Tyvärr verkar det vara patologiskt, det vill säga sjukligt, att vara kvinna, säger blivande läkaren Jenny Körlin, 22.

Som kvinna ses man som sjuk hela livet, vad man än gör, framhåller hon. Tar man p-piller kan man bli sjuk, men det "måste" vägas mot hur sjuk man kan bli om man inte tar pillren. Detsamma gäller östrogen mot klimakteriebesvär. Farligt att ta, men kanske farligare att låta bli, får man höra.

- Fast jag kan inte se mig själv eller andra kvinnor som eviga sjukdomsfall. Konstigt, när det handlar om medicinska frågor som rör både män och kvinnor hör man sällan de där resonemangen. Men så fort det handlar om det som är specifikt kvinnligt, då börjar den här riskkalkylpropagandamaskinen. Man glömmer att det är friska flickor och kvinnor som tar p-piller, man kan inte jämföra med riskbedömningar som gäller behandling av sjukdomar.

Jenny Körlin har snart avslutat sitt andra år som läkarstuderande vid Karolinska institutet. Innan hon började där läste hon genusvetenskap, och nu är hon ordförande i studenternas likabehandlingsnämnd. Den arbetar mot diskriminering bland studenterna, men vill också verka för en icke-diskriminerande medicinsk forskning, sjuk- och hälsovård, berättar hon.

P-pillren har ett slags inbyggt moment 22, menar Jenny Körlin. Man tar dem för att kunna ha sex, men samtidigt kan de ge kvinnor mindre sexlust vilket ju undanröjer motiveringen att ta pillren.

- Jag är så förvånad över att det inte pratas mer om det. Många känner till det, men samtidigt är kunskaperna på området väldigt små eftersom det finns så lite forskning. Det verkar inte vara attraktivt att forska om humörpåverkan eller sexuell lust.

Jenny Körlin har sökt efter studier som undersöker hur sexlusten påverkas av p-piller. Hon hittade få, och de som fanns var äldre, runt tjugo eller trettio år gamla. Andelen kvinnor som fått minskad lust varierade mellan 50 procent och mindre än en procent i studierna - ett tydligt tecken på att frågan är långt ifrån utredd.

Vården är dålig på att fånga upp de psykiska biverkningarna, men tonårsflickor och kvinnor är nog också dåliga på att berätta om dem, tror Jenny Körlin - och när de gör det, blir de inte alltid tagna på allvar, och blir än mindre benägna att berätta. På så vis förs frågan inte vidare till fler i vården eller till forskningen. Vårdgivarna fortsätter att tro att biverkningarna är sällsynta, och fortsätter därför att inte ta dem på allvar.

Forskningen och diskussionerna om p-piller handlar framför allt om risken för blodpropp och cancersjukdomar. Bristen på intresse för de mindre "farliga" biverkningarna har flera orsaker, tror Jenny Körlin. En är att det handlar om kvinnor och deras sexualitet. Om ett läkemedel som togs av en stor andel av den friska, manliga befolkningen skulle påverka sexlusten och potensen skulle uppmärksamheten på de biverkningarna förmodligen vara en helt annan.

- Men det finns heller ingen tradition inom det medicinska skrået när det gäller undersökningar som handlar om människors känslor och upplevelser. Metodikkunskaperna brister också, man är dålig på att formulera sådana frågeställningar. Kanske är det i första hand barnmorskorna som borde börja med den här typen av forskning, det är framför allt de som träffar flickorna och kvinnorna.

Det är inte bara negativa, psykiska effekter av p-pillren som man borde forska mer om, tycker Jenny Körlin.

- Samtidigt som det är viktigt att föra fram biverkningarna i ljuset får man inte glömma att p-pillren gett ökad frihet för flickor och kvinnor, speciellt i ett globalt perspektiv. Och kvinnor reagerar olika på pillren, även positiva effekter borde undersökas mer.

Elisabeth Ubbe, 36 år, är barnmorska. Också hon tycker att det saknas en debatt om hur unga flickor och kvinnor påverkas av hormonella preventivmedel, och att bristen på forskning gör att frågan sällan kommer upp.

- Det som inte är forskat i finns inte. Finns där inga vetenskapliga artiklar, då finns inte fenomenet. Ändå vet man om det, även om man inte alls vet tillräckligt.

Många barnmorskor är i huvudsak positiva till p-piller. Men det är ganska många som är skeptiska också, framför allt till den stora förskrivningen till tonåringar och unga kvinnor, säger Elisabeth Ubbe.

- Det kan vara svårt när man ska arbeta med preventivmedelsrådgivning. Men det viktiga är att man lyssnar till kvinnan och berättar både vad man vet och vad man inte vet i dag. Mitt ansvar som yrkesperson är att presentera alternativ, så att kvinnorna kan göra ett informerat val. Det är kärnpunkten.

De barnmorskor som är mest kritiska till p-piller väljer nog oftast inte att arbeta med preventivmedel, tror Elisabeth Ubbe, som själv är föräldraledig men snart börjar jobba inom mödravården.

Att hormoner påverkar oss, och att vi påverkas när vi manipulerar med hormonerna, är inte konstigt, menar hon.

- Något händer ju till exempel när man tar bort ägglossningen, som man gör med vanliga p-piller. Eftersom det prespektivet är dåligt undersökt är det svårt att belägga, men många berättar om minskad lust. För en del flickor och kvinnor handlar det kanske om att de då måste låtsas ha lust. Jag undrar hur mycket unga kvinnor pratar med barnmorskor och läkare om sådant. "Små, lindriga biverkningar" kanske inte är så lindriga egentligen.

I tonåren är man mitt i utvecklingen, också i sin sexuella utveckling, det är då man ska upptäcka sin sexualitet, säger Elisabeth Ubbe. Det är en viktig period. Hon skulle inte vilja att hennes egen dotter åt p-piller innan hon är färdigutvecklad. Det finns många alternativ, det finns andra sätt att ta ansvar för sin sexualitet.

- Dessutom är det kanske inte helt självklart i de här resonemangen att abort är det absolut värsta man kan råka ut för i hela världen. Jag vill självklart inte framställa aborter som något alternativ till p-piller, alternativen handlar om andra sätt att skydda sig mot graviditet. Men det är viktigt att också fundera över vad en hormonbehandling under många år har för effekter på kvinnors psykiska och fysiska hälsa. Framför allt är det viktigt att kvinnors upplevelser tas på allvar.