Egentligen går det inte att tala om föräldraskap genom historien. För under lång tid har det inte handlat om föräldraskap, utan om två olika saker: moderskap och faderskap. Det säger etnologen Helene Brembeck vid Göteborgs universitet.
Den allra största förändringen under det senaste seklet är att man har börjat tala om just föräldraskap, menar hon. Papporna är ute på planen igen.
- Nu vill papporna vara med, de ställer krav. All forskning visar att de unga männen vill vara aktiva pappor, även om de inte nödvändigtvis vill gå in i andra traditionellt kvinnliga sysslor.
Att det huvudsakliga ansvaret för barnen och deras framtid har vilat på kvinnorna, det är historiskt sett ganska nytt. Martin Luther, till exempel, betonade att det var båda föräldrarnas ansvar att fostra barnen i Herrans tukt och förmaning.
I den rollen var de jämbördiga.
Även om kvinnorna hade ansvar för små barn och för de praktiska och omvårdande insatserna, så hade papporna fram till någon gång under 1900-talets första hälft en viktig roll. På sätt och vis ansågs de faktiskt ha ett större ansvar än mammorna, säger Helene Brembeck. Papporna skulle introducera barnen, i alla fall pojkarna, i världen utanför.
- Husbonden hade ansvar för att pojkarna kom i arbete. Den borgerliga fadern skulle se till att barnen fick utbildning.
Senare skulle papporna motas bort. Under folkhemsperioden var det pappans uppgift att gå till jobbet och mammans att vara hemmafru.
I början av 1900-talet växte kraven på, och kritiken mot, mammorna. Tron på institutionerna och auktoriteterna tilltog. Under 1920-talet ansåg experter att mammorna var det största hotet mot barnen, som de skämde bort bland annat genom att ta upp dem och ge dem bröstet i tid och otid. Samtidigt kom de nya psykologiska teorierna, som utgick från psykoanalysen, att gradvis få ett allt större inflytande.
Tidigare hade råden till föräldrar koncentrerats på barnens fysiska välbefinnande, och på uppfostran till hederlighet, artighet och gudsfruktan. Men nu handlade det inte längre bara om vad mödrarna gjorde eller inte gjorde, utan också om deras omedvetna känslor och motiv. Psykiska symtom senare i livet kunde spåras tillbaka till barndomens psykologiska miljö, och det var framför allt moderns betydelse som betonades. Det goda moderskapet antogs "vaccinera" mot psykiska problem. Och om det gick snett var det ofta mammas fel.
- Den kopplingen började synas under 1920- och 1930-talen. Den romantiserade modersbilden, med moderskapet som kvinnans högsta och viktigaste plikt, hade sina rötter i Rosseau och började komma starkt i slutet av 1800-talet. Men jag tror att kulmen för den bilden kom på 1940-talet, efter kriget - från den tiden har jag hittat de mest extrema exemplen i amerikansk och engelsk litteratur, säger Helene Brembeck.
Hur blev det med generationerna födda efter andra världskriget? Under 1970-talet intervjuade Helene Brembeck unga föräldrar. Skillnaderna mellan olika sociala miljöer var stora, berättar hon. I medelklassmiljöerna kämpade mammorna med modersidealen. De skulle vara goda mödrar, ständigt närvarande för barnet, och en antiauktoritär fostran var viktig. Bland arbetarklassmammorna var den känslomässiga relationen inte lika mycket i fokus, barnen var ute och lekte på gårdarna, levde mer kollektivt. Mammorna oroade sig inte på samma sätt för att "göra fel psykologiskt", och regler för barnen var mer självklara.
När Helene Brembeck åter intervjuade unga föräldrar, på 1990-talet, hade relationsfokuseringen spritt sig. Men fortfarande fanns skillnader mellan grupperna. Nu var arbetarklassmammorna mer inne på en friare fostran, medan medelklassmammorna pratade om att det i vår kaotiska tid behövs gränser och regler för barnen.
Just nu diskuteras den kvoterade föräldraledigheten, och vad som egentligen är "naturligt" är en kontroversiell fråga. Är moderskänslor starkare än faderskänslor? Gör de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män att mammor generellt är mer lämpade att ta hand om de minsta barnen?
Evolutionsforskare brukar påpeka att egenskaper, beteenden och mänskliga företeelser som är begripliga från ett evolutionärt perspektiv inte automatiskt är "de rätta" eller mest ändamålsenliga i vår tid. Med den brasklappen i minnet kan man konstatera att mödrar genom olika tider och kulturer har tagit mer hand om sina barn än vad fäder har gjort.
Hos däggdjur är det modersomvårdnad som gäller, säger Birgitta Tullberg, professor i zoologisk evolutionsbiologi vid Stockholms universitet. Bland övriga djur, som varken diar eller föder levande ungar, är fördelningen mer brokig. Hos större fiskar, till exempel, är det vanligt att papporna föder upp barnen. Och bland fågelarterna råder stor flexibilitet: honan lägger äggen, men fågelpapporna kan både ruva och mata ungarna.
Hos våra närmaste släktingar, de andra primaterna, finns sällan någon faderlig omvårdnad av ungarna. Ofta är det tvärtom - men det finns några undantag, berättar Birgitta Tullberg. Hos så kallade kloapor, gibbonapor och lejontamarinder är papporna viktiga och avlastar honan medan hon diar.
- Hos människan finns också mycket mörkare sidor än hos andra primater. Det finns till exempel ingen annan art där det händer att mammor dödar sina egna barn. Men allmänt är det väl så hos människan att moderskänslan är mer stabil, om än inte starkare, än faderskänslan. Variationen tycks större hos männen, det finns många män som är väl så omhändertagande som mammorna, men också fler män än kvinnor som verkar strunta i sin avkomma.
Den amerikanska författaren Judith Rich Harris har gått igenom antropologisk forskning och sammanfattat gemensamma drag i föräldraskap från så kallade traditionella samhällen, alltså samhällen som i sin struktur ligger nära dem där våra ursprungliga förfäder levde.
Ibland måste man först besluta om ett barn ska få överleva eller ej, skriver hon. Oftast bestäms detta innan någon har hunnit fästa sig vid barnet, och ett beslut som innebär att ett barn dör fattas inte kallsinnigt, utan med sorg och saknad.
Ett barn som behålls blir oftast mycket väl omhändertaget. Det ammas så fort det vill, oftast flera gånger i timmen, och lämnas aldrig ensamt. Det bärs ofta av modern under hennes sysslor och sover nära henne.
Ibland, men inte alltid, sover fadern intill. När barnet är vaket är det i centrum för uppmärksamheten hos både barn, kvinnor och män - särskilt fadern - som vill kela och skoja med barnet. Barnet lever ett aktivt, socialt liv i sin mammas knä, men föräldrarna pratar sällan med det eftersom man inte tror att barnet har något förnuft.
Barnen i dessa traditionella samhällen börjar tala senare än västerländska barn, sällan före två och ett halvt- till treårsåldern då det börjar få hänga med andra barn i lekarna. Det är också vid den åldern som amningen upphör, och ofta då ett nytt syskon föds.
I och med att ett syskon föds förlorar barnet för alltid platsen i moderns famn, och vården av den näst yngsta tas över av äldre syskon, släktingbarn eller andra barn i närsamhället. Det är oftast flickorna som har ansvar för småsyskonen, finns inga flickor får pojkarna rycka in. Äldre syskon har rätt att dominera och bestraffa de yngre, föräldrarna lägger sig bara i när det går helt över styr - vilket det sällan gör, hierarkin accepteras oftast. Föräldrarna är generellt stränga mot sina barn, straffar dem ofta och berömmer dem sparsamt, och de grubblar inte över varaktiga konsekvenser av sina uppfostringsmetoder.