Ann-Christin Gramming är småbarnsmamman som under ett år tog time-out från all onödig shopping. Hon slutade också att att gå på kaféer. Det enda hon handlade var mat, mediciner och förbrukningsartiklar som toalettpapper och diskmedel. Resten fick vara.
Under köpstoppet längtade hon inte efter prylarna hon tidigare kanske skulle ha skaffat – men som nu fick ligga kvar i butikshyllorna. I stället saknade hon de sociala sammanhang där konsumtion är en viktig del. Som att följa med arbetskamraterna på after work eller träffa vännerna på ett fik.
I dag, när det snart gått två år sedan hon avslutade sitt köpstopp, är Ann-Christin en efterfrågad föredragshållare – och hon har blivit en mer medveten konsument.
Vi träffar henne i centrala Stockholm efter en konferens. Annars arbetar hon som bibliotekarie i Göteborg, där hon också bor med make och två barn. Människor jäktar förbi. Påfallande många har en kasse med namnet på det stora varuhuset eller den stora klädkedjan i handen.
Sommaren 2007 blev Ann-Christin djupt gripen av boken ”Not bying it – my year without shopping”. Den är skriven av Judith Levine, en amerikansk kvinna som bestämde sig för att inte längre delta i konsumtionshysterin.
– En slaskig decemberdag fick Judith Levine nog efter att ha upptäckt att hon handlat julklappar för hundratals dollar – trots att hon som judinna inte ens firar jul, berättar Ann-Christin Gramming.
Hon diskuterade med flera vänner om det verkligen skulle gå att sluta att shoppa, om det är möjligt att bryta mot den rådande konsumtionskulturen.
– Jag var inte någon ”shopaholic”, handlade varken mer eller mindre än andra. Men när jag gick in i en affär kunde jag ibland komma ut med något jag inte hade tänkt köpa och som jag inte hade något behov av.
Ann-Christin började reflektera över vad som egentligen var viktigt för henne. Måste man köpa så mycket hela tiden? undrade hon.
Nyårsdagen 2007 blev starten på det köpfria året. Ann-Christin hade satt upp en regel: Hon skulle bara köpa mat, mediciner och förbrukningsartiklar. Kläder till barnen, då fyra och tre år gamla, tänkte hon försöka byta till sig. Och på helgerna planerade familjen att göra utflykter i stället för att gå på stan, fika och shoppa.
Egentligen är en sådan uppoffring inte särskilt stor, menar Ann-Christin. Hon berättar om ett äldre par i huset där familjen bodde tidigare.
– När de var unga levde de så här. De hade inga lån, de syltade och saftade, lagade och lappade sina och barnens kläder och så vidare. Jag tror inte att de mådde sämre eller var olyckligare än barnfamiljer är i dag.
Till att börja med berättade Ann-Christin inget om sitt köpstopp. Hon tyckte att det kändes lite ”skämmigt” på något vis.
– Att köpa, att konsumera, är en så viktig del i vår kultur … och jag ville vara säker på att jag skulle klara av att genomföra mitt projekt innan jag sade något.
När hon väl berättade mötte Ann-Christin reaktioner som ”låter intressant, men inget jag skulle orka med” och ”häftigt, men jag gillar att köpa snygga kläder till barnen”.
Första halvåret var besvärligast. När Ann-Christin tidigare fått lön brukade hon unna sig något extra. Kläder, en sak till hemmet eller lunch på en dyr restaurang – hon erkänner att hon ibland kunde känna sig lycklig över att konsumera. Nu var det slut med det.
När hon inledde sitt köpstopp tänkte Ann-Christin inte särskilt på miljön och klimatet.
– Men ju längre tiden gick, desto mer miljömedveten blev jag. I dag handlar jag oftast varor som är ekologiska och rättvisemärkta. Jag sopsorterar, har kompost och försöker åka bil så lite som möjligt. Jag har också dragit ned på inköpen av kläder och saker till hemmet.
Efter sitt år som ”icke-konsument” skrev Ann-Christin en bok med titeln ”Köp inte den här boken”. Den handlar om hur lätt det faktiskt är att inte konsumera, men rymmer också konkreta och praktiska tips för hur man kan bidra till en uthållig konsumtion.
Gensvaret blev stort. Ann-Christin intervjuades i en rad tidningar, bland annat i DN. Hon fick vara med i teves morgonsoffor och startade en blogg som i dag har sex tusen besökare varje vecka.
– Det är inte i klass med Blondinbella, men helt okej för en amatör som jag och ett tecken på att fler än jag tycker att konsumtionshysterin i dagens samhälle är för utbredd.
Vilken är den viktigaste erfarenheten av ditt köpstopp?
– Det viktigare tror jag är att man reflekterar över vad man egentligen vill ha och funderar över vad som styr köpvalen. Min man och jag har blivit mer sammansvetsade och säkra i våra val. En del byter kanske ut platteven så fort det kommer en ny modell. Min man vill ha en ordentligt bil och det har vi.
Har någon i din närhet tagit intryck av köpstoppet?
– Det är ingen som sagt att de följt mitt exempel. Men mamma är förvånad över att hon har mer pengar över när månaden är slut än tidigare. Och min väninna kommer inte längre upp i maxbonusbeloppet i den klädkedja där hon brukar handla kläder till barnen. Så kanske har jag ändå påverkat lite grand.
Vad är viktigast att köpa för dig?
– Vi lägger mycket pengar på mat. Jag tycker att det är avkopplande att laga något gott, gärna med fisk och skaldjur. Tidigare köpte jag mycket böcker, men nu försöker jag byta med andra i stället.
Ann-Christin har läst mycket om den amerikanska rörelsen ”Voluntary simplicity”. Förespråkarna strävar efter att frivilligt leva enkelt och att inte konsumera så mycket.
– Mycket handlar om att inte tappa bort sig bland alla prylar och inse att vi inte är det vi köper.
Enligt Ann-Christin har den ekonomiska krisen ökat medvetenheten om att konsumtion inte betyder allt. Att bara köpa och köpa skapar inte en uthållig trygghet, påpekar hon och säger att en ohejdad konsumtion inte löser problemen i världen.
– Men jag är ingen missionerande typ som vill tvinga andra att leva som jag gör. Och jag förespråkar inte något asketiskt munkliv. Att leva mer enkelt behöver inte innebära att man säljer allt man äger och flyttar ut på landet för att tova sitt eget toalettpapper.
Fotnot. Förlaget som gav ut ”Köp inte den här boken” har gått i konkurs, men det beror inte på att den boken skulle ha sålt dåligt. Nu överväger Ann-Christin Gramming att lägga ut sin bok på nätet.