Poyan Sven Sandnell hette tidigare Poyan Asghari. För sju år sedan bytte han ut sitt persiska efternamn. Det var ett sätt att öka chansen att få arbete och men också för att han känner sig svensk.
– Jag kom till Sverige med mina föräldrar från Iran när jag var fyra år. När jag gick i skolan lekte och umgicks jag mest med svenska kamrater. Även nu när jag är vuxen har de flesta av mina vänner svensk bakgrund. Att byta mitt efternamn och lägga till Sven som andra förnamn var därför ingen stor sak för mig, berättar Poyan Sandnell.
Han är 28 år i dag och bor i Katrineholm i Sörmland tillsammans med hustrun Malin samt döttrarna Linnea och Svea. På Ericsson, där han arbetar som leverantörsutvecklare, kommer många av de anställda från andra länder än Sverige.De talar ofta engelska med varandra.
– På storföretag som Ericsson tror jag att det är lättare att få jobb om man har ett ovanligt och utlandsklingande namn jämfört med på mindre företag. På de senare är kunskapen om andra kulturer generellt sett nog sämre. Att byta förnamn och efternamn kan vara ett sätt att öka chansen att få ett arbete, tror Poyan Sandell.
Han säger att han själv inte fick sitt nuvarande arbete tack vare namnbytet, utan berättar att han blev kallad till en anställningsintervju eftersom han sedan tidigare kände en anställd inom företaget.
– Jag tror att kontakter betyder mer än vad man heter i efternamn. Men jag måste erkänna att det känns enklare att skriva Sandnell i en ansökan än Asghari.
Sedan en tid driver Poyan ett företag tillsammans med en vän. I dagsläget finns inga anställda, men inom ett halvår kan det bli aktuellt.
– Vid en anställningsintervju skulle jag själv aldrig sålla bort ansökningar med utländska namn. Det går inte att avgöra om en person passar för ett arbete genom att bara titta på namnet.
Arton år gammal tog Poyan sig Sven som ett andra förnamn efter ett vad med kamraterna Andres och Martin. Vännerna tyckte att han borde ha två förnamn och föreslog att han skulle lägga till ett nytt. Sven var deras förslag. Poyan lovade att göra det om kamraterna samtidig tog Poyan som sitt andra namn.
– Vi fick till skattemyndigheten och registrerade våra nya förnamn. Så nu heter jag Poyan Sven och de andra Andreas Poyan och Martin Poyan.
Valet att även byta efternamn var mer genomtänkt. Poyan tog kontakt med Patent- och registreringsverket som måste godkänna alla byten av efternamn.
– Jag tittade i en lista med namn och fastnade för Sandnell. Det är vackert och låter svenskt. Innan jag lämnade in en ansökan rådgjorde jag med min flickvän Malin. Vi var inte gifta då men jag ville försäkra mig om att hon accepterade Sandnell om vi någon gång skulle bli det, berättat Poyan.
För honom är förnamnet viktigare för den personliga identiteten än efternamnet. Det är förklaringen till att han fortfarande har kvar sitt persiska förnamn.
– Vi tilltalas med förnamnet från det vi är nyfödda och namnet blir på något sätt ett med den man är. Att byta förnamn är därför ett större steg, i alla fall skulle det vara så för mig.
Vad tycker dina föräldrar om att du bytt efternamn?
– I början var de kanske lite ledsna att jag valt bort deras persiska efternamn, men de bor ju också här i Sverige och vet att jag känner mig som svensk.
Därför köpte både mamma och pappa mitt nya efternamn ganska omedelbart.
När Poyan gick i skolan hände det att någon lärare eller kamrat hade svårt att uttala hans efternamn. Men han blev aldrig retad för sin persiska bakgrund. På mellanstadiet hade han en klasskamrat som också hade ett annorlunda namn, men hon har valt att behålla det.
– Hur man bemöts av andra tror jag beror mindre på ens namn än på hur man är. En öppen och glad person får ett annat bemötande än den som är sur och inåtvänd – oavsett förnamn och efternamn.
I september 2004 publicerade DN flera artiklar om hur svårt invandrare och personer med invandrade föräldrar har att få arbete. Poyan Sandnell, som bytt efternamn några månader tidigare, var en av dem som intervjuades. Han studerade då på universitet och arbetade extra på en bank.
I intervjun berättade Poyan att han i framtiden gärna skulle vilja jobba på bank, men påpekade att ”där hör man sällan några utländska namn bland de anställda”. Då trodde han att namnbytet skulle öka chansen att få ett bra arbete, men tror nu alltså att det är andra faktorer som styr möjligheten att på ett fotfäste på arbetsmarknaden.
Många med rötter i andra länder väljer ändå att byta ut sina förnamn och efternamn.
Det handlar om personer som är födda utomlands eller som är uppväxta här i landet med föräldrar som invandrat till Sverige. En orsak till namnbytet kan vara att man vill markera en tillhörighet med det nya hemlandet. Men en viktigare förklaring är att många arbetsgivare sorterar bort jobbansökningar när de ser att det står ett ovanligt och icke-svenskt namn i meritförteckningen.
Forskaren Barzzo Eliassi visade i fjol i en doktorsavhandling vid Mittuniversitet i Sundsvall att unga kurder i Sverige byter eller försvenskar sitt namn. Rebin kan till exempel bli Robin. Det här är ett sätt att tackla diskrimineringen på arbetsmarknaden – och ett sätt att lättare få bostad och arbete. Den som byter kan dock råka ut för att andra kurder tycker att ”man säljer sin kurdiska identitet”.
Den främlingsfientliga attityd som brett ut sig i Sverige under senare år kan leda till att ännu fler unga kurder väljer att försvenska sina namn – eller också att ännu tydligare och mer öppet försvara sin kurdiska tillhörighet.
Poyan Sandnell i Katrineholm förstår att den som utsätts för främlingsfientlighet överväger att byta namn. I hans fall var det dock inte orsaken.
– Jag har aldrig blivit retad eller trakasserad för mitt iranska ursprung eller mitt persiska namn. Och efter att ha bytt efternamn mötte jag bara positiva reaktioner.