Jan Nordström hatade varje del av sin kropp. Ingenting dög, han ville helst ”skära bort” allting.
Under många år tyckte han att han var så ful att han inte kunde se sig i spegeln. Han kände sig främmande för sin egen kropp och hade ätstörningar.
– Jag isolerade mig, ville inte ha kontakt med människor eller synas över huvud taget. Jag skämdes så mycket både för hur jag såg ut och för den jag var, säger Jan.
Han berättade inte för någon vad han kände på grund av skammen och självhatet.
– Jag vågade inte. Jag kände mig helt vilsen i min roll som man och människa, och vände oron in mot mig själv i stället för att prata om den.
Jan Nordström, 37 år, är fotograf, skribent och konstnär. Han växte upp i Karlstad men bor nu i Kalmar, där han läst journalistik på högskolan.
När Jan var 17 år blev han kär. Som det ofta är, var kärleken obesvarad.
– Hon blev tillsammans med en kille som var min motsats, väldigt framåt och muskulös. Jag var smal och blyg.
Jan beskriver hur han ”föll in i mörkret”. Han blev fixerad vid den andra killen och vid männen i actionfilmer och reklam. Han ville vara och se ut som de.
– Innan dess hade jag aldrig tänkt på kroppen eller på vad jag åt. Nu började jag läsa allt om hur man ska äta och få en vältränad kropp. Jag kunde ingenting om det där men började hålla diet och träna.
Jan, som inte varit överviktig, rasade snabbt i vikt.
– Jag sprang flera mil om dagen och åt bara sallad och morötter. Snart var jag helt utmärglad.
Det var nog inte så många som förstod att Jan drabbats av anorexi, man brukar inte koppla ihop det med killar, säger han.
Men familjen såg hans förändring och förstod tidigt att något var fel.
– De kämpade för att få mig till ungdomsmottagningen, men det tog ett helt år innan jag kom dit. Väl där blev jag så fint bemött och började prata med en psykolog, men jag vågade ändå inte berätta allt.
Kroppen tog stryk av ätstörningen. Jan fick ett livshotande tarmvred och blev akut opererad. Då förstod han allvaret. Men en tid senare hamnade han i hetsätning.
– Jag fortsatte att skämmas och isolera mig. Det var som om jag inte fanns, periodvis kunde jag inte se min egen spegelbild och inte känna när jag eller någon annan rörde vid min kropp. Det var skrämmande.
För sju år sedan hände något som blev en vändpunkt, berättar Jan. För första gången vågade han tala om för en annan människa vad han kände inför sitt utseende och sin kropp.
– Jag skulle jobba tillsammans med en kollega, och jag mådde väldigt dåligt. Hon såg igenom mig, och frågade så naket hur det var. Och jag vågade berätta. Hennes värme hjälpte mig att sätta ord på det jag kände. För mig blev det livsavgörande att äntligen kunna uttrycka mitt innersta.
Efter det började Jan berätta också för andra. I diktboken ”Innanför” som kom 2006 skriver han om sin oro, sin kroppsfixering och sina ätstörningar.
– Jag har blivit överrumplad av alla reaktioner på den, från män i alla åldrar som känt igen sig och från deras anhöriga. Jag har regelbunden kontakt med ett femtontal av dem. Som kille skäms man extra mycket över att vara drabbad.
– Själv hade jag aldrig hört talas om att män kunde ha sådana problem innan jag själv blev sjuk. Jag levde med bilden att en man inte fick vara ledsen, rädd eller osäker, utan alltid skulle vara stark.
Numera mår Jan bra. Det senaste året har han mått riktigt bra.
– För första gången tycker jag om mitt utseende och min kropp. Jag kan äta vad jag vill utan att tänka på det. Och jag kan känna beröring igen. Det är en revolution. Jag är fri nu.
Utan familjen, vännerna och psykoterapeuten Olle Bergers bemötande och medmänsklighet hade Jan varit död i dag, säger han.Många personer har varit viktiga, människor som har funnits där, hört av sig, trots att han själv drog sig undan.
När Jan hade varit sjuk i ungefär ett år, stötte han ihop med en tjejkompis som bott utomlands under det året och inte hade sett hur han hade förändrats.
– En kväll gick jag i mörkret i Karlstad på väg att ta livet av mig. Plötsligt hörde jag ”Jan, Jan!”. Hon stod framför mig och bara grät, hon tog tag i mig. ”Vad har hänt? Du får inte dö.” Hon räddade mitt liv den gången. Nu har jag sökt upp henne och tackat henne för det.
Det fanns säkert också många som inte vågade närma sig Jan under den mörka tiden, av rädsla för att göra fel, tänker han.
– Och själv upprätthöll jag en fasad, där jag alltid var glad och positiv. Jag dolde problemen för alla. Jag ljög för att inte oroa dem. Det är jobbigt att vara den som mår dåligt.
Även skapandet har varit viktigt för Jans tillfrisknande. Långt innan han kunde prata om hur han kände, kunde han uttrycka det i sina målningar. Att han började fotografera hade mycket att göra med att det bara var bakom kameran han kände sig levande, säger han.
– Det var ett sätt att komma nära andra människors liv, ställa frågor, förstå livet. Jag hade känt mig så avskuren.
Nu är Jan ”ambassadör” i kampanjen ”(H)järnkoll”, ett regeringsuppdrag som ska öka kunskaper och minska fördomar om psykiska sjukdomar och funktionshinder. Han föreläser om sina egna erfarenheter.
– Jag hoppas att jag kan hjälpa andra genom att berätta om mig själv och vad som räddade mitt liv. Att läsa eller höra om andra gav mig själv tröst och hopp. Deras berättelser har också bidragit till att jag lever i dag, säger Jan Nordström.