Vad behöver personer med ett allvarligt självskadebeteende för hjälp? Hur bör vården se ut? Sveriges kommuner och landsting (SKL) och socialdepartementet enades för ett år sedan om en satsning för att utveckla och samordna insatserna för att minska antalet unga med självskadebeteende.
Förstudien blev färdig i oktober i år. Den är gjord av en forskargrupp vid Lunds universitet där bland annat psykologen Jonas Bjärehed (som intervjuades i förra veckan) ingått. Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson, författare till den uppmärksammade boken ”Slutstation rättspsyk”, har också deltagit i arbetet.
179 personer med ett omfattande självskadebeteende svarade på en enkät i studien. De skattade den vård som de fått mycket lågt, mest negativa till vården var patienter mer erfarenhet av slutenvård och psykiatrisk tvångsvård. Många upplevde också att de möttes av fördomar om självskadebeteende, en betydande del ansåg att de hade varit utsatta för kränkningar inom vården.
Studien vittnar också om att många som skadar sig själva slentrianmässigt får diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (”borderline”), vilket gett missriktade behandlingar. Vården bör i stället vara individuellt anpassad och ha själva självskadebeteendet i fokus, anser forskargruppen. För att förbättra bemötandet, och för att minska risken för negativa effekter av vården, föreslås också en speciell vårdutbildning som ska arbeta med denna patientgrupp, samt att varje patient med självskadebeteende ska få en kontaktperson med sådan utbildning. I den utbildningen är ett empatiskt bekräftande och lyssnande, undersökande terapeutiskt förhållningssätt viktigt, menar forskargruppen. Behandlingen bör fortsatt vara den långtidsterapi som erbjuds i dag, bland annat dialektisk beteendeterapi, dbt, och mentaliseringsbaserad terapi, mbt.
Mer om studien finns på: www.skane.se