Klockan halv ett på natten den 11 april 2008 tog Charlie Nilsson sitt gevär och sköt sig. Han blev arton år gammal. På sjukhuset fick familjen inte se hans ansikte. Då tog storasyster Sofie broderns hand och pussade den försiktigt.
– Den var kall och Charlie såg ut att frysa. Jag ville stoppa en filt om honom för att han skulle bli varm, få honom att leva igen – men innerst inne insåg jag att det inte skulle hjälpa, säger Sofie.
Hon är 23 år i dag och berättar om det som hände, om smärtan och om försöken att återfå balansen i livet. Men hon vill också rikta uppmärksamheten mot att många unga väljer att sluta leva.
– Inte ens läkare, kuratorer och psykologer orkar riktigt ta till sig att en tonåring frivilligt tar livet av sig. Det är min erfarenhet.
Sofie berättar att lillebror Charlie studerade på en plåtskola och hade hittat ett yrke som passade honom. Så sent som två veckor före självmordet hade han blivit utsedd till landets bästa unga plåtslagare vid en tävling. Han hade precis tagit jägarexamen och var mycket stolt.
Charlie var en glad kille, omtyckt och med många vänner. I kamratgänget höll han humöret uppe, skämtade och försökte se till att alla mådde bra. Hans andra – och mörkare sida – avslöjade han inte ens för Sofie, sin älskade syster.
– Vi hade ingen aning om att han mådde så dåligt att han inte ville leva. Självmordet kom som en fullständig chock för mig, familjen och hans kamrater. Vi kommer nog aldrig att få veta varför han tog livet av sig, säger Sofie.
Hon och Charlie hade genom alla år en tät kontakt, även om han större delen av uppväxten bodde hos deras pappa och hon hos deras mamma. Under fredagskvällen den 11 april 2008 ”pratade” de flera gånger med varandra via sina datorer. Dagen därpå skulle de träffas, laga mat och hitta på något kul.
Lite senare på kvällen satt Charlie och drack ett par öl med pappa och en farbror. Plötsligt reste han sig, vände sig till pappan och sa att han älskade honom och gick upp till sitt rum på husets övervåning. Strax därefter hördes en kraftig smäll.
Dagen därpå såg Sofie sin bror ligga på en brits i sjukhusets bårrum. När hon såg byxorna och strumporna nedanför lakanet som täckte överkroppen förstod hon att det ofattbara hade inträffat.
Inför begravningen fick Sofie och familjen möta sin lillebrors ansikte igen. Han såg lugn ut där han låg på rygg i kistan.
– Om någon begår självmord är det lätt att skuldbelägga sig för att man inte reagerade i tid, så kände jag det, säger Sofie.
Hon bor med sin mamma i en villa strax utanför Båstad i nordvästra Skåne. Sedan de tidiga tonåren har hon till och från lidit av depressioner, och efter broderns död mådde hon ännu sämre. Två gånger försökte hon ta sitt liv med hjälp av tabletter. Andra gången hamnde hon på en sluten psykavdelning under en vecka.
– Jag kände mig så ensam, som att jag måste bära hela jordens tyngd på mina axlar. Det fanns ingen jag kunde luta mig mot, alla i familjen var ju lika förtvivlade och hjälplösa som jag. Egentligen ville jag inte ta livet av mig, utan det var snarare en bön att någon skulle lyfta bort mig från det mörka och kalla källarhål där jag befann mig, berättar Sofie.
Hennes bror däremot valde att gå en väg där det inte fanns någon återvändo. Han lämnade inte efter sig något brev som förklarar varför han tog ett så drastiskt steg.
– Det konstiga är att han blev väldigt illa till mods när andra inte mådde bra, då ville han hjälpa till och stötta. Så var det han som kanske mådde allra sämst.
Efter självmordet tog Sofie och en äldre bror kontakt med ungdomsmottagningen. Men där verkade personalen handfallen.
– De hörde inte av sig igen, självmordet var för jobbigt för dem. Sedan har jag talat med en diakon och träffat en psykolog. De gav en viss hjälp, men kunde ändå inte riktigt förstå hur det känns när en ung människa begår självmord.
Efter broderns självmord började Sofie blogga och hon skrev ofta om Charlie. Via bloggen kom hon i kontakt med anhöriga till unga som tagit sina liv, och av dem får hon fortfarande stöd och tröst.
– De vet hur det känns. Så enkelt är det, säger hon.
Charlie ligger begravd vid Ränneslövs kyrka utanför Laholm. Sofie besöker hans grav en eller två gånger i veckan. Där brinner ständigt ett levande ljus.
– Ibland blir jag förbannad över det han gjorde. Att han sabbade allting. Samtidigt får jag de där skuldkänslorna för att jag inte upptäckte hur han hade det. Ibland tror jag på Gud, ibland inte. Men jag vet att Charlie fortfarande finns där någonstans, vilket känns bra.
Och när Sofie tittar på sin mage ler hon och tänker att livet kan ta oväntade riktningar, vändningen inträffar när man minst anar det.
– I januari ska jag föda mitt och min pojkväns barn. Det var inget vi planerade, men i dag känner jag mig så lycklig. Jag hoppas att ljuset återvänt för gott.