2010-talets hälsningsritualer präglas av en fysisk intimitet vi aldrig tidigare sett. Vad betyder det att vi kramas och pussas till höger och vänster?
Grunden för att vi hälsar är att vi ska orientera oss i vårt sociala universum och att omgivningen ska identifiera oss.
– Vi är flockvarelser som behöver andra människor för att överleva, säger psykologen, psykoterapeuten och föreläsaren Per Naroskin. Att bli sedd och uppmärksammad när du gör entré i ett socialt sammanhang är en bekräftelse på din tillhörighet, att du räknas in i gruppen.
Hälsningsmomentet är en markör för status och rang.
– Här visar du hur pass intresserad du är av kontakt med den person du hälsar på. När du omfamnar någon blir det ju oerhört tydligt om kramen är innerlig eller lite slapp och oengagerad. De insikterna du får då kommer att prägla det fortsatta umgänget, det sätter agendan.
Visst kan man placera fysiska hälsningsritualer i vår samtid. I dagens förtätade tillvaro har vi ofta väldigt många mänskliga kontakter. Vi är beroende av att relationerna fungerar för att vårt eget liv ska fungera. Många hälsningsritualer kan innehålla en sorts pseudohjärtlighet som fyller en viss funktion, menar Per.
– Leenden och ett öppet kroppsspråk gör det ofta enklare att ta sig fram i tillvaron. Det vet vi med säkerhet.
Att initiera en omfamning, även om den inte är uppriktigt menad, kan vara ett sätt att avväpna, att skapa just den här öppenheten som gör att vissa saker flyter lättare i tillvaron.
– Den fysiska närheten ska förmodligen alludera på en känsla av intimitet och samhörighet. Om det finns normer för hur man umgås så behöver man inte tänka efter hela tiden och i ett samhälle som rör sig så snabbt som vårt kanske de här friktionshämmande, tidsbesparande normbaserade ritualerna blir ännu viktigare.
Det är viktigt att påpeka att kramar eller kyssar inte behöver vara ett sätt att uttrycka någon slags intimitet.
– Nej, alla kramar är verkligen inte ett uttryck för intimitet. Tänk på hur många människor du kramat i ditt liv som du egentligen inte alls bryr dig om. När vi kramar någon vi inte riktigt känner, stänger vi för ett kort ögonblick av den intimitet som fysisk närhet annars representerar. Annars skulle vi få det jättejobbigt.
Hälsningsritualer är också ett sätt att bekräfta sin identitet.
– Gänghälsningar är ett jättebra exempel på det. Inom en grupp kan man utveckla komplicerade gestsystem som bekräftar att man hör ihop.
Oftast är vi överens om hur vi ska hälsa, men inte alltid och det är i glappen som det verkligt intressanta uppstår, tycker Per. Han berättar hur han på en mingelfest träffade en dam som brukade bemöta honom med ett ganska uppenbart ointresse. Den här gången tänkte Per att han skulle göra detsamma och omedveten om att kvinnan planerade att kindpussa honom räckte han lite avmätt fram handen.
– Det blev pinsamt uppenbart för alla runt omkring oss vad som hände. Jag försökte markera distans och hon intimitet. Vi var uppenbarligen inte överens. Nästa gång jag träffade henne var jag väldigt mån om att vara trevlig och översvallande.
Men nu har ju människor väldigt olika förmåga att läsa av sociala situationer och anpassa sig efter dem.
– För individer som inte har en omedelbar känsla för sociala spelregler kan det här med kramande och andra hälsningsritualer vara otroligt besvärligt. Ännu värre om du har någon form av handikapp, exempelvis autism. Tack och lov ökar ju kunskapen om individers skiftande sociala förutsättningar hela tiden, och förhoppningsvis även förståelsen.
Men personligen föredrar Per egentligen handslaget i de flesta sammanhang.
– Det är en hälsningsgest som det i princip alltid finns täckning för, säger Per Naroskin. Många gånger kramar du ju människor utan att du egentligen känner för det, det finns ingen känslomässig täckning för kramen. Men det finns det som regel alltid för handslaget. Det är få personer man tycker så illa om att man inte ens kan tänka sig att ta henne eller honom i hand.