Patrik Sloth Eriksson, pappa till två döttrar på nio och tio år, har ännu inte riktigt förstått vad som egentligen orsakade den klyfta som växte mellan honom och hans dåvarande hustru. Han tror att det handlade om olika uppfattningar om hur en familj "ska vara".
- För oss killar tar det lite längre tid att växa in i papparollen. För mig tog det nog tre år. Kvinnor tycks bli mammor med en gång - väldigt mycket mammor.
Patrik var 19 år och hans fru 15 när de träffades. De hade kul och festade mycket. De planerade att skaffa barn när de var mellan 25 och 30 år. Och så blev det.
De första åren delade de på hushållssysslorna.
- Men jag tog också hand om allt sådant som grabbar traditionellt brukar ta hand om i ett hem - det tekniska och så.
Tiden räckte inte till för allt de ville göra, som för så många andra småbarnsföräldrar. Patrik önskade mer tid tillsammans med sin hustru.
- Jag ville också hinna träffa mina kompisar och jag ville att min fru skulle vara med sina vänner. Vi var ju fortfarande två individer.
Men resultatet blev i stället att de tappade kontakten med varandra. De hade olika ambitioner med familjelivet.
- Jag tappade fotfästet och visste inte vart jag skulle ta vägen. När jag insåg att äktenskapet var slut, satte jag mig många gånger i bilen och letade efter en lämplig bergvägg för att avsluta allt. Jag är djupt olycklig över att det viktigaste i mitt liv inte gick att rädda. Lyckligtvis kom jag fram till att jag faktiskt hade barnen. De behövde mig och jag behövde dem.
Patrik har alltid haft gott självförtroende. Han hade svar på det mesta och rörde sig säkert i de flesta sammanhang. Men efter skilsmässan förlorade han kontrollen över situationen.
- Hur skulle jag göra? Jag hade inga förebilder. Det enda jag visste var att jag föraktade män som smet ifrån sitt föräldraansvar. Jag älskade ju verkligen mina döttrar. Dem ville jag inte mista för allt i världen. Och de hade faktiskt rätt till mig.
Flickorna var då fem och drygt sex år gamla. Hade de varit yngre, hade det nog varit svårare, tror Patrik.
- Då var de så mammiga. Men nu gick det bra. Riktigt bra.
Patrik bestämde sig för att avveckla sin del av företaget, även om det skulle innebära en helt annan levnadsstandard än vad de hade varit vana vid.
- Jag ville få mer tid för mina flickor. Även om det har inneburit att jag har fått vända på varenda femöring, så har det varit värt varje sekund som vi har haft tillsammans. Nu behöver jag inte kompromissa längre. Jag njuter av att få vakna upp på helgerna utan att ha hela dagarna inplanerade. Nu har jag tid att vara en bra pappa.
Hur är en bra pappa?
- Trygg och fast som en klippa, säger han och slår sig lätt för bröstet. Men allvarligt talat, man finns till hands, visar barnen tillit och tjatar inte på dem. Men glöm inte det viktigaste - kärleken och tryggheten. Hos mig städar de, bakar och plockar undan frivilligt utan att jag behöver påminna dem om det fem gånger om dagen.
Det är nog lättare för killar, tror han.
- Vi har ofta större tolerans kring ordning och reda. Så är det i alla fall för mig. Det finns viktigare saker att göra än att utåt ge sken av att vara den perfekta familjen med det perfekta lilla hemmet.
Döttrarna bor en vecka hos sin mamma i en annan del av Stockholm och en vecka hos Patrik i Sollentuna. De går kvar i skolan i Sollentuna och varje eftermiddag går de hem till pappa Patrik och äter mellanmål och gör sina läxor.
- Det är helt underbart att kunna vara här när de kommer hem från skolan. Jag har nog blivit mer "mammig", bakar och lagar mat och så. Vi pratar om hur de har haft det under dagen, så som jag alltid gjorde med min mamma. Jag försöker nog vara som hon. Hon har blivit min förebild.
Ska man ha barn, måste man ge sig tid för dem. Men inte inplanerad tid. Det måste också finnas utrymme för spontana idéer, menar Patrik.
- Min pappa drev en bokhandel i Dalarna och arbetade sex dagar i veckan, men på söndagarna prioriterade han alltid familjen. Utflykterna med mamma och pappa till ett friluftsområde i närheten av där vi bodde var det bästa jag visste. Det fick mig att känna mig trygg och älskad.
Så varför köpa dyra prylar till halvstora barn, när de helst vill göra saker tillsammans med sina föräldrar? Eller köpa dyra leksaker till små barn, när de hellre slår på vanliga kastruller? frågar han sig.
- Ju mer jag har skalat av mig "pryllivet", desto tryggare känner jag mig som människa och som pappa. Jag är numera helt statusbefriad och det är fantastiskt skönt.
På somrarna arbetar Patrik som banarbetare på en golfbana och på vintrarna som flyttkarl. Det är långt ifrån den glamour som tidigare omgav honom och familjen.
- Jag vill ha det så här. Det ger mig stor frihet. Fast de flesta av mina tidigare "vänner" har försvunnit. Vi har inget gemensamt längre. Det är väl jag som har dragit mig undan till förmån för barnen.
Döttrarna vet att de inte ska störa sin pappa när han sitter vid datorn eller när han pratar i telefon.
- Reglerna är enkla och raka. Jag knackar alltid på deras dörr om den är stängd. För mig är det viktigt att visa respekt. Vi har familjeråd varje vecka om viktiga frågor och vad vi ska göra framöver. Alla har en röst var. Jag vet att jag kan bli bortröstad, men jag har vetorätt i frågor som handlar om säkerhet.
Senast beslöt flickorna att den extra soffan, som egentligen skulle magasineras, skulle få står kvar. Den är så skön att ligga och titta på teve i, tyckte de.
- Så du ser, det blir rätt trångt. Men ett majoritetsbeslut ska följas.
Patrik kan prata om allt med sina döttrar: mens, killar, skolan, mobbning, mode, dans. Fast det är inte allt som intresserar honom.
- Jag har lite svårt att dela deras intresse för mode. Det handlar alldeles för mycket om vad andra tycker. Jag vill att flickorna ska tro på sig själva och sin egen övertygelse och acceptera att de har sina begränsningar. Och att man inte kan bli älskad av alla. Det är sådant de måste lära sig att hantera.
Flickorna får 30 kronor i veckopeng. Fem kronor av dessa måste de spara, resten får de köpa godis för. Godiset får de äta när de vill i veckan, utom en timme före maten, det har Patrik bestämt. Aptiten på riktig mat får inte förstöras.
- Det är en säkerhetsåtgärd. Jag vill också att de lär sig hantera pengar. Jag vill lära dem hur de kan påverka sin egen situation och att tro på sin egen förmåga. Är inte det själva kärnan i föräldrarskapet, att skapa självständiga barn?
Patrik tvivlar inte längre på sin roll som pappa.
- Jag har fått massor av kärleksbevis av mina döttrar. Nästan varje dag kommer de med något de har gjort. Eller så kryper de upp i knät på mig och kramar mig länge och innerligt. Mer kan man knappast önska sig.