången från "mysigt" till ett problem kom smygande, beskriver Karin. När hon och hennes familj skulle äta middag hos mamman var denna alltid "lite glad" och luktade alkohol redan när de kom dit. På kvällarna, när Karin pratade i telefon med sin mamma, hörde hon ofta att modern var alkoholpåverkad.
- Jag kunde fråga henne rakt ut: "Har du druckit, mamma?" "Ja, bara ett glas vin till maten", kunde hon svara, sen bytte hon snabbt samtalsämne. Det kändes väldigt svårt att fortsätta fråga eller att kommentera det. Jag tyckte inte att jag hade rätt till det, mamma var ju minst sagt vuxen och måste få dricka om hon ville det, tänkte jag. Men oron fanns där, det kändes att det höll på att gå snett.
Med tiden accelererade Karins mammas drickande. När de träffades luktade hon nästan alltid alkohol, säger Karin, och på familjemiddagar blev hon oftast tydligt påverkad.
- Det har inte varit så kul att försöka förklara för barnen varför mormor är full igen, säger Karin. Jag har skyllt på allt möjligt, sagt att hon är ledsen och saknar morfar, att hon inte tål alkohol för att hon är äldre och så vidare. Barnen tycker att det är jättejobbigt, de kan nästan vara hånfulla ibland och då skär det i hjärtat på mig - jag blir arg både på dem och på henne. Det är en stor sorg att mina barns relation till sin mormor ska präglas av alkohol.
När problemen blev allt värre försökte Karin tala med sin mamma - många gånger, säger hon.
- Men hon bara slår ifrån sig, hon har inga som helst problem, hon tar bara ett glas ibland precis som alla andra. Hon blir sur, och hon har börjat dra sig undan, kanske för att få dricka i fred.
- Jag är orolig för hennes hälsa, hon har flera sjukdomar och krämpor som säkert beror på alkoholen, och som säkert blir värre för att hon fortsätter dricka. Jag är rädd för att hon ska ramla igen och skada sig. Jag är faktiskt alltid orolig för mamma, jag bävar när jag ringer till henne och jag får hjärtklappning när telefonen ringer på kvällen.
Karin har en bror, men känner inget stöd från honom. Han dricker själv för mycket, enligt Karin, och tycker att Karin överdriver. Karin har försökt tala med en av moderns nära väninnor, men hon var avvisande och visade att hon inte ville diskutera saken med Karin.
- Jag har också ringt till mammas vårdcentral, och fick prata med sköterskan där. Hon sa bara att jag fick prata själv med mamma. Det är ju just det som inte går. Jag känner mig helt maktlös. Om det var min partner som drack skulle jag säkert få mer stöd, nu känns det som om alla tycker att jag inte riktigt har med mammas drickande att göra. Samtidigt är jag den som har mest kontakt med henne, hon behöver mig. Jag har funderat på att säga upp kontakten så länge hon dricker, men det skulle jag aldrig stå ut med, jag älskar ju min mamma.