Eva var 26 år gammal när hon insjuknade i sin första psykos. Under åren som följde fick hon flera återfall. Hon var inlagd på sjukhus under psykosperioderna, däremellan hade hon kontakt med öppenvårdspsykiatrin.

- Jag kände mig ofta misstrodd och missförstådd i psykiatrin. Det var som att allt jag tog upp sjukförklarades, var jag ledsen över något som hänt mig så trodde de bara att det var ett sjukdomstecken, säger Eva.

Sammanlagt har Eva haft sju psykoser. Nu är hon 46 år och har klarat sig utan att bli sjuk i snart åtta år. Som hon ser det kom vändpunkten när hon fick vara med i ett projekt med "integrerad psykiatri", en vårdform vid Sahlgrenska sjukhusets psykosenhet som Insidan berättade om i torsdags.

- Det viktigaste har varit en annan attityd hos vårdpersonalen, ett annat förhållningssätt till mig som patient. Lite hårdraget kan man säga att jag kunde ta tag i min tillvaro när jag inte behövde hata psykiatrin längre. Nu drar jag mig inte längre för att ta kontakt med psykiatrin när jag behöver det, de lyssnar på mig och jag kan lyssna på dem också, säger Eva.

Eva växte upp i ett medelklassområde i Göteborg. Hon var duktig i skolan och hade alltid bra betyg. I gymnasiet fick hon ett stipendium och studerade utomlands i ett år. Det var ett roligt år, säger hon.

- Men när jag kom hem igen började jag få svårigheter. Då var jag 17 år. Jag hade kommit ifrån mina gamla kamrater, jag hade gjort slut med min pojkvän och jag kände mig ensam. Jag mådde dåligt och betygen sjönk, då mådde jag ännu sämre. Jag fick dåligt självförtroende och kände mig vilsen, visste inte vem jag var egentligen.

Eva blev mer och mer deprimerad och 18 år gammal lades hon in på Lillhagen, det dåvarande mentalsjukhuset i Göteborg. Där blev hon kvar i tre månader.

- Jag fick mediciner som i sig gjorde mig sänkt, även om de hjälpte en del. Det värsta var skammen och skulden, att vara på Lillhagen - det var något så skambelagt. Och det var en värld jag aldrig hade varit i kontakt med tidigare.

Eva blev utskriven och kunde fullfölja sina gymnasiestudier, hon gick ut med höga betyg. Men känslomässigt var hennes liv en katastrof, säger hon.

- Jag hade svårt att hantera att jag varit på Lillhagen och jag hade ingen att prata om det med. Hjälpen från vården var minimal, jag hade samtal med överläkaren från avdelningen någon gång i halvåret.

Eva började på en högskole­utbildning men hade svårt att koncentrera sig på studierna. Hon var deprimerad och trött, hon kände sig ensam och oförstådd. Skamkänslorna kring att ha varit psykiskt sjuk, och kring att äta medicin, fanns kvar.

När Eva mådde allt sämre fick hon mer medicin, som gjorde henne ännu tröttare. Hon sov mycket och isolerade sig ganska mycket hemma, hon hade tappat förtroendet för de flesta människor, säger hon. Den första psykosen var en skrämmande upplevelse, hon blev tvångsintagen på sjukhuset och den här gången blev hon kvar i nio månader.

Efter utskrivningen hade Eva kontakt med öppenvården där hon fick en kontaktperson. Hon ville gärna fortsätta med sin högskoleutbildning, men orkade inte riktigt.

- Det är svårt att få ihop det när man har varit svårt sjuk i psykos, säger Eva. Det påverkar en så mycket, det är nästan som om man får börja om från början med allt. Jag kände att jag blev sämre om det blev för mycket omkring mig, för många krav.

Eva tyckte inte att hon fick det stöd hon behövde i psykiatrin. Ingen ville lyssna när hon berättade om hur olika påfrestningar föregått psykosperioderna. Hon kände själv att hon hade svårt att möta nya situationer och att hon hade många obearbetade känslor från jobbiga situationer hon varit med om.

- Om jag tog upp något i psykiatrin var det liksom "ja, ja, du kanske ska ha mer medicin". Personalen skulle alltid veta bäst, de hade ett uppifrånperspektiv. De lyssnade inte så mycket, utan hade färdiga lösningar. Det kändes inte naturligt för mig att ringa till dem när jag kände mig sämre. Jag höll mig undan så mycket som möjligt.

Periodvis stod Eva på tvångsmedicinering, och hon tyckte att allting kändes hopplöst.

- Jag höll på att ge upp inifrån på något sätt. Jag tror inte att jag hade orkat så länge till. För mig blev projektet faktiskt en räddning.

I projektet med integrerad psykiatri upplevde Eva snart en stor förändring, säger hon, trots att det delvis var samma vårdpersonal som hon träffade.

- De blev mer öppna och lyhörda. Jag förstår att det kan vara svårt för personal att ändra sin attityd på det viset, men jag har varit med om det och vet att de kan klara det. Arbetssättet är ju också helt annorlunda, patienter och personal arbetar ihop i en grupp och hittar lösningar tillsammans. Där är det en självklarhet att det är jag själv som är expert på mig.

I integrerad psykiatri har alla patienter en så kallad case manager, en person som bland annat håller samman olika insatser och ser till att det som planerats blir av. Planeringen görs vid återkommande träffar i en referensgrupp, där patienten bestämmer vilka som ska vara med och vilka målen ska vara. I Evas planering har ett viktigt mål varit att hon ska försöka undvika att insjukna i psykos igen.

- Jag är mer vaksam på hur jag mår nu, och jag har lärt mig mer om sjukdomen. Jag har medicin som fungerar bra för mig. Om jag känner att det börjar bli för mycket ökar jag dosen. Jag vet att jag inte klarar av för mycket aktiviteter och intryck, och har jobbat för att hitta en balans, jag har lärt mig att undvika vissa saker.

Grunden för att vården ska fungera är att man blir vettigt och respektfullt bemött - det är ett allmänmäns­kligt behov, understryker Eva. Det är också då man vågar söka hjälp.

- Känslan att bli sedd, och lyssnad till, gör att man orkar kämpa på. Det är jätteviktigt för självkänslan som lätt blir skadad när man varit sjuk. Man måste få ses som den person man är. Som en av mina läkare sa till mig - jag är inte schizo­fren, jag har en schizofren sjukdom. Man är inte sin sjukdom.

Nu har Eva också orkat ta tag i sin fysiska hälsa. Som hos många andra har psykosmedicinerna lett till viktökning, men hon jobbar för att gå ner i vikt. Hon motionerar ofta och hon älskar att vara ute och gå i naturen.

Genom den arbetsinriktade rehabilitering som finns vid psykos-enheten har Eva fått en utbildning till "peer case manager", ett slags kamratstödjare eller kontaktperson. Sedan fem år är hon anställd som stöd för en kvinna med psykisk sjukdom.

- Tanken är att man kan förstå på ett annat sätt än vårdpersonal, eftersom man har egen erfarenhet, säger Eva. Jag och den person jag stöttar ses eller hörs en gång i veckan, och jag får handledning en gång i månaden.

Eva själv har inte så mycket kontakt med psykiatrin längre, hon och hennes case manager ses ett par gånger om året.

- Det känns skönt att inte behöva så mycket vårdinsatser. Men jag vet att de finns där när jag behöver dem.