Vår barnboksikon Astrid Lindgren nämnde en gång att hon bara bad till Gud när det var nödvändigt. Pensionerade biskopen Caroline Krook ber flera gånger varje dag.
– Jag tror att de flesta människor ber – fast de inte tänker på det. När någon ska på anställningsintervju eller har ett svårt prov brukar vi hålla tummarna för att det ska gå bra. Och när någon är sjuk tänker vi ofta lite extra på den personen. För mig är det att be när det sker inför Gud, säger Caroline Krook.
Varje morgon börjar hon med att tacka för att hon får vakna upp till en ny dag. Under dagen stannar hon då och då upp för en stunds eftertanke. Hon ber för sina vänner, för människor som far illa, för vår jord, för att hon har mat på bordet, för alla dem som somnar hungriga och för att hon får uppleva Guds kärlek.
Kristoffer Hylander tillbringade en stor del av barndomen i Etiopien. Hans föräldrar var missionärer, pappan arbetade som läkare och mamman som lärare. Redan som liten var bönen viktig för Kristoffer.
– Jag minns hur jag som barn i Etiopien lekte mycket med ett spjut. En dag var det spårlöst borta och jag blev ledsen. På kvällen bad jag att det skulle komma tillbaka, och det första jag såg när jag vaknade var spjutet som låg på garagetaket utanför fönstret. Jag blev väldigt glad.
Kristoffer säger att han fortfarande kan be naiva böner om enkla och konkreta saker – men att bönerna oftast rymmer mer än så.
– Det kan vara att uttrycka en förundran och tacksamhet över något vackert i naturen eller en suck över världens elände, säger han.
Efter att ha doktorerat i biologi arbetar han i dag på Stockholms universitet med handledning av doktorander. Han ansvarar också för olika forskningsprojekt. Bland annat handlar hans studier om hur mångfalden av arter är fördelad i naturen, och hur dessa reagerar på störningar.
Kristoffer upplever inte någon motsättning mellan sin naturvetenskapliga yrkesinriktning och att vara en kristen som ber.
– Religionen och vetenskapen söker svar på olika slags frågor. Jag tror inte att man kan använda naturvetenskap för att förkasta Gud, och jag tycker att kristna borde vara mer nyfikna på vetenskapens framsteg inom till exempel evolutionsbiologin.
Även för Caroline Krook har bönen varit viktig sedan hon var barn.
– Så länge jag minns har jag varit en bedjande människa. Som barn bad jag ”Gud som haver barnen kär ...” Det måste ha varit mamma som lärde mig den, säger Caroline Krook.
I år är det bönens år inom Svenska kyrkan. Förlaget Verbum ville uppmärksamma detta och undrade om Drottning Silvia kunde tänka sig att samla några böner i en bönbok med hennes namn. Hon tyckte att idén kändes bra och i slutet av förra året kom boken ut.
Drottningen sökte bland annat efter böner om barn som utsätts för sexuella övergrepp, trafficking och gatubarn, men hittade inte några. Då bad hon Caroline Krook att försöka skriva några.
– Det var en stor utmaning att berätta om dessa barns utsatthet och jag sökte länge efter de rätta orden. Trots mina fyrtio år som präst var detta ett känsligt och svårt uppdrag, säger Caroline Krook.
Hon inleder bönen om barn som utsatts för sexuella övergrepp så här:
”Kära lilla barn, det var inte ditt fel, ingenting är ditt fel.
Du behöver inte förstå och inte förlåta.
Ingen har rätt att röra dig. Ingen.
Du är du – oändligt värdefull och fin.”
Längre fram i bönen sänder hon några ord till förövarna:
”O Gud, det är svårt,
men jag ber ändå för dem
som förgriper sig på barn
Väck dem som är förblindade
av obegriplig självupptagenhet och
kom med läkedom till dem
som själva blivit skadade som barn.”
Caroline Krook säger att för henne är det viktigt att böner handlar om det svåra, att de inte väjer för obehagliga och smärtsamma ämnen.
– Gud är ingen jultomte eller springpojke som kommer med allt vi ber om. Så går det inte till.
Hur menar du?
– Det är långt ifrån säkert att det vi ber om inträffar. Barn dör, den svårt sjuka blir inte frisk, människor omkommer i naturkatastrofer ... Allt blir inte som vi önskar och hoppas, men jag är övertygad om att det händer något inom oss när vi ber.
Kristoffer Hylander har tre barn och familjen inleder alltid varje måltid med en bordsbön: ”Tack gode Gud för maten – och välsigna vår gemenskap. I Jesu namn. Amen.”
– Särskilt för mig som är uppvuxen i Etiopien, där det inte är självklart att ha tillräckligt med mat, känns det bra att be bordsbön. Och en god gemenskap är väl det bästa som finns.
För Kristoffer riktar sig bönen alltid till Gud, som är en viktig samtalspartner i hans liv.
– Jag tror att Gud påverkar människor som ber till aktiv handling. Bönen manar till aktiv handling, säger han. Den stannar inte bara vid orden.
– Om jag ber en bön för en vän som har det svårt kan jag få en impuls att ringa och fråga hur det är och om jag kan hjälpa till med något. Då blir min egen handling – inspirerad av Gud under bönen – på ett sätt svaret på min bön.
Kristoffer har flera favoritböner som handlar om utmaningen att vara människa. Han nämner ”Sinnesrobönen” av den amerikanske teologen och prästen Reinhold Niebuhr. Den lyder:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra, mod att förändra
det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Efter att Caroline Krook blivit prästvigd 1969 fick hon en tjänst som innebar att hon regelbundet höll gudstjänst i fängelset i Malmö.
– Jag är uppvuxen i en högborgerlig miljö på Östermalm i Stockholm. I fängelset fick jag upp ögonen för en andlig och social nöd som jag knappast hade kunnat få kontakt med på annat sätt. Där lärde jag mig att kyrkans språk inte fungerar i alla sammanhang.
I fängelset – både under gudstjänsterna och vid enskilda samtal med intagna – började Caroline Krook söka efter ett bönens språk som berör. Ett språk bortom färdiga fraser och för ovana obegriplig kyrkopoesi.
Under alla år som präst fortsatte hon att skriva böner. Hon ville att kyrkan skulle våga närma sig även ilskan, besvikelsen, sorgen och hatet. Länge ansågs dessa ämnen som opassande att skildra i bönens form.
Men hjälper det verkligen att be för till exempel gatubarn?
– Om en vän som ska genomgå en svår operation känner att du tänker på henne och eller honom – att du ber för ett tillfrisknande – är det stärkande. När man ber för gatubarnen väcks förhoppningsvis en insikt om att vi som har det bättre ställt måste göra något åt deras situation. Om tillräckligt många nås av den insikten händer också något.
Fotnot. Caroline Krook var biskop i Stockholms stift 1998–2009.